LANDSVÄGSCYKLING.
Packa cykelväskan och bli bergakung för en dag – utan att du behöver trängas med bilar och motorcyklar.
Det här är platsen för alla motionscyklister som vill slippa tutande bilar och fartblinda motorcyklister och istället bli bergakungar för en dag. I Dolomites Bike Day stängs vägarna av för alla motorfordon i det natursköna Alta Badiaområdet i Sydtyrolen, och cyklister i alla former, åldrar och viktklasser samlas för att trampa över några av cykelvärldens mest legendariska bergspass.
Vi rullar sakta fram på våra coola, slimmade Pinarello-cyklar mot utkanten av den lilla italienska bergsbyn Corvara, där en bom tvärs över vägen, en polisbil och ett par småpratande poliser är det enda synliga tecken på att vi närmar oss den officiella och trafikavstängda delen av cykelevenemanget Dolomites Bike Day. Här finns ingen startlinje, ej heller några bajamajor eller något peppande speakersnack från brusande högtalare. Någon publik syns inte heller till. Det är – liksom hela ”tävlingsarrangemanget” snart ska visa sig vara – en skönt avslappnad och trevlig atmosfär i en mysig miljö.
En leende ung tjej stoppar oss för att klistra fast en nummerlapp på våra cyklar och önskar oss sedan en trevlig tur. Vi rullar vidare fram mot den soldränkta bergsvägen som vi nu tydligt kan se ringla sig uppför de knallgröna gräsmarkerna nära byn och vidare in i skuggorna mellan de branta bergssidorna och upp mot dagens första mål, passet Campolongo, cirka 400 svettiga höjdmeter ovanför oss.
Denna söndag i juni är några av de mest magnifika bergsvägarna här i hjärtat av Dolomiterna – ett område som förståeligt nog finns upptaget på Unescos världsarvslista – reserverade för cyklister. Regionen heter Alta Badia och ligger i norra Italien.
Då och då kommer cyklister bokstavligt talat flygande förbi ...
I de natursköna dalgångarna som bjuder på flera av cykelsportens mest mytomspunna stigningar och bergspass har man för länge sedan insett områdets unika möjligheter att locka motionscyklister från hela världen. Cykelturismen är således viktig för provinsens alla små, charmiga bergsbyar, där hotellen är ”cykelvänliga” med cykelförvaring, cykelservice, råd och vägledning, cykelguider samt hyrcyklar av högsta kvalitet. Och inte minst arrangeras här många stora cykellopp som lockar tiotusentals motionscyklister – inklusive
vår bergstörstande åttamannagrupp som nu trampar upp mot bergspasset tillsammans med hundratals andra motionscyklister i alla viktklasser och åldrar och på alla ambitionsnivåer.
Redan under de första kilometerna inser jag att trots att det varken finns tidtagning i loppet eller står några pallplatser på spel, så är det ändå några som vill hålla farten uppe. Då och då kommer det nämligen cyklister bokstavligt talat flygande förbi mig, som om vi cyklade längs en flack landsväg med vinden i ryggen istället för uppför en lång sexprocentig stigning vilket är fallet idag. Men nog om det, för med en hänförande utsikt åt både höger och vänster mot branta bergssidor och majestätiska bergstoppar mellan grönskande blomsterängar under en klarblå himmel, så är faktiskt det svåraste under uppförskörningen att motstå frestelsen att stanna upp och fotografera.
Snabbt upp till toppen
Inledningen är en lagom uppvärmning inför de tuffare hårnålskurvorna och den brantare lutningen som väntar lite längre fram. Vägen är fortfarande relativt flack, medan de långa kurvorna däremot är brantare och på vissa ställen bjuder på mer än en tioprocentig stigning. Men kroppen kommer snabbt in i en bra rytm. De sista kilometerna av de totalt 6,5 km upp till passet är till och med riktigt mänskliga, och jag känner mig både överraskad och glad när skylten med ”Campolongo Pass, 1 875 m” rätt snart dyker upp vid vägkanten.
Gruppens deltagare, som klokt nog har valt att köra uppför i sina egna individuella tempon, samlas för de obligatoriska ”jag var härbilderna”, och vi tar alla på oss vindvästar.Annars är det lätt att man börjar frysa när det är dags att rulla utför i en svettig cykeltröja.
