”Jag som annars aldrig håller tyst har plötsligt inget att säga.”

Under 2020 nådde min kallpratsaversion nya nivåer.

HELGENS KÄNSLA

FÖRVIRRAD. Hur kommer det sig att en så stor andel vuxna män anger ”Disney” som ett av sina intressen på Tinder?

Idet här numret kan du läsa om hur pandemin påverkat Stockholms singlar. Redan här vill jag slänga in en brasklapp: Att sakna kramar och fest är SJÄLVKLART ett ickeproblem jämfört med att bli svårt sjuk eller att förlora en närstående.

Men nu ska vi prata om alla oss som inte haft någon att isolera sig med det senaste året.

”Jag har bokstavligen sett hela Netflix.” Handen upp den som kan relatera till 27-åriga Elin på sidorna 4-5.

Vi bor i Stockholm för att vi gillar att göra sånt man gör i en huvudstad. Gå på utställningar, testa nya restauranger, använda diverse barer som substitut för våra för små vardagsrum...

När nästan allt står på paus uppenbarar sig ett helt nytt dejtingproblem: Jag som annars aldrig håller tyst har plötsligt ingenting att säga. När någon skriver ”Hur har din vecka varit?” eller ”Hittat på någonting kul i helgen?” drar jag en djup suck och stänger ner dejtingappen. Resultatet: enmansisoleringen fortsätter.

Under 2020 nådde min kallpratsaversion nya nivåer. Men enligt psykologen Allan Linner tvingar pandemin oss att skifta fokus och utvecklas. Kanske kan en överraskande och fin pandemieffekt bli att vi börjar ställa andra typer av frågor till varandra?

Fram till dess kämpar stockholmssinglarna vidare. Den som inte kan uppbåda samma mod och handlingskraft som Elin, som satte in en kontaktannons när hon tröttnade på stiltjen på Tinder, kan göra som mig och i stället skaffa en katt.