BIKEPACKING
— 165,2 mil lång offroad-cykeltävling tvärs genom Tysklands mest öde och okända ”vildmark”.
Det 165,2 mil långa
Bikepacking Trans Germany går från sydvästra Tyskland till landets nordligaste spets och banan är utstakad för att visa den vackraste och mest okända tyska ”vildmarken”. Några asfaltsvägar finns inte – däremot desto fler tuffa backar, tekniska singletrackspartier och oändliga mjuka skogsvägar. Och man cyklar dygnet runt eftersom tidtagningen aldrig stoppas. Häng med på en veckolång tävling mitt ute i den svårframkomliga ödemarken.
Det ligger ett grått molntäcke över Basel denna julisöndag, och då och då slinker någon enstaka solstråle igenom och blänker skarpt i Rhens annars mörka vatten. På den kombinerade gång- och cykelvägen längs floden rullar Lars Schmidt fram på sin grusvägscykel av märket Open. På hojen har han en strömlinjeformad ramväska påmonterad av superlätt komposit, samt en aerodynamisk 10-liters ”sadelväska” och diverse elektronik.
Intill Lars trampar drygt hundra andra bikepackers längs en väl tillplattad grusväg. Cyklisterna har samlats här från hela världen för att pröva sina krafter med Bikepacking Trans Germany (BTG) – ett s.k. ultra-endurance self-supported bikepacking race.
För deltagarna väntar 165,2 mil utmanande cykling genom magnifika naturområden och nästan helt öde landsområden kors och tvärs intill fyra landsgränser. Och från den sekund som startskottet går, stannar inte tidtagningen förrän cyklisterna är i mål.
85 procent av sträckan går längs grus- och skogsvägar och på mer eller mindre tekniska singletracks, och de närmaste dagarna kommer asfaltsvägar vara ett sällsynt, men efterlängtat, underlag för de äventyrslystna cyklisterna. Däremot kommer det inte att saknas stigningar, för med 21 500 höjdmeter längs sträckan från Basel i syd till den nordligaste delen av ön Rügen vid Östersjön, kommer cyklisterna att få bekänna färg ner de trampar uppför på sina fullastade cyklar.
No sleep game
Kort efter start sprids klungan ut med cyklister på cykelvägen längs Rhen. En klunga med ca 25 cyklister har lagt sig i täten, och särskilt en ung tjeck håller tempot uppe, ropar och gestikulerar åt den övriga trafiken och kör som om det vore ett utbrytningsförsök i Tour de France.
– Tempot var verkligen högt i början, säger Lars. Men det finns egentligen ingen anledning att öppna så snabbt i ett sådant här lopp. Här handlar det främst om att disponera sina krafter och ta så få pauser som möjligt. Man kallar det också för ett sköldpaddslopp eftersom mycket verkar ske i slowmotion. Det är sällan någon ger full gas, utan det är vanligare att man håller ihop i mindre klungor och småpratar med andra cyklister. Det skulle man t.ex. aldrig göra i ett linjelopp. I den här typen av lopp cyklar man däremot oavbrutet dag ut och dag in, och tidtagningen stoppas aldrig. Det är ett no sleep game, förklarar Lars.
Du får klara dig själv
BTG är ett så kallat självförsörjningslopp, vilket innebär att deltagarna själva får transportera med sig sina saker. Man får se en sträcka i form av gps-filer som man ska följa, och alla deltagarna måste ha med sig en satellittransponder som dels visar varje cyklists exakta position ute på banan på en live-trackboard, dels är en säkerhetsgrej och en trygghet för cyklisten som via ett knapptryck kan tillkalla nödhjälp. Men allt som handlar om kost, förplägnad, övernattningar och eventuella tekniska problem, måste man fixa själv. Det ställer höga krav på förberedelser, medhavd utrustning och planeringen längs vägen.
– Vid starten i Basel sitter man på cykeln med all packning och spanar in de där halvproffsen som i minsta detalj har studerat banan och planerat allt längs vägen, t.ex. bekväma Airbnb-övernattningar.
Det gäller att cykla så mycket som möjligt. Hur man tacklar sömnen är ofta det som avgör ...
De kör med så lätt packning som möjligt – 3-4 liter vatten, en liten ryggsäck med en smörgås och en supertunn överlevnadspåse. När man ser dem på startlinjen, så tror man att de ska ut på en söndagstur. De är grymma, skrattar Lars.
