Det är svårt att hålla sig från att ropa ”hej”
Jag är väl knappast ensam om att känna att livet återvände en smula förra helgen, när solen stack fram sitt efterlängtade nylle. Känslan av att äntligen få sitta utomhus med den tunnare jackan, solglajjor och bara... le.
”Mamma, jag är varm. Får jag ta av mig jackan?” ”Självklart min son, släng av dig mössan när du ändå är i gång”.
Som surikater satt vi föräldrar på rad i lekparken och kände värmen mjuka upp oss inifrån.
Det har varit underbart med en redig vinter med mycket snö. Men inget slår en take away-kaffe som kan intas barhänt utan att fingrarna riskerar att förfrysas. Faktiskt.
Ja, det är fortfarande pandemi och jag tänker att våren just därför är extra efterlängtad i år? Vi behöver få känna hopp om livet och att det (bokstavligen) finns ett ljus i mörkret.
Samtidigt känner jag igen vårkänslorna som spritter i kroppen från tidigare år.
Enda smolket i bägaren är väl att det är början av mars och jag VET att bakslaget kommer. Jag VET att det kommer bli kallare, regn eller i värsta fall snö igen innan våren är här på riktigt.
Trots det är det så otroligt svårt att inte bara ropa hej och tänka att nu är vintern över för den här gången. Fast att jag vet att jag jinxar kan jag inte låta bli att hänga undan vinterkläderna. Jag blir en tonåring igen som vill sätta på mig den lite för kalla jeansjackan och nya vita sneakers.
Men de tjocka kläderna hamnar inte i lådan längst in i förrådet riktigt än. Något har jag trots allt lärt mig med åren.
Jag vill sätta på mig den lite för kalla jeansjackan.