ULTRACYKLING
— cykellopp och cykelsemester kombineras i en ny typ av extremlopp som blir allt populärare.
... deltagarna far klara sig sjalva. Det handlar om aventyr och fysiska, mentala och praktiska utmaningar.
Du vaknar utomhus på en gräsplätt på en plats i ett land som du aldrig har varit i förut. Du ruskar på dig och försöker minnas var det var du lade dig för att sova kvällen före. Eller ”kvällen före” är kanske lite mycket sagt. Din nattsömn blev bara fyra timmar som du valde att lägga in då det var som mörkast på dygnet. På så sätt sparade du även på batterierna i cykellamporna – och hushöll med de krafter som annars behövs för att cykla nattetid.
”Sova” är också något av en överdrift, för det är något man gör i sin varma säng därhemma. Du har däremot legat hopkrupen vid en buske under bar himmel – i en tunn sovsäck ovanpå två plastsäckar. Daggen, som droppat från träd och buskar vid vägkanten, har nästan blött ned hela din sovsäck och dina nattkläder känns fuktiga. Därför är det tur att dina nattkläder också är ditt reservställ av cykelkläder. I takt med att du vaknar till liv och packar ihop dina sovprylar i din 17 liter stora sadelväska, letar du fram din regnjacka. Molnen, som hänger tunga omkring dig, ser nämligen ut att bjuda på regn inom bara någon timme.
Du läser av din cykeldator. 187,5 mil har du cyklat. Det innebär att du kommer att passera en viktig gräns i dag: 200 mil. Det har du sett fram emot. Då har du nämligen nått ungefär halvvägs till mål.
Började med RAAM
Situationen här ovan är påhittad Men den är realistisk för det är så vardagen kan se ut för deltagarna i den nya typ av cykellopp som allt fler väljer att pröva sina krafter med. Unsupported ultra bike races skulle vi kunna kalla loppen, vilka är en bisarr kombination av cykelsemester och cykeltävling. Deltagarna i loppen kommer från alla nivåer, där finns allt från proffscyklister till vana motionärer och äventyrare som bytt vandringskängorna mot en cykel för att smaka på det episka äventyr som det innebär att genomföra de nya – osupportade – utmaningarna.
För att förstå det nya loppkonceptet behöver man känna till bakgrunden. Allt började för snart 40 år sedan på den amerikanska östkusten då Race Across America. RAAM, som loppet är känt som i dag, var det första stora ultracykelloppet som på allvar skapade rubriker och lade tonvikten på ultranischen inom cykelsporten. Sedan 1982 har cyklister från hela världen varje år kört de mytomspunna 486 milen från Oceanside i Kalifornien i väst till Annapolis, Maryland, i öst. Loppets upplägg är enkelt: Klockan tickar från det att startskottet går tills mållinjen passeras och dit gäller det att komma först. Det har bl.a. österrikaren Christoph Strasser gjort, dessutom på den snabbaste tiden. Hans rekordtid är från 2014 då det tog honom sju dygn, 15 tim. och 56 min. att genomföra loppets 486 mil (han vann loppet även 2019 – för sjätte gången!).
Men medan RaceAcrossAmerica är nog så extremt, så skiljer det sig ändå på en viktig punkt från den nya generationen ultracykellopp: Loppet är nämlig ”supported” vilket innebär att deltagarna har två följebilar och flera medhjälpare med sig. De lagar mat, väljer cyklar (RAAM-cyklisterna har som regel med sig en tempohoj och en eller flera landsvägscyklar), ger
Cyklisterna får själva ta med sig alla sina prylar på cykeln, de får inte tas med av andra.
massage och förser cyklisterna med all den hjälp de behöver för att de ska kunna koncentrera på en enda sak: att trampa runt pedalerna. Hårt och länge.
RAAM har nästan blivit synonymt med ultracykling, men de nya ”osupportade” loppen bjuder på helt andra och mer äventyrliga utmaningar, och dessa börjar nu att konkurrera allt mer med mer tillrättalagda cykellopp som RAAM är ett bra exempel på.
On your own
I de osupportade loppen ställs det helt andra krav på deltagarna: Cyklisterna får nämligen själva ta med med sig all utrustning på cykeln. De får inte följas av varken bilar eller cyklister, och den enda hjälp de kan få utifrån är vad de kan köpa sig till: hotell, restauranger, cykelbutiker eller vad de nu annars har turen att passera förbi.
