Så fick normnissen fly sin kos
Här berättar vår krönikor Helena Stenros hur det gick till när hon slutade bry sig om vad folk kan tänkas tycka om hennes otympliga look i den underbara vintern.
Efter julledigheten har jag börjat promenera fram och tillbaka till jobbet. Till följd av den underbara vintern som omfamnat oss klär jag mig också därefter. Att frysa är inte min grej.
Fram i snön pulsar jag med otympliga skoterkängor, en biffig jacka med uppdragen luva,mössa, vantar och ryggsäck. Jag känner mig som en riktig mupp.
För att dölja obehaget av muppkänslan tar jag alltid av mig mössan, knäpper upp bandet från ryggsäcken som sitter spänt över bröstet och “snyggar” till mig så gott det går innan jag kliver in på skolans område. ”För tänk om någon skulle se mig” säger normnissen inom mig.
Nyligen satt jag och tittade på några repriser på tv. Under ett av programmen fick jag upp ögonen för en person som kom att bli min nya idol. Hon heter Hanna Hellquist och är normnissens motsats. I första programmet bar hon ett par jättebrillor. Min första reaktion var: “Vad i hela har människan på sig?”
Jag högg direkt. Det var normnissen som talade igen. Varför då?
Jag insåg snart att jag bara var ovan att se någon bära sådana jätteglasögon. Men var det något fel med dem? Nä! De var bara annorlunda.
Det visade sig snart att hela Hanna var annorlunda. Hon garvade rakt ut, hade knappt några hämningar, var full av sprudlande energi, omtanke och värme och hon var liksom ovanpå allt det bara sig själv.
Dagen därpå lyssnade jag även på ett nystartat radioprogram där jag fick jag ta del av ännu mera Hanna. Och vad hon växte. I hennes värld finns inget som heter “Nä så kan jag inte göra för då kanske folk tycker att...”
Sådana personer är verkligen beundransvärda i mina ögon. Hanna har knycklat ihop min inbyggda normnisse till en liten fluglort och sprätt iväg den långt ut i rymden utan möjlighet till återvändo.
Så nu, efter en stor dos av Hanna Hellquists underbara personlighet känner jag mig laddad.
På måndag ska mössan få sitta kvar på huvudet när jag korsar skolgården och bandet över bröstet ska få vara fastspänt tills jag är framme. Jag ska inte bry mig om någon tittar. “Glo på, varsågoda!”, ska jag ropa. “Här kommer jag!”
Kanske att jag även skaffar mig ett par stora brillor också, bara för att jag kan. Det skulle vara roligt.
Jag insåg snart att jag bara var ovan att se någon bära sådana jätteglasögon. Men var det något fel med det? Nä! Det var bara annorlunda.