Mitt i Upplands Väsby

Ext­ra vin­ter­si­dor!

Tips, tren­der, kors­ord och Li­sa Nils­son – räc­ker länge för dig, Mitt i Vin­ter­tid!

- Kai Mar­tin te­ma@mit­ti.se Anders Lundin · Andrea Anders · Luleå Municipality · Goteborg · Cameron Diaz · Alois Alzheimer · Birgit Nilsson · Sofia Helin · Nigel Olsson · Gotland · Lia Boysen

Li­sa Nils­son ser fram mot 2021 från stans förs­ta par­kett när hon gäs­tar Sol­li­den­sce­nen då So­fia He­lin lä­ser in nya året för SVT:s tit­ta­re. – Jag ska job­ba myc­ket med spän­nan­de pro­jekt, si­ar hon med ett skratt men läg­ger in en brask­lapp som det står co­ro­na på.

Li­sa Nils­son blic­kar fram­åt mot 2021 från Sol­li­den­sce­nen på Skan­sen. Till­sam­mans med So­fia He­lin, pro­gram­le­dar­na Pa­ri­sa Ami­ri och An­ders Lun­din kom­mer hon ringa in det nya året.

– Det pas­sar bra. Jag är an­nars mot­valls till att job­ba hög­tids­da­gar, när jag har bar­nen. Men un­der rå­dan­de om­stän­dig­he­ter med ute­bli­ven ny­års­fest blir det en bra al­ter­na­tiv upp­le­vel­se och dess­utom med Stock­holms bäs­ta fyr­ver­ke­ri, sä­ger hon.

– Jag är dess­utom ext­ra glad för att det är So­fia som lä­ser lord Ten­ny­sons dikt. Hen­nes driv­kraft un­der Me­too, på­läst och kun­nig, har im­po­ne­rat och in­spi­re­rat mig. Det blir skönt att få fi­ra ny­år med hen­ne.

Men tit­tar Li­sa Nils­son till­ba­ka på året som har gått har det va­rit en tung re­sa. Från att för ett år se­dan ha fi­rat ut 2019 som fram­gångs­rikt. Hen­nes hyl­la­de fö­re­ställ­ning ”Kvin­nan som är jag” på Ri­val skul­le kom­ma att fort­sät­ta som tur­né in på 2020, nå­got som has­tigt blev ödes­mät­tat.

Ljud­tek­ni­kern föll ihop

I feb­ru­a­ri, på al­la hjär­tans dag, föll hen­nes ljud­tek­ni­ker och vän An­ders Ajax Ols­son ihop un­der brin­nan­de tur­né in­för en fö­re­ställ­ning i Lu­leå.

Hans liv gick inte att räd­da. En kort tid se­na­re av­led han ef­ter att ha trans­por­te­rats till Ka­ro­lins­ka sjuk­hu­set. Men tur­nén fort­sat­te.

– Det var som en ödes­mät­tad tre­stegs­ra­ket: Ajax död, in­ställ­da spel­ning­ar och för­lo­rad in­komst, sä­ger Li­sa Nils­son i en kärv sum­me­ring av året – en hän­del­se­ut­veck­ling vi ska åter­kom­ma till.

Vis­ser­li­gen kom tur­nén stu­kad igång igen. 9 till 11 mars gäs­ta­de hon med tur­né­säll­skap Gö­te­borg. Det blev årets sista un­der året.

Den 16 mars var be­grav­ning­en av Ajax Ols­son. En ce­re­mo­ni som Li­sa Nils­son ha­de stort en­ga­ge­mang i till­sam­mans med kol­le­gor­na i Wee­ping Wil­lows.

– Oss job­ba­de Ajax när­mast med, så vi ord­na­de så att min­nes­stun­den fick bli en hyll­nings­kon­sert. Vi sjöng, höll tal och li­pa­de. Vid en så­dan här tra­ge­di ... ja, det var arm­bågs­häls­ning­ar på mor­go­nen, men med myc­ket folk och käns­lor vid be­grav­ning­en fanns det inte en chans att inte kramas ef­teråt. Allt var overk­ligt, vi var inte rik­tigt när­va­ran­de än i allt som rör­de värl­den ut­an­för.

In­sjuk­na­de i co­vid-19

Li­sa in­sjuk­na­de kort ef­teråt i det som skul­le vi­sa sig va­ra co­ro­na.

– Det var tro­li­gen på be­grav­ning­en som jag blev smit­tad. Där var väl cir­ka 200 sör­jan­de som träf­fa­des. och då låg än­då 500-grän­sen kvar.

Hon låg ned­bäd­dad i tre vec­kor in­nan hon kän­de sig hyf­sat frisk.

– Jag ha­de bar­nen på påsklo­vet sen. Då ha­de jag va­rit symp­tom­fri i någ­ra da­gar. Men se­dan ha­de jag svårt med bå­de ork och hjärn­funk­tion, nå­got som gett ut­slag i må­na­der. Så för mig har det va­rit svårt att ve­ta om det hand­lat om ut­bränd­het el­ler om det är ett re­sul­tat av co­ro­na. Det tog på kraf­ter­na att ge­nom­fö­ra tur­nén ef­ter Ajax död. Man har en oer­hörd ka­pa­ci­tet då man mås­te, men det tar tid att åter­häm­ta sig.

Un­der co­vid­vec­kor­na djup­dök Li­sa Nils­son i fak­ta och te­o­ri­er, tid­nings­ar­tik­lar och forsk­nings­rap­por­ter om co­ro­na och pan­de­mins ut­bred­ning.

