SNABBARE, HÖGRE, STARKARE

Den 23 juli tänds den stora olympiska elden för 32:a gången och signalerar således starten för världens största idrottsevenemang. 11 097 idrottare från 205 nationer deltar i 48 olika idrottsgrenar medan hela världen tittar på. Men så har det inte alltid varit. De moderna olympiska spelen hade lite av en fiaskostämpel över sig i början då de var utspridda i tiden, få nationer deltog och det var svårt att veta vad som egentligen var olympiska tävlingar. Politiken har också överskuggat det sportsliga, som i grunden handlar om samhörighet och att samla hela världen oavsett kultur, religion och politiska åsikter. Läs mer om OS här.

Den 6 april 1896 kl. 14.30 hördes en hög smäll från en startpistol på Panathinaikostadion i sydöstra Aten. Smällen fick åtta vitklädda löpare att lämna startlinjen och springa längs en grusbana. 12,2 sekunder senare passerade den amerikanske collegestudenten Francis Lane mållinjen som vinnare. Tiden var inte – inte heller efter dåtidens standard – något att skriva hem om, och Lanes löpkarriär slutade också i och med finalen där det blev en delad tredjeplats. Trots det är händelsen en milstolpe i idrottshistorien, för det medelmåttiga sprintheatet var den första grenen i de första moderna olympiska spelen och markerade således inledningen på det som

därefter har utvecklat sig till världens obetingat största idrottsevenemang.

Inför Lanes 12 sekunder långa kraftansträngning den dagen i april hade det pågått ett diplomatiskt arbete under två års tid. Mannen bakom det hela var den franske pedagogen och historikern Pierre de Coubertin, som länge hade ruvat på idén om att återuppliva de antika olympiska spelen. Han var inte den förste som fått den idén. Men hans tajmning var den bästa. Dåtidens vitalistiska strömningar dyrkade kopplingen mellan kropp och sinne, och intresset för antiken var – efter en rad arkeologiska fynd i Grekland – mycket stort. Dessutom var behovet av försoning efter ett påfrestande och krigstrött århundrade stort.

Mer än ett idrottsevenemang

Coubertins dröm var således i gunden mer än bara en idrottstävling. Det var också ett evenemang som skulle samla världens nationer, bilägga stridigheter och hylla samhörighet. Det fanns en dröm om att uppmuntra mänskligheten till förbrödring, och syftet var inte att hylla vinnaren utan att framhäva insatser och respekt för varandra genom rent spel. Således lyder ett av hans mest kända citat:

”I OS är det inte viktigast att vinna utan att delta, det viktigaste i livet är inte att segra utan att kämpa väl.”

De första olympiska spelen blev en stor framgång. 14 nationer och 241 idrottare deltog. Dock var 169 av dessa greker och evenemanget fick därmed en något lokal prägel.Värre skulle det dock bli i St Louis 1904.

Där hade antalet deltagande nationer minskat till 12, och även om 647 idrottare deltog i spelen i USA, kom 582 av dem från USA och Kanada.

År 1912 lossnade det emellertid. Olympiska spelen i Stockholm, som senare kom att kallas solskensolympiaden, skulle nämligen gå till historien som en stor succé. Bara två år senare föll så skotten i Sarajevo, och första världskriget bröt ut och satte stopp för de sjätte olympiska spelen. Det kunde ha varit dödsstöten för arrangemanget och den olympiska tanken om samhörighet, men kriget gav faktiskt rakt motsatt effekt.

Sommarspelen 1920 – de första som genomfördes efter världskriget – blev en stor framgång och markerade en vändpunkt. Hela den olympiska idén passade bra in med tidens behov av försoning, och freds- och försoningssymboliken var stark. På Olympiastadion i Antwerpen år 1920, hissades OS-flaggan för första gången, den olympiska eden svors och flocken med fredsduvor släpptes fri.

Sportslig form

Också sportsligt började OS att hitta sin form. De första åren hade präglats av sökande och tillfälligheter. Krocket, pelota och flera olika seglingsklasser fanns t.ex. med på programmet år 1900, och tävlingarna

genomfördes på tillfälligt uppbyggda platser i parker och i hamnar, och åskådarna visste ofta inte om det var olympiska tävlingar eller privata sällskapslekar de bevittnade. År 1920 var dock allt annorlunda. I Antwerpen utgjorde den mäktiga Olympiastadion ramen för de klassiska olympiska tävlingarna, och simgrenarna, som förut genomfördes i floder och sjöar, fick för första gången sitt eget stadion.

Motgångarna för de olympiska spelen var dock inte över. I april 1931 utsågs Berlin till värdstad för de kommande olympiska spelen.Två år senare kom Hitler till makten och han gjorde OS 1936 till en enda lång uppvisning av nazistisk propaganda. OS och politik hade trots avsikten om motsatsen berört varandra förut, men nu smälte de samman ännu mer. Hitler använde de olympiska symbolerna, t.ex. facklan, för att framhäva en direkt förbindelse mellan den ariska rasen och de antika övermänniskona, och idrottare från olika länder utnyttjades utan att upptäcka det i propagandan.

Det var dock inte bara den välsmorda nazistiska propagandamaskinen som spred DetTredje Rikets budskap över världen. OS 1936 innebar också ett lyft för en ny teknik, nämligen massmedierna. Radion hade

”I OS är inte det viktigaste att vinna, utan att delta.” Olympiska spelens grundare, Pierre de Coubertin

blivit allt vanligare under åren fram till spelen, och tack vare den nådde spelen plötsligt ut till hundratusentals lyssnare runt om i världen. Således blev ett av de politiskt mest kritiserade OS-evenemangen någonsin paradoxalt nog också ett av de mest populära.

