Kulturkrönika
Tänk ändå hur fort det kan gå, hur snabbt vi kan vänja oss av med något som tidigare var en självklar del av livet. Sådant som konserter, bio och teaterföreställningar.
När restriktionerna nu börjar lätta verkar suget inte alls vara så stort som man skulle kunna tro. I veckan träffade jag Per Aholainen, ägare till Rialto Bio i Vårgårda, som öppnade för allmänna visningar igen den 2 juni. Hittills har han inte precis blivit nersprungen av biobesökare. Själv konstaterar han att det varken pratas eller recenseras film längre, att vi har anpassat oss till en vardag utan biobesök och märkt att det fungerar.
Lite sorgligt ändå. Jag tror att vi människor inte bara behöver kultur utan också varandra, och ofta fyller kulturen just det behovet. Att få se andra människor, mötas i en gemensam upplevelse, få skratta eller gråta tillsammans. Det är inget vi någonsin borde vänja oss av med.
Sedan kan man absolut trycka på pausknappen ibland. Jag och teven har ett sådant av- och påförhållande. Det kan vara hett och passionerat mellan oss mörka höst - och vinterkvällar men när sommaren kommer svalnar alltid mitt intresse och vi ses bara högst sporadiskt. Det finns liksom så mycket annat att fylla de ljusa, ljumma kvällarna med.
Teven bjuder inte direkt till heller. För det mesta fylls programtablåerna av gamla repriser och filmer man redan sett eller inte känner för att se. Fotbolls-EM utgör just nu ett undantag. Nervkittlande åttondelsfinaler har flirtat med mig och fått blickarna att dröja sig kvar.
” Att få se andra människor, mötas i en gemensam upplevelse, få skratta eller gråta tillsammans. Det är inget vi någonsin borde vänja oss av med.