– Jag ut­veck­la­de ett slags Stock­holms­syndrom gäl­lan­de vi­ru­set där in­ne i ka­ran­tän­bubb­lan. Inte så att jag är för­tjust i det, men im­po­ne­rad. Som ” Wow, vil­ket vi­rus!”. Jag blev fa­sci­ne­rad över hur det ter sig i krop­pen och över krop­pens för­svar. Sjuk­vec­kor­na blev sam­ti­digt en väl­be­höv­lig pa­us och jag väl­kom­na­de just då att allt ställ­des in. Ha­de det inte bli­vit så ha­de jag nog be­hövt sjuk­skri­va mig an­nars.

In­tryck från ”Så myc­ket bätt­re” Li­sa Nils­son res­te sig, ring­de ett sam­tal och var plöts­ligt en av del­ta­gar­na i TV4:s ”Så myc­ket bätt­re”. Nå­got som inte alls var tänkt från bör­jan.

– Jag ha­de tac­kat nej ti­di­ga­re när frå­gan kom just ef­ter Ajax död. Jag var ju inte i form alls, men blev ju tvung­en av eko­no­mis­ka skäl. Väl där kän­de jag bå­de tack­sam­het och in­spi­ra­tion.

Hen­nes med­ver­kan gav in­tryck, som hen­nes ver­sion av Ana Di­az ”100”.

Hur häm­ta­de du styr­kan till det?

– Det där är en si­da jag har, på gott och ont. Jag kan kö­ra på fot­knö­lar­na om det krävs. Men då mås­te man ha en smart plan. Jag be­räk­na­de att jag skul­le kla­ra två da­gar. I Ana Di­az fick jag en själs­frän­de, hit­ta­de hen­nes ”100” och ha­de ing­en am­bi­tion att gö­ra nå­got al­la skul­le gil­la ut­an ut­gick från mig själv. Den fick il­lu­stre­ra min skö­ra tråd i li­vet, där jag var. Ing­en op­po­ne­ra­de sig över läng­den, sä­ger hon om sin ver­sion som blev nä­ra sex mi­nu­ter lång och blev en trös­te­sång även för and­ra än hen­ne själv.

– Jag viss­te att det skul­le kos­ta på att va­ra med och ha­de be­stämt att det skul­le brän­nas. Så ef­teråt tog jag in på ho­tell på Got­land och sov ut. Jag träf­fa­de Lia Boy­sen och Lot­ta

Ra­mel där, gick på sten­strän­der­na och pra­ta­de om vå­ra sak­na­de mam­mor.

Lot­ta Ra­mels mam­ma Su­san­na Ra­mel ha­de un­der vå­ren av­li­dit 100 år gam­mal. Li­sa Nils­sons mam­ma Bir­git led se­dan tio år till­ba­ka av Alz­hei­mer och vår­da­des på hem. Un­der som­ma­ren gick hon bort. Da­gen ef­ter Li­sa Nils­son fyll­de 50 år skul­le mam­man be­gra­vas.

– Det var såklart ing­en har­mo­nisk taj­ming, be­grav­ning­en häng­de som ett moln över min fö­del­se­dag. Än­då fick jag en bra 50-års­dag, vak­na­de på min ö och blev li­te fi­rad.

Har ett byg­ge att slut­fö­ra

Nu chec­kar Li­sa Nils­son ut det tuf­fa 2020 för ett 2021 med mo­des­ta för­hopp­ning­ar.

– Sor­gen mat­tas av med ti­den. Man le­ver med den som en ac­cep­te­rad föl­je­sla­ga­re.

På frå­gan vad hon ser fram emot 2021 skäm­tar hon sar­kas­tiskt.

– 2021 tänk­te jag bli rik, kär och har­mo­nisk. Nej, men jag har ett byg­ge att slut­fö­ra. Jag hop­pas dess­utom att få möj­lig­het att ge­nom­fö­ra en del upp­skjut­na jobb och spän­nan­de pro­jekt som nu fått vän­ta länge på att för­verk­li­gas.

Väl med­ve­ten om hur verk­lig­he­ten ser ut tar hon ett steg i ta­get.

– För­vänt­ning­ar­na är öd­mju­ka, på­frest­ning­ar­na som drab­bat min bransch hårt un­der pan­de­min kom­mer att ut­ma­na länge än. Det kom­mer gå fort­satt ner in­nan det kan vän­da på nå­got håll­bart vis som gör att folk vå­gar sat­sa igen. Fle­ra kol­le­gor kom­mer hop­pa av, fö­re­tag kom­mer gå i kon­kurs. Många har ett stort sor­geår 2021 och ett tungt ar­be­te fram­för oss.

Sor­gen mat­tas av. Man le­ver med den som en ac­cep­te­rad föl­je­sla­ga­re.

 ??  ??
 ??  ??
 ?? FO­TO: HAN­NES HOLMSTRÖM ?? BLEV COVIDSJUK. ”Jag ut­veck­la­de ett slags Stock­holms­syndrom gäl­lan­de vi­ru­set där in­ne i ka­ran­tän­bubb­lan. Inte så att jag är för­tjust i det, men im­po­ne­rad,” sä­ger Li­sa Nils­son.
FO­TO: HAN­NES HOLMSTRÖM BLEV COVIDSJUK. ”Jag ut­veck­la­de ett slags Stock­holms­syndrom gäl­lan­de vi­ru­set där in­ne i ka­ran­tän­bubb­lan. Inte så att jag är för­tjust i det, men im­po­ne­rad,” sä­ger Li­sa Nils­son.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden