LYCKLIG CYKLIST.
Möt cykelstjärnan som följde sina egna äventyrliga vägar – och fick tillbaka lusten att cykla igen.
Tänk dig att du lyckas uppnå den position och det jobb du har arbetat och kämpat för så länge. Men plötsligt en dag märker du att glädjen och lyckan inte finns där längre. Känner du igen dig? Det var precis vad som hände proffscyklisten Lachlan Morton. Läs den inspirerande texten om hans jakt på att återfå lusten och glädjen – och hur han fann den ute på grusvägarna. Nästan på samma plats där allt började.
GBDuro är ett koncept som är svårt att förklara. Å ena sidan är det ett cykellopp som startar vid Storbritanniens sydspets och fortsätter 200 mil upp till ögruppens nordligaste punkt. Å andra sidan är det lite missvisande att kalla det för ett cykellopp. Deltagarna är nämligen inga konkurrenter. Och den mesta delen av banan är för övrigt inte anpassad för cykling. Det blir inte heller bättre av att cyklarna som deltagarna tar sig fram på, är tungt lastade med prylar. Allt de behöver ha under resans gång har de nämligen packat med sig. Tält, sovsäck, ombyteskläder, solcellsladdare till mobilen och cykelgps:en samt reservdelar till cykeln är noggrant packade i avlånga cykelväskor som är smart placerade för att det ska vara möjligt att trampa runt pedalerna utan att tappa balansen.
Arrangörerna av GBDuro kallar inte heller loppet för ett lopp. De kallar det med sedvanlig brittisk underdrift för en ”scrappy rolling picnic”, alltså en primitiv skogsutflykt på två hjul.
Eftersom det inte är någon ”riktig” cykeltävling brukar den inte heller locka några tävlingscyklister. De flesta deltagare är äventyrare som vill testa sin gränser på två hjul – eller extremidrottare som är vana vid att vara igång dag ut och dag in flera veckor i sträck.
Men ifjol var det lite annorlunda. Då infann sig bl.a. en spenslig australiensisk cyklist från proffsstallet WorldTour-hold EF Education First på startlinjen. Hans namn var Lachlan Morton. Hans historia handlar dock inte så mycket om att trampa runt pedalerna, utan mer om att finna glädjen i det han gör.
Att kalla Lachlan Mortons utflykt till GBDuro för ett steg utanför hans normala ramar är helt rätt – även om GBDuro med sina 200 mil är betydligt kortare än t.ex. Tour de France eller
Giro d’Italia (de loppen bjuder vardera på cirka
330 mils cykling). Men då en Tour-etapp oftast är 15–20 mil, är den kortaste av GBDuros fyra etapper hela 38 mil.
Och medan proffscyklisterna efter en Tour de France-etapp rullar i armarna på sina ”soigneurs” (medhjälpare som hjälper cyklisterna medutrustningen, torkar deras näsor och packar in dem i varma plagg) och knuffas fram till en modern lagbuss med klimatanläggning där en kock väntar med en nylagad pastarätt, ja då får deltagarna i GBDuro klara allt själva.
Ja, ja. Men efter alla strapatserna blir man väl ändå rikligt belönad och vinnaren får väl massor av prispengar? I Tour de France, ja. Men vinner du GBDuro, så får du inte ett enda pund med dig hem från Storbritannien (såvida du inte har några pund kvar efter all mat du köpt längs vägen).
I gengäld belönas du med en annorlunda cykelupplevelse som inte liknar något annat. Och det var just det som cykelstjärnan Lachlan Morton var ute efter.
”Jag säger upp mig”
Lachlan Morton var 27 år när han deltog i GBDuro, och ända sedan han var en ung pojke hade Lachlan tränat målmedvetet för att få sin stora pojkdröm uppfylld: att bli proffscyklist.
Den drömmen har säkert många haft som barn, men det är få förunnat att den fysiska talangen, mentaliteten, möjligheterna samt modet att göra det faktiskt gör att allt en dag faller på plats.
Men det lyckades Lachlan Morton med. Ursprungligen kommer han från den lilla staden Port Macquarie i New South Wales i Australien och började tävla i cykling som ungdom och junior innan han som 17-åring fick kontrakt med det lilla, men ambitiösa, australiensiska cykelstallet Drapac Porsche. Därefter
”Jag kände mig inte motiverad längre att prestera. Jag var inte motiverad längre att vinna ...”
upptäcktes han av Jonathan Vaughters, excentrisk stallchef för ProTour-laget Garmin-Sharp. Han värvade den unge, lovande bergscyklisten och matchade honom försiktigt för att han en dag skulle tävla på högsta nivå.
Allt gick som på räls, och Lachlan Morton lyckades också ta klivet upp till de allra bästa i världstouren. Snart hade han fått rykte om sig att vara en fruktad klättringsspecialist och så fortsatte det. Topplaceringar och segrar på bergsetapper kunde han också skriva in på sitt cv. Allt var precis som det han hela tiden drömt om. Men plötsligt en dag var det inte så längre.
Året var 2013. Lachlan var 22 år gammal och hade kontrakt med ett av världens bästa cykelstall.