Av de 110 cyklister som deltog i BTG 2019 var det bara ungefär hälften som jagade minuter dygnet runt. Resten av startfältet var ”turister” som cyklade i ett mer behagligt tempo med generösa matraster och riktiga övernattningar. Den taktiken var dock inte Lars inne på. Hans plan var 20 timmars cykling per dygn, inklusive några korta mat- och toalettraster samt fyra timmars vila.
– För den tävlingsinriktade handlar det främst om att jaga minuter på cykeln. Det gäller att cykla så mycket som möjligt. Hur man tacklar sömnen är ofta det som avgör och utkristalliserar de allra bästa cyklisterna i loppet. Men just det spelet har jag trots allt blivit för gammal för, säger Lars.
På plats i ledargruppen
Efter det första dygnet har Lars kört 33 mil, suttit på cykeln i 20 timmar och ligger – tillfälligtvis – bland de allra första. Han är förvånad eftersom han bara har hakat på andra, men i takt med att en del har tagit vilopauser så har han avancerat i fältet – något som snabbt förändrats när han själv stannat för att vila. Men spelplanen håller och även om Lars de följande dagarna kan se på loppets live-trackboard hur flera cyklister passerar honom och drar ifrån, så känner han sig fylld av energi.
När han efter 40 mils cykling kommer in i området SchwäbischeAlb, blir stigningarna brantare och 4–5-procentiga uppförsbackar blir 6–8-procentiga. Med sina 83 kilo innebär det att Lars tvingas sänka farten ordentligt för att inte få soppatorsk.
– Rent cykeltekniskt är det mycket speciellt att köra så långt. Du måste tänka på att inte accelerera ut ur kurvor, använda rätt växel inför minsta backe, växla ned i vinden osv. Det är viktigt att undvika minsta överbelastning, t.ex. accelerationer eller extra tryck på pedalerna. Det räcker med att man tar tre tramptag i ett litet för snabbt tempo över en liten kulle för att man ska förbränna för mycket energi i kroppen. Och den energi man har till förfogande, måste man disponera perfekt för att inte få soppatorsk.Annars orkar man inte cykla i 20 timmar varje dygn.
En blir till två
På tredje dagen blir Lars kontaktad av tävlingsarrangörerna. Hans säkerhetstransponder och livetracker i loppet funkar inte, och därför skulle det vara bra om han kunde slå följe med någon av de andra deltagarna så att han kunde fortsätta att spåras i loppet.
När Lars nästa dag sitter och äter frukost på en bensinstation, så rullar plötsligt en kompis till honom som
Jag kunde helt enkelt inte koppla av. Totalt sov jag bara tolv timmar på sex dygn ...
också deltar i loppet förbi. Torben Bartholin deltar i BTG för första gången, och hans mål är också att få en så bra placering som möjligt.
– Jag visste att Torbjörn låg nära mig, men att han skulle dyka upp på samma bensinstation, det är ju rätt otroligt.Vi bestämde oss direkt för att försöka följas åt under resten av loppet. Det kan annars vara rätt svårt om det så bara är några få procents skillnad på ens tempon – då kan man helt enkelt inte köra optimalt, utan man tvingas kämpa för att hänga med eller så får man vänta in den andra. Men det visade sig att vi matchade varandra bra. Och fortsättningen blev också en helt annan upplevelse och en mycket trevligare tur, där vi småpratade och delade intryck med varandra.
De följande tre dagarna trampar de två kompisarna således vidare genom östra Tyskland och korsar vid ett flertal tillfällen gränsen mot Tjeckien, utefter sträckan som leder cyklisterna vidare längs den gamla järnridån. Och hela tiden skiftar de glest befolkade och vidsträckta land och skogsområdena karaktär.
– Det var helt enkelt en häftig naturupplevelse.Vi cyklade på några platser som man annars aldrig skulle drömma om att besöka. Vi cyklade genom enorma mörka, djupa skogar, och man förundrades om och om igen över hur mycket natur det finns i Europa, och hur vild den är. Vi såg grävlingar, vildsvin, vita tranor, ugglor, örnar, tvättbjörnar, ormar, kronhjortar. Och vi hörde vargar på avstånd när vi körde igenom Sachsen in mot Polen.
