Stefan Jarl använder kameran för att ge de utsatta en röst
I över ett halvsekel har dokumentärfilmaren Stefan Jarl använt kameran för att skildra orättvisor och utsatthet. Han har lätt att bli engagerad och ser som sin uppgift att ge en röst åt dem som annars inte brukar komma till tals.
62 år i filmbranschen har det blivit för Stefan Jarl och allt började en dag när han som 18-åring cyklade iväg till en filminspelning där den stora idolen Arne Sucksdorff var regissör. Kunde han få arbeta med honom? Jo, det kunde han. Som springpojke. Med tiden fick de en fin kontakt, som varade så länge Sucksdorff levde.
– Hans credo som filmare var att man måste hitta balansen mellan poesi och sanning. Jag har själv insett samma sak. Man vill visa sanningen men man är också en skapande observatör som tar ställning. Det finns alltid en människa bakom kameran.
Man ska aldrig prata om nästa film, i synnerhet inte om den redan är påbörjad. Det är Stefan Jarls erfarenhet. Därför får vi inte veta något om projektet han arbetar med sedan en tid.
– Nej, man kan ju behöva tänka om under resans gång och så blir det en annan film än den man sagt att man ska göra. Dessutom, börjar jag prata om det jag gör är det risk att jag pratar ur mig själva energin. Att den liksom ebbar ut.
Stefan Jarl har alltid haft gott om energi och att bli 80 år tycks inte förändra den saken. Att beskriva världen genom en kamera är fortfarande det roligaste han vet.
Hans starka samhällsintresse har resulterat i nästan 50 filmer. De flesta är dokumentära, men det har också blivit några spelfilmer under åren. Mest känd är han kanske för trilogin: ”De kallar oss mods” 1968, ”Ett anständigt liv” 1979 och ”Det sociala arvet” 1993.
Genomgående har han velat vara en representant för den lilla människan och ge röst till dem som annars inte kommer till tals. Även om det mesta han gör är uttryck för hans samhällsengagemang har han aldrig velat ta partipolitisk ställning.
– Nej nej. Och jag vill egentligen inte ha den här vänsterstämpeln som jag har fått. Om man ställer sig i opposition mot mycket är det lätt att man klassas som vänster, men jag delar värderingar från både vänsterrörelsen och från andra håll.
Nog ställer sig Stefan Jarl i opposition. Hans film ”Godheten” ville belysa hur välfärden har urholkats de senaste årtiondena men SVT ansåg den för kontroversiell för att kunna visas inför det förestående valet 2014. Filmen har undertiteln ”Om förlusten av det gemensamma” och speglar hans syn på samarbetet som en grundsten i välfärdsbygget.
Han ger ett exempel från lagidrottens värld – Stefan Jarl är en stor fotbollsfantast.
– Spelarna är uppfyllda av att åstadkomma något med sitt lag. Och i laget är alla delar lika viktiga. Det tycker jag är väldigt engagerande ur demokratisk synvinkel. Det gemensamma arbetet mot ett mål gör människan större.
Han jämför med Folkets Bio, den alternativa biografkedja som han var med och startade på 1970-talet. De som river biljetterna, kör projektorn, sköter administrationen – alla behövs för att det ska fungera.
– På fotbollsplanen är det elva personer som samarbetar. I Folkets Bio är det … jag skulle säga en hel folkrörelse. Dessvärre får vi bara ta in åtta personer på biograferna just nu.
I lagidrotten finns ju också ett spänningsmoment men när det gäller film tilltalas inte Stefan Jarl av spänning. Hamnar han framför en actionrulle har han så tråkigt att han somnar. Då zappar han mycket hellre över till en naturfilm. Han har själv gjort flera filmer som utforskar människans förhållande till naturen, ofta med en skarp civilisationskritisk udd.
Det var den vackra naturen som gjorde att han föll för gården nedanför Kinnekulle i Västergötland där han och hustrun Anette bor sedan många år.
– Vi ville flytta ifrån Stockholm och med våra futtiga inkomster fick vi leta i en 30-milsradie därifrån. Min fru hittade det här stället och när jag såg det tyckte jag om det direkt.
Det gemensamma arbetet mot ett mål gör människan större
Skogen, fälten, närheten till Vänern, tranparet som återkommer varje år – allt detta betyder mycket för Stefan Jarl vars varma känsla för naturen grundades redan under uppväxten nära Hornborgasjön.
– Årstidernas växlingar och djurlivet var starka upplevelser för mig som barn. Det som många andra inte såg var för mig helt avgörande händelser. Närheten till naturen räddade på många sätt mitt liv. Djuren accepterade mig som jag var.