Experterna: Så har pandemiåret som gått förändrat vårt sätt att leva – på gott och ont
● 2020. Året då vi slutade ta i hand och blev fenor på digitala möten. Men vad har de påtvingade begränsningarna gjort med oss, egentligen? Troligen har vi blivit mer hygieniska. Och kanske lärt känna oss själva lite bättre.
Det ”undantagstillstånd” som råder kan sätta annat i rörelse, menar Irena Makower, docent i klinisk psykologi och psykoterapeut.
Vår kultur göder narcissism, och personer med sådana drag har svårt att finna sig i de begränsningar i den personliga friheten som pandemin innebär.
– Pekpinnar, som statsministerns tal till nationen, gör dem illa berörda. De anser ju att de är speciella och inte behöver underordna sig. Det finns risk att de hamnar i extrema rörelser, utanförskap, eller i missbruk. Vi har ju redan sett protester mot restriktioner ute i Europa, säger hon.
I den andra ringhörnan finns de introverta och kreativa personlighetstyperna. Shakespeare skrev både Macbeth och King Lear när han satt i pestkarantän, påpekar Irena Makower, och kanske får vi se fler storverk tack vare pandemin. Och kanske lär vi känna oss själva bättre på kuppen:
– Extrema händelser gör att vi ser vad som är viktigt och inte. Vi får bättre kontakt med våra djupaste värderingar. Vi blir mer oss själva, mer autentiska, säger hon.
Omvälvande händelser gör att redan existerande trender i samhället förstärks, och kanske permanentas, förklarar Karim Jebari, forskare vid Institutet för framtidsstudier.
En historisk trend är den tilltagande kontrollen av kroppsvätskor. Som exempel anger han vanan att spotta inomhus, som stävjades med spottkoppar för sådär hundra år sedan.
Dagens dusch och deodorant har nu fått sällskap av handsprit.
– Jag tror att flitigt handtvättande och användandet av handsprit är ett beteende som kommer att stanna kvar, säger han.
Samma gäller vanan att hosta och nysa i armvecket, och här spelar den sociala kontrollen in.
– Man får skämmas litegrann om man hostar och nyser offentligt, särskilt om man inte gör det i armvecket.
Starkt etablerade beteenden, som att ta i hand när vi hälsar, kommer dock ganska snabbt tillbaka, tror han. Vi har också lärt nytt, som att organisera arbetet hemifrån och delta i möten via zoom. Samtidigt får vi mindre träning på att till exempel läsa av stämningen i ett rum.
– Men det är inga permanenta sår i vår färdighetsportfölj, det tränas bort när vi kan börja träffas igen. Däremot kan beteenden som lärs in med emotionell respons, som till exempel en känsla av otrygghet vid trängsel, ta tid att komma över.
Han hoppas att pandemiåret 2020 gör att den hyperindividualism, som han menar präglat de senaste årtiondena, nu byts till solidaritet.
– Pandemin har visat hur viktigt det är med en väl fungerande välfärd.
Ingrid Johansson