”Mina öron fångar upp minsta lilla svordom.”
● Helena Stenros arbetar med att få eleverna att svära mindre – men motarbetas av omvärlden. Hon befarar att vi i framtiden möts av läkare som undrar ”vad fan vi har gjort som blöder så in i helvete”.
Iskolan där jag arbetar har vi under våren uppmärksammat elevernas språkbruk som tyvärr blir grövre för varje år som går. Ledningen har gått ut med en önskan om att vi pedagoger ska arbeta tillsammans med eleverna mot det fula språket och lyfta det positiva.
Vi ska ”tvätta språket” som ledningen kallar satsningen. Ett viktigt arbete som jag tänker att många elever också känner en glädje över. Språket vi använder hänger ofta ihop med vår identitet men kan också bero på grupptryck, gemenskap och utanförskap. Vi har arbetat med detta i ett antal veckor nu och det börjar till vår glädje ge resultat.
Jag har dock blivit mer uppmärksam på språkbruket även utanför jobbet. Mina öron har antennerna på helspänn och fångar upp minsta lilla svordom. Häromdagen stod jag till exempel i kassakön i en mataffär och hörde en mamma prata med sitt barn. “Mamma, kan vi köpa godis?” “Nej det är för fan inte lördag idag.”
“Men snälla?” “Sluta tjata nu. Hjälp mig med korgen här istället. Den är så jävla tung.”
När jag klev in i bilen och slog på radion ett par minuter senare började Myra Granbergs låt “Håll käften och försvinn” spelas. Svordom efter svordom svävade ut ur högtalaren. Musik som eleverna lyssnar på och sjunger med i.
Senare på kvällen när jag segnade ner i soffan och slog på Melodifestivalen höll mina öron på att gå sönder av överbelastning. Kändis efter kändis planterade in ett “fan” eller “jävlar” i både den ena och den andra meningen.
Den kvällen kändes mitt jobb så motarbetat. Hela samhället är ju fullt av svordomar, vart vi än vänder oss. Våra elever har stora drömmar om att bli advokater, veterinärer eller poliser, men hur ska det gå för dem om vi inte alla hjälps åt och föregår med gott exempel?
Jag vill mena att det inte bara är vi på skolan som ska tvätta språket utan att hela samhället behöver ta sig i kragen.
I värsta fall får vi annars räkna med att vi om ca 20 år vid exempelvis ett läkarbesök får mötas av en läkare som frågar oss “vad fan har vi gjort som blöder så in i helvete” och sedan letar efter den “jävla bedövningssprutan” som försvunnit.
Är det dit vi vill komma? Eller ska vi alla försöka förhindra den negativa språkutvecklingen genom att hjälpas åt och ta vårt ansvar som vuxna människor?
Mina öron har antennerna på helspänn och fångar upp minsta lilla svordom.