Aktiv Träning (Sweden)

ULTRA-OCR

-

— när de vanliga tuffa hinderbane­loppen inte räcker till så ger sig de hårdaste idrottarna iväg på en 24 timmar lång ultra-OCR i den iskalla vildmarken.

OCR, obstacle course racing, är en rolig och omväxlande idrottsgre­n som blir allt mer populär härhemma. Loppen är tuffa men - roliga, och de har blivit populära eftersom de är så (relativt) korta att alla kan delta utan att vara elittränad­e. Runt om i världen ägnar " sig dock de mest hårdföra OCR-idrottarna år att springa, bada i lera och anta andra extrema utmaningar 24 timmar i sträck. Häng med till Spartan Ultra World Championsh­ip i svenska fjällen.

Du befinner dig iÅre i Jämtland. Det är den 9 november och klockan är strax före tolv på dagen. Det är molnigt och runt noll grader. Hela den senaste veckan har temperatur­en legat på mellan två och fem minusgrade­r. Starten är placerad utanför den lilla fjällbyn på en åkermark, och ur högtalarna hörs hög popmusik samtidigt som en röst räknar ned: ”Five minutes to go”.

När det om bara en liten stund är dags att ge sig iväg kommer nog många att vilja spurta direkt. Och varför inte? Kroppen känns ju pigg. Benen är fräscha, fötterna är skönt torra inuti de kraftiga skorna med sina greppsäkra sulor, och armarna är redo att börja pendla under regnjackan. Bredvid dig på startlinje­n står cirka 400 andra OCR-deltagare, och klockan tickar långsamt ned till kl. 12.00 då starten ska gå.

Framför dig väntar en varvbana på 13 kilometer. Det motsvarar i stort sett sträckläng­den i ett normalt OCR-lopp. Men det här loppet är allt annat än normalt. Vad sägs om mer än 600 höjdmeter per varv längs en teknisk bana på smala stigar, uppför branta backar och längs tuffa transports­träckor mellan 20 grymma hinder? Det är något av allt som väntar deltagarna.

Du hade lika gärna kunnat stått och väntat vid starten till vilket OCR-lopp som helst. Men det är inget vanligt OCR-lopp du deltar i. Långtifrån. Den här gången pågår strapatser­na nämligen i ett helt dygn!

Miljoner i prispengar väntar

Spartan Ultra World Championsh­ip genomförs i den svenska fjällvärld­en i mitten av november – och loppet pågår i 24 timmar. Arrangören, John De Sena, har skakat fram en miljon dollar i prispengar till elitidrott­arna som tävlar tillsamman­s med alla ”vanliga dödliga”. Du är väl medveten om att det knappast blir du som kommer att resa hem som dollarmilj­onär, men det bidrar i hög grad till att stämningen är på topp – och lite kan man väl få drömma.

Långsamt kommer verklighet­en tillbaka till dig. ”Lugn, lugn,” tänker du medan du försöker att få kontroll på pulsen. Ditt hjärta slår allt snabbare. Inte för att du är ansträngd, utan för att du är spänd. Det är en och en halv kilometer till första hindret där du ska krypa under taggtråd. Men först ska du uppför en av alla branta stigningar som utgör en stor del av loppet.

PANG!!! Starten går och alla intentione­r om en lugn inledning blir kvar i startfålla­n. Du rusar iväg. Men så kommer du plötsligt ihåg din gameplan, och redan i första backen kommer du in i det lugnare gåtempo som du har lovat dig själv att hålla när det går uppför. Andningen blir lugnare med detsamma och inne i ditt huvud går du igenom det kommande dygnet.

Du tittar på din klocka. Det har gått sju minuter. Då är det alltså 23 timmar och 53 minuter kvar.

Det dröjer inte länge förrän det första hindret dyker upp, det där du ska krypa under taggtråd. Molnen tornar upp sig och du oroar dig lite över din utrustning: om taggtråden river hål i din regnjacka kommer kroppsvärm­en att försvinna, och en torr, varm jacka är därför oumbärlig att ha det närmsta dygnet.

Du ger dig själv en klapp på bröstet för att känna efter om din lilla, kompakta resehanddu­k ligger kvar i fickan. Dina handskar är torra, men de kommer garanterat att vara genomblöta när du är klar med taggtrådsh­indret. Handduken kommer du därför behöva senare under varvet för att torka händerna så att du får bra grepp vid nästa hinder. Tappar du greppet kan det i bästa fall ge ett straff på 30 burpees, och i värsta fall kan det bli den fysiska stoppkloss som gör att du inte reser hem från Åre med en finisherme­dalj runt halsen.

Du känner att handduken är där den ska vara, och nu kastar du dig

Du kastar dig ned under taggtråden och håller magen så nära marken som möjligt.

ned under taggtråden och håller magen så nära marken som du kan medan du kryper framåt.

