Dags att börja prata tidningsglöd!
Så länge jag varit journalist så har det pratats om tidningsdöd. Men nu snackar vi tidningsglöd!
Iett av de tidningstätaste länderna i världen har tidning efter tidning gått i graven. I storstäderna och på landsbygden. Och just då när jag började min karriär, i slutet av 1980-talet, började de så kallade ”andratidningarna” (ofta S-märkta) att gå i konkurs i allt raskare takt.
Och så har det varit under alla mina år i yrket. På ort efter ort har först den lilla tidningen lagts ner för att inte sällan efterföljas av den större. Tills i dag då många av landets kommuner står helt utan lokal nyhetsbevakning och invånarna utan en egen tidning.
Ingen murvel som gräver i de kommunala handlingarna eller skärskådar politiker och tjänstemän. Ingen som skildrar föreningslivet eller företagarandan på orten.
Tidningsdöd.
Fram tills nu. Nu är det istället dags att börja prata om tidningsGLÖD!
För jag skriver detta efter en dag i Sigtuna, en på många sätt tidningstypisk stad så till vida att den de senaste åren saknat en egen lokaltidning. Tills i dag, vill säga, då vi med illa dold stolthet lanserar Mitt i Sigtuna och död förbyts mot glöd.
Min telefon började ringa redan i somras, när nyheten om att Direktpress köpt Mitt i-koncernen läckt ut. ” Vi vill också finnas på Mitt ikartan”, ” Sigtuna och Märsta förtjänar också en tidning”, ” Varför startar ni inte här om lokal demokrati är så viktigt som ni säger?”
Det var föreningsaktiva, företagarrepresentanter, politiker och vanliga medborgare som hörde av sig med ett och samma budskap: Vi vill ha en egen lokaltidning!
Och jag skulle ljuga om jag påstod att situationen kändes bekant. Jag har varit med om min beskärda del av redaktionsnedläggningar och konkurser genom åren men det här är faktiskt första gången jag är med och startar en helt ny produkt.
Första gången en hel kommun ställt sig upp och praktiskt taget krävt en egen lokaltidning av mig.
Så där stod jag mitt i Sigtuna häromdagen för att ta bilden ni ser här bredvid när fotografen gjorde en paus för att släppa fram en kvinna.
– Kommer ni nu äntligen? Frågade hon när hon såg löpsedlarna. – JA! ropade vi glatt.
– Kommer den i brevlådan?
– JA!
– Är den gratis?
– JA, ropade vi för tredje gången. – JAAA! ropade hon till avsked. Bättre mottagande än så kan man nog inte få i Sigtuna. Eller någon annanstans i världen heller, för den delen.
Sigtuna och Märsta förtjänar också en egen tidning.