Finns det ingen heder alls bland tjuvar längre?
Jag växte upp under en tid när begreppet tjuvheder innebar att man som tjuv ändå hade någon slags heder: man gav sig inte på vissa utsatta grupper. Till dessa trodde jag att man självklart inbegrep funktionsnedsatta personer som min son.
I januari dök det upp två räkningar hemma i hans lägenhet gällande inköp av byggmaterial och kläder som sonen skulle ha beställt, där summan landade på några tusenlappar över hans månadsinkomst.
Vi, hans anhöriga, polisanmälde saken och i kontakt med företagens säkerhetstjänst, visade det sig att man använt brottrekvisitan ett telefonnummer utan abonnent och en falsk internetadress i sonens namn samt sonens personnummer.
Sedan lyckades man under värsta julruschen hämta ut varorna med antagligen falska identitetshandlingar.
Sonen själv var med sina assistenter på sin dagliga verksamhet under dessa dagar. Det brottsmönster som man uppvisade tyder på en viss kännedom om sonen och då sonen har ett mycket begränsat umgänge faller tankarna mest på oss anhöriga, en absurd tanke. Tanken på en assistentförövare gör mig både ledsen och obekväm, så här får slutsatsen bli att vi antagligen släppt in ett rötägg som aldrig borde ha arbetat inom verksamheten.
Sammanfattningsvis: En kriminell handling har begåtts mot min son, som rubriceras som bedrägeri och olovlig identitetsanvändning, och det av en grovt omoralisk förövare som bara för sin egen snöda vinning gett sig på en funktionshindrad till skada för honom, ledsnad för oss anhöriga och en misskreditering av LSS-reformen.
Så hoppet står nu till polisens utredare som jag hoppas utifrån sonens funktionsnedsättning ger ärenden av principiella skäl prioritet.