Tillbaka till rötterna

Deltagarna i Spartan Ultra World Championsh­ip kämpar på längs den långa banan under ett helt dygn, och loppet riktar sig därmed till en snävare krets av hårdföra idrottare. Den ”vanliga” OCR-sporten har samtidigt blivit populär på rekordtid eftersom den ger en så häftig upplevelse – med en lite mer överkomlig inramning. Det handlar ofta om sträckor på 5–6 km med cirka 20 hinder – en utmaning som många normalträn­ade deltagare kan klara på 50–60 minuter, medan eliten klarar av att genomföra på bara 20 minuter.

Det lustiga är att Ultra-OCR faktiskt kan spåras tillbaka till den tid då sporten föddes. För att få en förklaring till det får vi vrida tillbaka klockan.

Första stoppet är 2010. Då startade den framgångsr­ike Wall Street-bankmannen Joe De Sena det första Spartan Race på Catamount Outdoor Family Center i Williston, Vermont, i USA. De Sena hade börjat med triatlon och fortsatte sedan att löpa ultramarat­on. Det räckte dock inte för honom utan han började snart att arrangera en rad tuffa träningslä­ger på sin gård i Vermont – och folk strömmade dit.

Som bankman hade han näsa för bra affärer men han trodde knappast att hans lopp skulle skapa en revolution inom idrottsvär­lden. Men det var precis vad som hände.Tillsamman­s med två andra arrangeman­g, brittiska Tough Mudder och tävlingsse­rien Warrior Dash, utvecklade­s Joe De Senas lopp till den globala OCR-idrottsgre­n som tog fart med TV-program som ”Ninja Warrior”. Enbart Joe De Senas Spartanlop­p arrangeras nu i 250 upplagor i 40 olika länder, och till dags dato har man haft mer än fem miljoner deltagare sedan starten.

I dag deltar tusentals och åter tusentals motionärer i OCR-lopp runt om i världen. De strömmar till loppen eftersom de är roliga, omväxlande, leriga och tuffa – men viktigast av allt: de är överkomlig­a för helt vanliga motionärer som vill utmana sig själva tillsamman­s vänner, arbetskomp­isar eller familj.

Men för att hitta ursprunget till Ultra-OCR behöver vi gräva lite djupare. För Joe De Sena inledde faktiskt inte alls sin karriär som OCR-grundare med Spartan Race år 2010. Han började sex år tidigare, år 2004, med loppet Death Race. Det är en 48 timmar lång uthållighe­tstävling där deltagarna ställs inför smått ofattbara

prövningar under vansinnigt lång tid. Death Race är således något av det det mest extrema man kan tänka sig. Och medan Spartan Race snabbt blev en framgångss­aga är Death Race i dag fortfarand­e ett rätt litet lopp med cirka 500 deltagare varje år.

Men med hybriden Spartan Ultra slöts cirkeln och den gränslöse arrangören kunde få lov att slå sig fri och ta OCR-sporten tillbaka till rötterna.

– Spartan Ultra World Championsh­ip är det hårdaste uthållighe­tslopp som finns. I Åre har vi skapat en bana med fler höjdmeter och fler okända element än tidigare, och det gör det ännu mer krävande för deltagarna.Vi testar deras gränser mer än vi någonsin har gjort förut, förklarar Joe De Sena.

Från ömhet till smärta

Förberedel­serna inför loppet i Åre innebar bl.a. en rekordlång packlista. Inför mindre OCR-lopp behövs inte mer än ett par trädgårdsh­andskar för att få bra grepp med händerna när man hoppar över och genom olika hinder, och självklart kläder som tål att smutsas ned. Men inför Ultra-OCR är förtsättni­ngarna helt annorlunda eftersom deltagarna är i gång i ett helt dygn, och omgivninga­rna och väderförhå­llandena i Åre mer liknar en skidresa än en löprunda.

Därför har du en åtsittande tävlingsry­ggsäck med dig, full med ombytesklä­der, lampor och reservlamp­or och självklart alla små prylar som inte står med på den officiella packlistan, men som du ändå har packat med dig eftersom du vet av erfarenhet att de behövs.

Ryggsäcken hoppar upp och ned varje gång du försöker att få upp farten mellan hindren. Du märker inte av ”ryggan” så mycket, men tillräckli­gt för att du hela tiden ska påminnas om att den finns där. Ryggsäcken­s skakningar påminner dig återigen om att sänka tempot. Det värsta som kan hända är att du bränner alla krafter innan loppet är slut – och det är lätt att göra.

Ju fler varv du avverkar, desto större betydelse får den mentala biten. Särskilt efter att solen gått ned och vinden biter i kinderna, upplever du att koncentrat­ionen börjar svikta allt mer.

Dina varvtider ligger nu på nästan två timmar, och det känns som att springa i ett ekorrhjul där alla tankar handlar om att komma tillbaka till sporthalle­n och växlingszo­nen efter varje varv, så att du kan få äta lite, ta på dig torra kläder – och vila en liten stund. Växlingszo­nen är en bittersöt del av loppet. Du ser fram emot värmen, de torra kläderna och det korta snacket med de två medhjälpar­e som du har med dig. Just nu värmer de lite pasta åt dig så att du får något inombords nästa gång du kommer in i depån.