Lars och Torben fortsatte att hålla samma rutiner i loppet, dvs. de cyklade i 20 timmar per dygn. Hela tiden låg de två kompisarna bland de 5–10 främsta cyklisterna i loppet, där placeringarna förändrades konstant på trackboarden, i takt med att cyklisterna med sina olika rutiner antingen vilade, åt eller fortsatte att trampa.
Ständigt trött och hungrig
Men tröttheten blev slitsam i längden, och sömnen – eller rättare sagt sömnbristen – blev en allt svårare utmaning ju längre tid som gick.
– Många i de här loppen pratar om att de är rädda för att somna på cykeln. Jag upplevde det motsatta, för på cykeln fick jag ett adrenalinpåslag som gjorde att jag blev pigg. Samtidigt kunde jag inte koppla av när vi skulle vila, så jag sov mycket lite under loppet. Det blev bara ca tolv timmars sömn på sex dygn, och det är ju inte så mycket, säger Lars.
Den praktiska lösningen för kompisarna blev att ta en tupplur
då och då. De lade sig med ryggsäcken under nacken, ställde in larmet på tio minuter och sedan var det bara upp och cykla igen. Den taktiken visade sig fungera bra.Att konstant utsätta kroppen för en hög fysisk belastning kräver självklart en hel del energi, och en stark hunger var därför något som bägge cyklisterna upplevde. Så när det i de ofta glest befolkade områdena dök upp en bensinstation eller en matbutik, så var högsta prioritet att fylla på energidepåerna – och det skulle självklart gå snabbt.
– Man får inte falla för alla frestelser i matbutikerna, utan det gäller att veta exakt vad man behöver. I vårt fall handlade vi samma saker varje gång: chokladmjölk, en halv liter grädde, bröd, energikakor, frukt samt vatten. Resten fick vara. På så sätt tidsoptimerade vi besöket i matbutikerna och sparade dyrbara minuter. Det vara bara att skynda sig in och ut, skrattar Lars och fortsätter:
– På restaurangerna är det bara att följa samma mönster: du ber en person som ser pålitlig ut att hålla koll på din cykel medan du går fram till kassan. Där beställer du en dubbel portion av det som står överst på menyn samt fyra smörgåsar och – mycket viktigt – sedan betalar du direkt. Därefter går du på toaletten och uträttar det du ska. Avslutningsvis går du ut till din cykel igen, säger tack för hjälpen, väntar på maten, äter – och cyklar vidare. Snacka om tidsoptimerad process.
Kurs mot civilisationen
Efter en liten avstickare in i Polen fortsätter cyklisterna på den femte dagen mot nordväst via en omväg förbi Berlin. Med mångmiljonstaden på lagom avstånd bjuder banan på ett storslaget hedlandskap med otaliga små sjöar, och cyklisterna kör timme efter timme längs slingriga, flacka, sandvägar. Här är det ansträngande att trampa runt pedalerna och det tär hårt på energidepåerna. Grus och sandvägarna blir dock efterhand avlösta av allt fler asfaltsvägar.
Efter en sista orolig ”övernattning” i en öde busskur bestämmer sig Lars och Torben, trots att de är extremt trötta, för att se om de kan hinna i kapp några framförvarande cyklister på de sista 22 milen upp till Rügen.
Det uppskruvade tempot ger snart utdelning då de två kompisarna i hög fart sveper förbi fyra cyklister som passerat tidigare när de två vilade.
Måsskrik hörs konstant i den friska vinden när Lars och Torben på lördagseftermiddagen rullar in vid Kap Arkonafyren på Rügens norra spets.
Sex dygn, sju timmar och 42 minuter visar Garmindatorn på Lars styre. 165,5 mil och 21 403 höjdmeter avverkade. De är både dödströtta och superhungriga. Men de är framför allt nöjda och glada.
Några enstaka cyklister väntar redan vid fyrtornet, och andra dyker upp allt eftersom de följande timmarna. Därmed blir de ”ghostriders” som i flera dygn bara har synts som små prickar på trackboarden, och som skoningslöst har jagat varandra, till levande personer som pratar, skratar och dunkar varandra i ryggen. Här finns ingen besvikelse över förlorade sekunder eller placeringar. Bara en gemensam, stolt ”vigjordedetkänsla” och en och annan rövarhistoria på olika språk om häftiga upplevelser längs banan.
– Loppet är framför allt en mental utmaning, det är äventyret och alla ofattbara intryck och upplevelser som gör det till något alldeles extra, avslutar Lars.