I samband med andra världskrigets utbrott 1939 började det längsta uppehållet i de olympiska spelens historia. 12 år gick det innan världens idrottare återigen kunde samlas och sjunga OS-hymnen i London 1948.

Även om OS 1948 på många sätt blev ett försoningens OS, och de bombastiska nationalistiska övertonerna hade bytts ut mot en mer ödmjuk klang, fortsatte dock politiken att genomsyra spelen.

År 1956 blev det kalla kriget plötsligt ovanligt varmt, när en vattenpolomatch mellan Sovjetunionen och Ungern slutade i ett regelrätt slagsmål mellan spelarna, och 1972 blev politiken blodigt allvar när den palestinska terroristgruppen Svarta september dödade 11 israeliska idrottare vid en misslyckad gisslantagning.

År 1980 och 1984 utgjorde OS-arenorna i Moskva respektive LosAngeles ramarna för en storpolitisk konflikt, när över 60 länder anförda av USA bojkottade spelen i Sovjet, och ryssarna fyra år senare svarade genom att utebli från spelen i Kalifornien tillsammans med 14 andra socialistiska länder.

Positiv politik

Men OS har också utgort ramen för mer försonliga begivenheter.Även om historien om sportslig jämlikhet mellan könen är brokig, beslöt den olympiska kommittén år 1928 att kvinnor fick delta i friidrott trots att nationer som Frankrike och USA var emot. År 2012 lyckades IOK pressa Saudiarabien, som sista land i världen, att låta kvinnor delta i OS.

Tillbaka till år 2000 tände den australiensiska sprintstjärnan Cathy Freeman den olympiska elden och satte ytterligare fokus på villkoren för Australiens ursprungsbefolkning genom att bära både den australiensiska flaggan och flaggan för Australiens ursprungsbefolkning när hon sprang ärevarv efter hennes seger på 400 meter. År 2016 uppmärksammade OS-kommittén världens alla flyktingar när de bildade ett lag av idrottare som alla befann sig på flykt, och

2021 var det meningen – tills Nordkorea drog sig ur – att nordkoreanska och sydkoreanska idrottare skulle delta under gemensam flagg.

Om OS som projekt kan betraktas som en succé, beror på hur man ser på det.

Huruvida OS som projekt kan betraktas som en succé beror på hur man ser på det. Ambitionen om ett opolitiskt evenemang för glada amatörer är för länge sedan borta. Men både sportsligt, kommersiellt och mediemässigt är olympiska spelen en obetingad succé. För många idrottare är en OS-medalj det absolut största man kan uppnå, och något som med råge överträffar en EM- eller VM-seger. När den olympiska elden tänds på stadion i Tokyo i sommar, kommer nästan en fjärdedel av världens befolkning titta.

Om intresset kvarstår om fyra, åtta eller 80 år, beror på många saker. Storpolitik utgör fortfarande ett hot. Kanske inte i form av världskrig, utan i form av folkligt motstånd mot t.ex. värdlandet. Det såg man redan i

2008 i Peking, och det har också märkts inför fotbolls-VM i Qatar 2022. Dessutom har tilliten till IOK påverkats efter en rad korruptionsanklagelser på senare år, och slutligen tvingas OS precis som alla andra jätteevenemang kämpa för sin överlevnad och hitta rätt balans mellan tradition och förnyelse.

I samband med OS 1896 uppfanns maratonloppet som en hyllning till de grekiska rötterna. Sträckan var då ca 40 km. När OS gick i London 1908 gick maratonloppet från det kungliga sommarslottet i Windsor in till olympiastadion White City Stadium. Genom att placera mållinjen framför den kungliga logen ökade man på med 385 yards, och löpsträckan blev sammanlagt 42 195 meter.

Den amerikanske sprintern Jesse Owens var den stora stjärnan vid OS i Berlin 1936. Han vann fyra guldmedaljer och bevisade således att den ariska rasen inte alls var så överlägsen som nazisterna påstod.

OS hade nästan redan från början politiska över- och undertoner. Här gör två amerikanska sprintlöpare, Tommie Smith och John Carlos, en Black Panther-hälsning under prisceremonin 1968. Loppets trea, australiensaren Peter Norman, bär i sympati en Human Rightssymbol på jackan.

Carl Lewis var den stora stjärnan vid OS i Los Angeles 1984. Han tangerade med fyra guldmedaljer (100 m, 200 m, 4 x 100 m och längdhopp) Jesse Owens prestation 48 år tidigare. Med Nike och Coca-Cola som sponsorer, och med en mycket flamboyant attityd, blev han en symbol för de allt mer kommersiella inslagen i de olympiska spelen.

Länge präglades OS av amatörism som idag lever vidare i få idrottsgrenar, t.ex. boxning – en idrott som blev jämställd först år 2012.

OS påverkar den sportsliga hierarkin. Intresset för vissa sporter, t.ex. tennis och fotboll minskar medan intresset för andra sporter som friidrott, simning och gymnastik ökar. Här exemplifierat av rumänskan Nadia Comăneci, som 1976 tog guld i gymnastik och blev först i världen att få 10,0 i poäng.