Under nästa banparti bjuds vi nämligen på en snabb och minnesvärd utförskörning. Med långa, fartglada partier och massor av snabba kurvtagningar är det verkligen ett måste att vägarna är avstängda för bilar och motorcyklar.Vi kör med breda leenden och pirr i magen av den höga farten, och den storslagna utsikten får vara för en stund. Här handlar det om ren körglädje och att vara fullt fokuserad på tekniken.
Ingen oro för bilar
Men allting har ett slut och när vi rullar in i den lilla byn Arabba nere i dalen tätnar cykeltrafiken utan att den upplevs som stressig för det. Många cyklister ansluter nämligen till den avstängda sträckan här. Det är också en av alla bra saker med Bike Dayevenemanget att man kan haka på den 51 km långa varvbanan från flera ställen i de tre dalgångarna. Man behöver därför inte ha någon bas eller mötas upp på en viss plats.
Man kan också börja cykla när som helst under dagen eftersom sträckan är avstängd för trafik i hela sex timmar. Om man nu eventuellt skulle tycka att det inte är nog strapatsrikt längs den avstängda sträckan, kan man lätt lägga till ännu fler kilometer och stigningar – möjligheterna är otaliga. Det gäller bara att komma ihåg att man kan möta bilar och motorcyklar igen.
Inne i byn Arabba fyller vi våra vattenflaskor från en porlande iskall källa, och trampar vidare ut genom dalen på en nyasfalterad och flack bergsväg där vi kilometer efter kilometer i ett rätt högt tempo skär kurvorna utan att vi behöver oroa oss för mötande trafik. Och hela tiden omges vi av gräsgröna alpängar och Dolomiternas dramatiska bergstoppar.
I den lilla byn Pieve di Livinallongo är det slut på ”vilan”. Här börjar klättringen, först till Passo Falzarego och därifrån vidare till en kort, men riktigt tuff del upp till det sista passet och sträckans högsta punkt, Passo Valparola. Det är 11 kilometers stigning
som på bästa sätt visar upp den storslagna och omväxlande bergsnaturen och de unika cykelvägarna som ringlar sig fram genom landskapet och gör området till ett mekka för cykelsport och italiensk cykelhistoria. Gruppen kommer snabbt in i ett lagom tempo, var och en för sig eller parvis, så att pulsen inte stiger allt för mycket. Den första halvan av klättringen får vi en skönt svalkande skugga från träden på bägge sidor. Jag känner ändå av värmen och inte minst lutningen på åtta procent som den ringlande vägen konstant bjuder på. Men när vi passerar trädgränsen och det karga, grå klipplandskapet tar över får jag helt plötsligt ny energi och kan fortsättningsvis njuta av varje meter.
Uppför, uppför, uppför
Ett par korta, halvflacka hårnålskurvor återstår och sedan är vi – lika plötsligt – uppe. Falzarego-passets skidliftar och restauranger omger oss, och även här finns det möjlighet att lägga till fler grymma Giro d’Italia-berömda stigningar om man känner för det.Vi håller oss dock till planen och svänger tvärt till vänster – bara för att titta rakt upp mot en 1,3 km lång och brant uppförsbacke som lutar med 11 procent. Här finns inga avlastande kurvor eller flacka partier, här är det bara rakt uppför. Just detta banparti är välkänt i cykelkretsar för att vara extremt tufft – men vi lyckas ändå hålla en hyfsat bra tramprytm och når till slut toppen.
Brist på mat och dryck skapar som bekant inga hjältar, och eftersom det dessutom är kallt och blåsigt uppe på toppen, så tar vi på oss våra vindjackor och svänger in på en liten restaurang som är belägen på kanten av bergssidan med slående utsikt över Alta Badia-dalen.
Vi beställer in smörgåsar och äppelstrudlar – vi är ju i Tyrolen! – och kaffe. Sedan återstår dagens sista etapp: en lång och tekniskt krävande utförskörning.
Nu är det var och en för sig, för i tvära hårnålskurvor har styrkan och uthålligheten från klättringen bytts ut mot teknik, fartkontroll och rätt linjeval.
Det är en mäktig cykelupplevelse att få pröva utförskörning utan biltrafik, och alla har nästan en utomkroppslig upplevelse innan vi till slut bromsar in i den lilla byn La Villa där vårt hotell ligger.
Lagom tills vi kommer fram till Hotel Melodia Del Bosco börjar det regna.Vädergudarna i de förföriska Alperna hade vi således också på vår sida.
... tittar vi direkt upp mot en 1,3 km lång och brant uppförsbacke