NIO DYGN I ETT SLAGS VAKUUM

Janus Farré Rytter Jensen var 26 år gammal när han år 2018 deltog i Transcontinental Race tvärs över Europa.

– Loppet 2018 var min sista möjlighet att vara borta hemifrån en längre period eftersom min sambo och jag planerade för barn. Men jag skulle nog inte beskriva mig själv som en cyklist. Jag cyklar gärna, men jag har aldrig varit speciellt snabb och jag har aldrig satsat seriöst på sporten, säger Janus och fortsätter: – Tidigare har jag genomfört vandringen längs Camino-leden, och TCR påminde om den: Jag ville ha en utmaning. Och jag ville att det skulle vara något speciellt. Jag ville kunna säga till mina barn i framtiden att bara man bestämmer sig för något, så kan man också klara av att genomföra det.

– Jag skulle alltså cykla nästan 400 mil. Att det var extremt långt förstod jag rätt omgående. Jag beslutade mig för att det bästa jag kunde göra var att förbereda mig extra noga på allt som inte hade något med det fysiska att göra. Så när jag inte var ute och cyklade långa turer, så satt jag och googlade hur jag skulle få med mig alla prylar och hur jag skulle lägga upp loppet. Jag lärde mig dock snabbt att det finns ett slags ”vakuum” kring den här typen av lopp. Eftersom de är så långa och tar så lång tid måste man själv ta reda på vad som funkar och vad som inte funkar, säger Janus.

– För att ta sig igenom ett sånt här extremlopp får man räkna med att sitta på cykeln och trampa i 16 timmar per dygn. Och det är framför allt mentalt jobbigt. Alla kan dock klara av det, bara viljan finns där. Man är dessutom ensam den mesta tiden och det var ensamheten som var allra jobbigast, säger Janus.

– I dag kan jag tänka mig att delta i ett lika långt och stort äventyr igen. Men inte ensam. Om jag ska göra något liknande igen så ska det vara tillsammans med någon, fastslår Janus.