”Det har varit tufft att tvingas inse att jag inte är någon stålkvinna”
OCR-utövaren Ida Mathilde Steensgaard hade just påbörjat en karriär som heltidsidrottare när hon fick en skada i foten. Skadan har lett till mycket frustration, men har också lärt henne att bli ännu mer fokuserad och målinriktad.
Tuffa hinder är Ida Mathilde Steensgaard van vid. Som en av världens bästa OCR-utövare ålar hon sig ofta fram genom lera och under taggtråd, forcerar meterhöga murar och lyfter tunga atlasstenar. Det senaste året har dock ett hinder varit värre än alla andra: I mars 2020 drabbades hon av en skada i foten – bara någon månad efter att hon hade slutat jobba och börjat satsa 100 procent på sin sport.
– När jag började satsa på heltid fick jag plötsligt mer tid för träning och bättre möjligheter för återhämtning, vilket innebar att jag kunde träna mycket mer än jag var van vid. Men tyvärr slutade det med att jag tränade för mycket. Kombinationen av hög löpmängd och många spänsthopp, vilket är en stor del av träningen inför ett hinderbanelopp, blev helt enkelt för tufft för foten, berättar Ida Mathilde Steensgaard.
Förvirrad och less
Skadeperioden har varit lång och krokig, och bara det att få reda på vad som egentligen var skadat i foten var en lång kamp. Den första undersökningen med magnetkamera sköts upp i tre månader pga. corona, och när hon till slut fick genomgå den, visade den en liten vätskeansamling i ett ben i foten som kallas båtbenet. Hon drog ned på löpträningen, men smärtan ville inte försvinna. Inte
förrän i slutet av förra året visade en skiktröntgen att problemet berodde på en begynnande fraktur i benet. Nu fick hon gå omkring med en hård plaststövel som isolerar fotens rörelser i fem veckor. De första två veckorna fick hon inte stödja alls på foten och använde kryckor var hon än skulle gå. Efter fem veckor med foten i plaststöveln, plus en månad med alternativ konditionsträning som inte belastade foten, visade en ny skiktröntgen att det i stort sett inte hade hänt någonting alls.
– Jag skickades runt mellan olika specialister och vid den tidpunkten var jag verkligen helförvirrad och less på allt. Jag hade gått runt med den där plaststöveln i fem veckor, men det verkade alltså inte ha haft någon effekt. Och läkarna började prata om att jag kanske behövde opereras, berättar hon.
Äntligen klara besked
Ett besök vid sponsorn Red Bulls Athlete Performance Center i Österrike i våras blev dock vändpunkten. Där visade en speciell röntgenmetod, som kan avslöja om det pågår en aktiv läkningsprocess i olika delar av kroppen, att foten höll på att självläka. Det tydde på att en operation inte var nödvändig. I stället fick hon följa ett rehabträningsprogram där hon skulle återgå till löpträning extremt långsamt och tålmodigt. Dessutom skulle hon få genomgå stötvågsbehandling.
Efter mer än ett år finns nu äntligen en konkret körplan för hur hon ska komma vidare. Även om det har varit jobbigt mentalt, så har det också fått en del positiva sidoeffekter. Under skadeperioden, då hon inte har kunnat löpa så mycket som hon brukar, har hon fått mer tid över. Den tiden har hon kunnat lägga på andra saker runt själva träningen som också är viktiga för att lyckas som idrottare. Det gäller bl.a. mental träning och ett ökat fokus på återhämtning och kost. Hon har också ägnat tid åt att delta i ett projekt som går ut på att få fler unga kvinnor att delta i hinderbanetävlingar.
Dessutom har Ida Mathilde Steensgaard lärt sig att hennes inställning till träning kanske inte har varit helt optimal tidigare, och att träningen kan behöva läggas upp på ett annat sätt efter skadeperioden.
– Det har varit tufft att tvingas inse att jag inte är någon stålkvinna. Jag har i många år gjort framsteg efter att ha belastat kroppen hårt, kanske för hårt ibland. För mig har det alltid varit så att mycket träning har gjort mig bättre. Nu har jag nått till en punkt där det inte längre handlar om att träna mer, utan om att träna smart, berättar hon.
– Jag har insett att det inte nödvändigtvis är de som tränar mest som är bäst. Det är däremot de som känner sig själva riktigt bra och vet exakt vad det är de behöver jobba med för att utveckla sig. Det är det jag kommer att fokusera mest på framöver.
Mot nya mål
Hennes ambitioner har också ändrats. Tidigare har hon satsat rätt brett, dvs. både på korta och långa tävlingssträckor inom OCR, men framöver kommer hon att specialisera sig på kortare sträckor. Det innebär i sin tur att hon inte behöver löpträna lika mycket.
Hennes nästa stora mål är att bli bäst i världen på 3 km-sträckan i VM, som genomförs i USA i slutet av september. Där ska silvret från 2019 förvandlas till guld. Men först och främst är det dock en annan och lägre ambition som gäller för henne:
– Jag längtar verkligen efter att få ställa upp i ett lopp igen. Det behöver inte handla om att sikta på någon framsjuten placering, det kan bara vara att få tävla igen i ett litet lokalt lopp. Att få möjlighet att delta i ett OCR-lopp utan att jag behöver oroa mig för hur foten mår – det är det som står allra högst upp på agendan.
”Jag har insett att det inte nödvändigtvis är de som tränar mest som är bäst.”