Året hade varit tufft för den unge cyklisten som bodde i Europa – knappt 1 400 mil hemifrån. Under hela året hade resultaten uteblivit i takt med att han fick mer och mer hemlängtan. En dag vaknade han och kände attlusten att cykla var borta. På väg mot drömmen hade han mitt i allt slit och släp förlorat passionen för det han höll på med. Det som han alltid hade älskat. Den unge cyklisten tvekade inte.
Han ringde till sin chef och sade upp sig. Sedan vände han sin dröm ryggen och reste hem till Australien.
– Jag kände mig inte motiverad längre att prestera. Jag var inte motiverad längre att vinna, förklarade han för en mycket förvånad omvärld.
Det märkliga med den då 23-årige cyklistens situation var att han inte alls var slut som cyklist. Han hade bara kört fast ordentligt i det hårda jobbet och var tvungen att göra något radikalt för att bryta mönstret och ta sig ur dödläget.
Det var precis vad han lyckades med när han kom hem till Port Macquarie.
Vändpunkten
Avbrottet och hemresan till Australien var precis vad den unge cyklisten behövde. Under uppehållet gick det upp för honom att han inte alls var färdig med sporten, och genom en ny agent fick han kontrakt med ett amerikanskt cykelstall som tävlade på en nivå strax under världstouren, och han började att se fram emot att köra cykellopp under 2014 års säsong.
Men den stora vändpunkten kom redan i december 2013 när hans träning inför den kommande säsongen skulle börja på allvar. I stället för att som vanligt köra intervaller, väga pastaportioner osv. så planerade han
för en cykeltur som skulle ta honom tillbaka till rötterna i den sport han hade gjort till sitt levebröd. Och med på den turen ville han ha med sin bror, Gus, f.d. cyklist som nu jobbar inom filmindustrin.
Tillsammans skulle de cykla bara för att de älskade att trampa runt pedalerna. Inte för att vinna en massa prispengar utan bara för att de älskade att cykla.
Turen började i hemstaden Port Macquarie norr om Sydney och tog dem runt i den australiensiska outbacken. På 12 dagar cyklade de två bröderna 200 mil.
– Under vår cykeltur hittade jag tillbaka till cyklingen igen. Vi cyklade bara för att cykla. Utan några restriktioner. Plötsligt var cykling inte längre något jag var tvungen att göra för att uppnå något. Det var bara något jag ville hålla på med, förklarade Lachlan senare.
Grusvägscykling en trend
Med förnyad kraft och energi gjorde Lachlan Morton således comeback 2014 i proffscykelcirkusen, och där kunde den här artikeln om honom mycket väl ha tagit slut.
Men berättelsen blir bara bättre, och den här gången är det inte ens Lachlan Mortons förtjänst.
Saken är nämligen den att cykelbranschens kraftiga utveckling har fört branschen ännu närmare de professionella cykelstallen. Företagen som utvecklar cyklar, hjul och däck, använder cykelproffsen som testexperter för att se om produkterna är tillräckligt bra.
I Lachlan Mortons fall kan han tacka den allt populärare gravelbike-disciplinen (också känd som grusvägscykling) för att hans mobil ringde en dag år 2018, och hansgamla chef från Garmin-Sharp-stallet, Jonathan Vaughters, hördes på andra sidan.
Vaughters cykelstall hade bytt namn till EF Education First och var nu sponsrat av cykelmärket Cannondale, som satsade stenhårt på att utveckla och tillverka grusvägscyklar. Samma sak gällde stallets klädponsor, Rapha, och när Lachlan Morton tackade ja till att komma tillbaka tillVaughters, var det mycket för att proffsstallet hade erbjudit honom en plats i projektet EF Education First Alternative Calendar.
I den alternativa kalendern lät proffsstallet några av deras cykelstjärnor ta en paus från landsvägsloppen, så att de kunde köra offroad- och ultracykellopp med sponsorernas specialtillverkade produkter. Projektet blev en stor framgång – inte minst för de grusvägs- och
terränglopp som plötsligt fick besök av de riktigt stora cykelstjärnorna.
En fantastisk cykeltur
För Lachlan Morton innebar det att han kunde basera sin fortsatta karriär och sitt levebröd på det bästa från bägge världar. Han fick möjlighet att få ny inspiration och motivation genom att ta del av den rena och oförstörda cykelglädjen i gravel- och ultraloppen, och omsätta den till topplaceringar för sitt proffsstall i de strömlinjeformade landsvägsloppen.
En av höjdpunkterna i den alternativa kalendern ifjol var således GBDuro i Storbritannien. Och när Lachlan Morton nådde mållinjen vid John O’Groats i nordligaste Skottland, hade han cyklat 20 timmar i sträck – i cykelkläder som inte hade tvättats under den vecka det hade tagit honom att genomföra hela ”loppet” – som han för övrigt också lyckades vinna.
Men segern var långtifrån lika viktig som den känsla han upplevde när han passerade mållinjen:
– Det här har varit den mest fantastiska cykeltur jag någonsin upplevt, fastslog han efteråt.
”Under vår cykeltur hittade jag tillbaka till cyklingen igen. Vi cyklade bara för att cykla ...”