Jag bävar inför det stora kramkalaset

SSnart får vi krama våra nära och kära”, ”I höst kan vi äntligen kramas igen”. Känns rubrikerna igen? Själv har jag nog läst dem ett hundratal gånger vid det här laget. Minst. Jag säger bara: Jaha? Och? Kan inte minnas att någon direkt kramade sönder mig innan pandemin. Barnen är vuxna, självständiga människor och visst ger vi varandra en snabb omfamning när vi ses någon gång i månaden. Och nog blev det en och annan svettig, ölstinkande kram på Söderstadion på den tiden det begav sig. Så mycket mer var det inte.

Jag kan inte minnas

svenskarna som ett speciellt kramande folk. Måste ha missat något – men jag lovar att skärpa mig. Man kanske skulle börja här på arbetsplatsen med risk att bli inkallad till chefredaktör Fransson. – Du Leif, jag har fått lite klagomål på ditt beteende. Du springer tydligen omkring och kramas till höger och vänster här på redaktionen. – Ja, men, Joakim … pandemin är ju över och … – Ok, jag förstår, men alla uppskattar inte din hjärtlighet, så ta det lite lugnare i fortsättningen. Och Oc så vidare. v da e.

Grannarna då? då Nej, knappast.

Jag trivs i min lä lägenhet och vill inte riskera vräkn vräkning. Jag ställer mig nog hellre vid sidan om och betra betraktar. Kan se framför mig en hös höst där folk ligger i drivor på trottoarer trot och gräsmattor och bara b kramas. Då D låser jag dörren. Inifrån. Ini

Jag ställer mig nog hellre vid sidan om och betraktar.