Resten av tiden får deltagarna klara sig själva, och ofta får man dessutom själv ta reda på vilken sträcka som är lämpligast att ta mellan loppens checkpoints. Intresset för bikepackingloppen har ökat förvånansvärt snabbt. När långloppsentusiasten Mike
Hall år 2013 för första gången arrangerade TCR i Europa, Transcontinental Race, så gick loppet från Belgien och knappt 400 mil tvärs över den europeiska kontinenten till Greklands sydspets.
Konceptet var i grunden mycket enkelt: Cyklisterna fick bära var sin gps-mottagare och ha en viss obligatorisk utrustning med sig – annars var det bara att cykla från start till mål. Sträckan fick de välja själva, men längs vägen fanns det några kontrollstationer som de var tvungna att passera för att få en stämpel i sina tävlingspass. Försten i mål utsågs till vinnare.
I USA startade man året efteråtTransAm Bike Race. Det loppet följde cykelsträckan Trans America Bicycle Trail, 680 mil, från öst till väst.
Vinnaren det året blev Mike Hall, vilket dokumentärfilmen Inspired to Ride bl.a. handlar om.
Den vänliga och alltid lugne Mike Hall blev en ikon och sportens stora affischnamn. Även om han vann loppen på rekordtider, så handlade det för honom mer om äventyr och upplevelser. Borta var den stenhårda jakten på placeringar – det som annars kännetecknar lopp som RAAM. Därmed hade bikepackingloppen fötts. Och tillsammans med Mike Hall skapades en speciell subkultur inom ultracyklingen – en subkultur som stärktes år 2017 då Mike Hall tragiskt omkom i en trafikolycka när han deltog i Indian PacificWheel Race, ett lopp som går tvärs över Australien.
Hans livspartner, Anna, bestämde efteråt att TCR skulle leva vidare, och i dag består det både av Transcontinental Race och Trans Pyrenees i Spanien.
Sedan dess har bikepackingloppen blivit allt mer populära, och i dag finns det lopp över hela världen.
Moderna äventyr
Men varför har bi k e pack in g loppen blivit så populära? En del av svaret får man om man tittar på startavgiften för att delta i RAAM: ca 35 000 kronor kostar en startplats. Och det är innan man har hyrt bilar och köpt flygbiljetter till sig själv och sitt team av medhjälpare. Slutsumman hamnar då på ett sexsiffrigt belopp.
Som jämförelse kommer man undan med ca 2 800 kronor för att delta i Transcontinental Race. Dock får man betala 600 kr extra för att hyra en gps-mottagare.
Den stora prisskillnaden är i sig rätt naturlig: Det ingår ingen service till cyklisterna. Inga vägar är avspärrade. Depåer och mellantider saknas. Det är bara ett äventyr. Och just det enkla upplägget lockar deltagarna.
Om de 2 800 kronorna i startavgift ändå känns för mycket, så kan du anmäla dig till t.ex. Tour Divide. Det loppet kostar nämligen noll kronor. Men det är inte heller något riktigt lopp. Det är en ”cykeltur” – d.v.s. det saknas klassindelning. Det är en cykeltur som går från Kanada till Mexiko – totalt 441,8 mil längs cykelsträckan Great Divide Mountain Bike Route. Om du får lust att anta den utmaningen, så finns det också här en gammal bekant som innehar rekordet: År 2016 körde Mike Hall sträckan på 13 dygn och 11 timmar.
Till skillnad från TCR går sträckan i Tour Divide på allt annat än asfaltsvägar. Den består istället av grusvägar och stigar genom och över Klippiga bergen.
Smala landsvägs cykeldäck är inte heller all tidgångbart i bi k e pack in g-ultra cykelloppen: Några av dem är rena grusvägslopp, andra går på asfalt, medan vissa går längs mtb-spår – eller på en kombination av alla.
Det inslaget skvallrar också om varför loppen har blivit en så stark trend inom cykelvärlden: Du vet aldrig riktigt vad som väntar.All den kontroll och förutsägbarhet som man har inom de fasta ramar som exempelvis RAAM erbjuder, är puts väck.
Det som återstår är en massa olika former av roliga och upplevelsefyllda äventyr – med undantag för en gemensam nämnare: Allt sker på två hjul!
En startplats i RAAM kostar ca 35 000 kr. Flera av bikepackingloppen är gratis ...