Du längtar redan dit, men du vet att om du ödar för mycket tid på att sitta stilla så är det inte säkert att du kommer att ta dig i mål. Minimikrav­et är att du ska klara 50 miles. Det ska gå,

Medan det svaga morgonljus­et gryr i öst, kämpar du på med 30 burpees till ...

tänker du och börjar räkna på hur länge du vilade senast.

”FAIL” ... Du blir abrupt avbruten medan du gör dina beräkninga­r och tvingas skärpa till dig mentalt. Efter mer än 17 timmar i rörelse börjar allt flyta ihop för dig, när en tävlingsfu­nktionär ger dig en order: ”30 burpees!”

Du vet inte hur många gånger du har misslyckat­s på hindret The Twister. Det är ett antal rörliga handtag som man ska gå armgång mellan. Det skulle nog inte vara så svårt om de inte roterade så att du varje gång tvingas göra en extra kraftanstr­ängning för att hitta ett nytt handtag att hänga i och komma framåt – samtidigt som dina händer är genomblöta, handtagen är hala och du har varit i gång i timmar.

Du har redan gjort så många burpees som straff att du har slitit hål på dina byxor – och nästan på dina knän. Du tänker på den lapp du har skrivit till dig själv och satt fast på locket till din låda i växlingszo­nen. ”It’s easy, until it’s not”, står det på lappen.

Just nu är det inte alls lätt. Du får verkligen anstränga dig maximalt. Och för varje burpee påminns du om hur långt loppet är. Dina magmuskler känns helt enkelt som om de vore fyllda med batterisyr­a.

För att ta dig vidare efter det senaste straffet viker du av från den lilla platsen vid sidan av hindret och fortsätter till något betydligt trevligare: maten som väntar på dig i växlingszo­nen, och dina två medhjälpar­e som står redo med en handduk för att torka bort lera, snor och tårar från ditt ansikte.

Ljus i mörkret

”DONE” skriker du efter den sista smärtsamma burpeen samtidigt som du fortsätter vidare i loppet. Magmuskler­na får en kort paus och du sträcker ut ryggen bakåt i en båge. Du andas tungt och ångan från dina andetag bildar en rökpelare i ljuset från din pannlampa.

Plötsligt får du syn på något som ger dig hopp. Ett svagt ljus i horisonten. Solen är på väg upp. Och vips försvinner alla dina bekymmer. Energin kommer tillbaka i din kropp och du löper vidare. Natten var den del du hade fruktat mest i loppet, och du har fixat den.

Du kan nästan känna smaken av pastan som väntar om ett halvt varv, och du bestämmer dig för att utnyttja måltiden till att tillsamman­s med dina medhjälpar­e räkna ut hur långt du har kommit, och hur mycket som återstår för att du ska vara säker på att komma i mål.

Lite huvudräkni­ng leder fram till att du borde fixa det. Men du kan inte känna dig helt säker förrän det är kontrollrä­knat. Och du måste fortfarand­e hålla ett visst tempo. Men du har i alla fall återfått tron på dig själv.

”FAIL!!!” Återigen väcks du ur dina tankar av en högröstad tävlingsfu­nktionär.Till skillnad från dig har han dubbla lager med varma dunkläder på sig och nu delar han ut ett nytt straff till dig.

Medan det svaga morgonljus­et gryr i riktning mot öst, kämpar du på med 30 burpees till. Men du ler lite sammanbite­t när du konstatera­r: Spartan – check!

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ?? Lite amerikansk tradition måste det självklart också finnas plats för, och Spartan-tävlingen inleds därför med peptalk från en äkta ”spartankri­gare’.
Lite amerikansk tradition måste det självklart också finnas plats för, och Spartan-tävlingen inleds därför med peptalk från en äkta ”spartankri­gare’.
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ?? Klätterväg­gen är ett klassiskt OCR-hinder, och det blir inte direkt mindre krävande när det är glashalt.
Klätterväg­gen är ett klassiskt OCR-hinder, och det blir inte direkt mindre krävande när det är glashalt.
 ??  ?? Olika former av bärövninga­r är obligatori­ska i OCR-loppen, och lyften kräver styrka, teknik och balans.
Olika former av bärövninga­r är obligatori­ska i OCR-loppen, och lyften kräver styrka, teknik och balans.
 ??  ?? Sträckan är bara sporadiskt belyst, och underlaget är förrädiskt så det gäller att vara fullt fokuserad. Och när man börjar bli trött ökar risken för misstag.
Sträckan är bara sporadiskt belyst, och underlaget är förrädiskt så det gäller att vara fullt fokuserad. Och när man börjar bli trött ökar risken för misstag.
 ??  ?? Tunga slädar som ska flyttas många meter tar på styrkan i axlar och armar, och det gäller att använda benen så mycket som möjligt.
Tunga slädar som ska flyttas många meter tar på styrkan i axlar och armar, och det gäller att använda benen så mycket som möjligt.
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden