Det lantliga Väsby har byggts bort STOPP.
◗ Det räcker med hus, hus och åter hus i Upplands Väsby. Det tycker vår lokala krönikör Helena Stenros, som saknar sin barndoms lantliga kommun.
En sommardag när solen står högt på himlen och vita slöjmoln skapar välbehövlig skugga, , tar jag en cykeltur mot Runby och ner till centrum. Jag snirklar mig genom blå parken vid blå husen, de nybyggda gröna lägenheterna och förbi Medley innan jag tar mig hemåt.
När jag passerar Kavallerigatan, där jag bodde med barnen när de var små, väller känslor ut i kroppen. Jag minns när jag tog min äldsta son till öppna förskolan, omgiven av vilda blommor och grönska. Hur förundrat han tittade på den lurviga humlan som sög nektar på en vintergäck en tidig vårmorgon. Jag minns den gamla lekparken och den stora, röda rutschkanan som han åkte i och skrattet han förtjust förlöste när pirret uppstod i magen. Jag minns min egen gymnasietid på Vilunda, i det stora gymnasiet med de ståtliga träden utanför.
I dag är allt borta, den öppna förskolan, rutschkanan och mitt gymnasium. En ny park har byggts och ett högt brunt hus har tryckts in bredvid. Gröna lägenheter har kastats in framför Kavallerigatan och höga hus har ploppat upp som svampar ur jorden mitt emot Medley. Var har naturen tagit vägen? Gräset, blommorna, kvittret från fåglarna, surret från bina. Allt är bara asfalt, färgglad betong och hus, hus, hus, hus.
Väsby kommun satsar verkligen på bostäder. Hittar de två centimeters yta klämmer de in en till bostad där, varför inte liksom, pricken på en millimeter, nästan två, är ju ledig. Samma sak gäller vid Runby. De vida åkrarna med den svajande säden är borta och har ersatts med hus. Hus, hus och åter hus. En och annan gräsfläck finns kvar som för att påminna om den tid som en gång var.
När jag kommer hem och ser ner i brevlådan, har jag fått tidningen Natur. En gul folder dimper ner på golvet när jag öppnar tidskriften. Jag öppnar och läser att en tredjedel av våra biarter håller på att utrotas på grund av matbrist, bekämpningsmedel och klimatförändringar. Våra livsviktiga små vänner är på väg att dö ut.
När jag var liten kändes Väsby som en någorlunda lantlig kommun, med närhet både till storstaden och landet. I dag känns Väsby som en stad. Jag saknar det gröna och lantliga Väsby.
Jag hoppas kommunen sparar de få grässtrån som finns kvar, om inte annat för våra små men livsviktiga vänners skull.
I dag är allt borta, den öppna förskolan, rutschkanan och mitt gymnasium.