På väg ut för att se om isen har farit sin kos
Ett par grågäss passerar försiktigt kacklande lågt över hustaken på väg ut mot Mjörn. Dit är Mats Andersson också på väg – han tänker se om isen har farit sin kos.
Vägen kantas av underfundigt byggda hus där jag går genom Norsesund. Det ligger framtidstro i luften och det fixas med trädgårdar och altaner och lekställningar.
Ett par grågäss passerar försiktigt kacklande lågt över hustaken på väg ut mot Mjörn. Dit är jag också på väg, ut mot udden vid Solevedsviken. Jag tänker se om isen har farit. ”Farit vart då?” undrar du kanske. Visst är det märkligt att något som kan vara så beständigt att du kan stampa, hugga med yxa och köra bil på det plötsligt är borta. Upplöst framför våra ögon.
Många människor söker lugnet och igenkännandet i naturen. ”I skogen känner jag mig som hemma, där är allt på riktigt.” säger flera av de personer som religionshistorikern David Thurfjell intervjuat i den läsvärda boken ”Granskogsfolk”. Naturen som ett stort varande, alltid sig lik, något att hålla sig fast vid.
Men så fort vi vänder bort blicken blir en knopp till en blomma, en frusen sjö till ett böljande vatten. Det vi försöker klamra oss fast vid är något som ständigt rör sig, och då gäller det bara att följa med. Jag kan uppleva tidens flöde genom naturens växlingar med förväntan, hopp och ibland lite sorg. Det finns inget jag kan göra åt den saken, bara följa med.
Precis vid udden som skarpt sticker ut i Mjörn går gränsen mellan vatten och is. Nordanvinden ligger på och under de timmar jag tillbringar på platsen ser jag isranden flyttas flera tiotals meter in mot land. Skärvor av is ligger på klipporna och det klirrar och jämrar sig.
På vägen tillbaka tar jag andra sidan av udden och går genom en fårhage vid Gallvik. Här sträcker sig björkarna mot himlen. De växer ganska tätt och det blir en kamp att nå längst upp i ljuset. Jag står där och blickar mot krontaket. Om två månader grönskar det på varenda gren. Bara 60 dagar bort! Livet som en ständig rörelse.
Det bär hemåt. Vid vägkanten sitter en ormvråk. Jag stannar och kikar på den men den sitter lugnt kvar. Kanske inte så lugnt egentligen men med klorna planterade djupt in i en sork vill den inte dra iväg. Jag känner alltid sympati och lite igenkännande för ormvråkar jag ser längs vägarna. Under nästan alla årets månader sitter de där, härdigt spanande efter något ätbart. Mest sork blir det men även fåglar, grodor, insekter och daggmaskar.
År 1867 skrev August Emil Holmgren, lärare vid Kongliga Skogsinstitutet, en rapport om ormvråkens nyttigheter:
”En vråk dödar dagligen under loppet af 4 månader en råtta = 120 råttor. En råtta förtär dagligen en kubiktum spannmål, således under 4 månader 120 kubiktum = 1 1/5 kanna. Till följd häraf bespar hvarje vråk åt landtmännen 120 x 1 1/5 kannor = 144 kannor. Inom landet dödas årligen 6000 vråkar, alltså uppstår därigenom för landtmännen en årlig förlust af 6000 x 144 = 864000 kannor, förvandlad i gällande mynt, en summa af 154285 Riksdaler och 62 öre.”
Där ser man. I dagens penningvärde motsvarar det ca 10 miljoner kronor. Ormvråken som en flygande kassakista alltså. Vråken vid vägkanten tar till vingarna och flaxar upp i en stor ask. Snart har sorken farit tänker jag. ”Farit vart då?” kan man undra. Kanske till den store Manitou, uppslukad, nej upplöst, i det stora alltet.