Mitt i Upplands Väsby

Ex­per­ter­na: Så har pan­de­miå­ret som gått för­änd­rat vårt sätt att le­va – på gott och ont

● 2020. Året då vi slu­ta­de ta i hand och blev fe­nor på di­gi­ta­la mö­ten. Men vad har de på­tving­a­de be­gräns­ning­ar­na gjort med oss, egent­li­gen? Tro­li­gen har vi bli­vit mer hy­gi­e­nis­ka. Och kanske lärt kän­na oss själ­va li­te bätt­re.

- Ingrid.jo­hans­son@mitti.se

Det ”un­dan­tags­till­stånd” som rå­der kan sät­ta an­nat i rö­rel­se, me­nar Ire­na Ma­ko­wer, do­cent i kli­nisk psy­ko­lo­gi och psy­ko­te­ra­peut.

Vår kul­tur gö­der nar­cis­sism, och per­so­ner med så­da­na drag har svårt att fin­na sig i de be­gräns­ning­ar i den per­son­li­ga fri­he­ten som pan­de­min in­ne­bär.

– Pek­pin­nar, som stats­mi­nis­terns tal till na­tio­nen, gör dem il­la be­rör­da. De an­ser ju att de är spe­ci­el­la och in­te be­hö­ver un­der­ord­na sig. Det finns risk att de ham­nar i ex­tre­ma rö­rel­ser, ut­an­för­skap, el­ler i miss­bruk. Vi har ju re­dan sett pro­tes­ter mot re­strik­tio­ner ute i Eu­ro­pa, sä­ger hon.

I den and­ra ring­hör­nan finns de in­tro­ver­ta och kre­a­ti­va per­son­lig­hets­ty­per­na. Sha­kespe­a­re skrev bå­de Mac­beth och King Le­ar när han satt i pest­ka­ran­tän, på­pe­kar Ire­na Ma­ko­wer, och kanske får vi se fler stor­verk tack va­re pan­de­min. Och kanske lär vi kän­na oss själ­va bätt­re på kup­pen:

– Ex­tre­ma hän­del­ser gör att vi ser vad som är vik­tigt och in­te. Vi får bätt­re kon­takt med vå­ra dju­pas­te vär­de­ring­ar. Vi blir mer oss själ­va, mer au­ten­tis­ka, sä­ger hon.

Om­väl­van­de hän­del­ser gör att re­dan ex­i­ste­ran­de tren­der i sam­häl­let för­stärks, och kanske per­ma­nen­tas, för­kla­rar Ka­rim Je­ba­ri, fors­ka­re vid In­sti­tu­tet för fram­tids­stu­di­er.

En hi­sto­risk trend är den till­ta­gan­de kon­trol­len av kropps­väts­kor. Som ex­em­pel anger han va­nan att spot­ta in­om­hus, som stäv­ja­des med spott­kop­par för så­där hund­ra år se­dan.

Da­gens dusch och de­o­do­rant har nu fått säll­skap av hand­sprit.

– Jag tror att fli­tigt hand­tvät­tan­de och an­vän­dan­det av hand­sprit är ett be­te­en­de som kom­mer att stan­na kvar, sä­ger han.

Sam­ma gäl­ler va­nan att hos­ta och ny­sa i arm­vec­ket, och här spe­lar den so­ci­a­la kon­trol­len in.

– Man får skäm­mas litegrann om man hos­tar och ny­ser of­fent­ligt, sär­skilt om man in­te gör det i arm­vec­ket.

Starkt eta­ble­ra­de be­te­en­den, som att ta i hand när vi häl­sar, kom­mer dock gans­ka snabbt till­ba­ka, tror han. Vi har ock­så lärt nytt, som att or­ga­ni­se­ra ar­be­tet hem­i­från och del­ta i mö­ten via zoom. Sam­ti­digt får vi mind­re trä­ning på att till ex­em­pel lä­sa av stäm­ning­en i ett rum.

– Men det är inga per­ma­nen­ta sår i vår fär­dig­hetsport­följ, det trä­nas bort när vi kan bör­ja träf­fas igen. Dä­re­mot kan be­te­en­den som lärs in med emo­tio­nell re­spons, som till ex­em­pel en käns­la av otrygg­het vid träng­sel, ta tid att kom­ma över.

Han hop­pas att pan­de­miå­ret 2020 gör att den hy­perin­di­vi­du­a­lism, som han me­nar präg­lat de se­nas­te år­tion­de­na, nu byts till so­li­da­ri­tet.

– Pan­de­min har vi­sat hur vik­tigt det är med en väl fun­ge­ran­de väl­färd.

Ingrid Jo­hans­son

 ??  ?? Ire­na Ma­ko­wer.
Ire­na Ma­ko­wer.
 ?? FO­TO: MOSTPHOTOS ?? HAND­SPRIT. En pro­dukt li­ka van­lig som tvål och deo nu­me­ra, me­nar Ka­rim Je­ba­ri.
FO­TO: MOSTPHOTOS HAND­SPRIT. En pro­dukt li­ka van­lig som tvål och deo nu­me­ra, me­nar Ka­rim Je­ba­ri.
 ??  ?? Ka­rim Je­ba­ri.
Ka­rim Je­ba­ri.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden