Gustav vill lägga tunga perioden bakom sig
I fyra år har Gustav Östermyr haft chans att lägga den otäcka arbetsplatsolyckan som kunde kostat honom livet bakom sig. Nu är han redo att vända blad. – Jag har fått bearbeta detta varje dag, säger Östadkulles målfarliga mittback.
För fyra år sedan drabbades Östadkulles Gustav Östermyr av en arbetsplatsolycka – som hade kunnat kosta honom livet. Nu vill han vända blad.
Lenavallen ligger öde på den tidiga söndagseftermiddagen när Gustav Östermyr parkerar sin röda bil på grusparkeringen.
Vi möts här för att prata fotboll förstås, men givetvis går det inte att komma runt det som dominerat stora delar av hans liv de senaste åren.
Ärren på armarna visar med all tydlighet en liten del av det som hände den där ödesdigra dagen 2017.
– 11:e maj, säger Gustav snabbt, nästan reflexartat. Den här historien har han berättat många gånger förut.
Men han är snäll nog att berätta den igen, kanske på många sätt för sista gången inför öppen ridå.
– Vi var på en ny arbetsplats, Lerums station, som dom byggde om. Jag och min kollega samt lagkamrat i ÖSK, Rikard Meius skulle foga runt fönster, dörrar och sånt. Pynta lite kan man säga. Platschefen var inte på plats då men vi var där med min chef, som också är min mamma (skratt). Platschefen sa att hon kunde åka, han kom dit och visade runt vad vi skulle göra.
Duon kom fram till ett litet hus med tre dörrar. Man fick en nyckel och uppdraget att brandfoga på insidan av dörrarna.
I två av rummen var det mer eller mindre tomt men i det tredje fanns en transformator som man inte visst stod där. Vilket skulle bli ödesdigert för Gustav.
– Rikard var rätt ny på jobbet och fogade i det rummet. Han ropade över mig för att se om det hade bli
Jag trodde ju jag skulle dö. Dessutom var jag säker på att jag skulle vakna med en amputerad vänsterarm för den kunde jag inte röra alls.
Jag pratar om det ofta och ser mina ärr varje dag, det gör att det inte blir ett trauma så. Det tråkiga är väl att jag ser just ärren hela tiden, men annars har jag fått bearbeta det varje dag.
vit bra, så jag gick dit och då small det. Smack. Och då har Rikard ändå varit där i fem-tio minuter. Hur han lyckats undvika det är märkligt då rummet inte var stort alls.
Meius försökte släpa ut sin kollega från rummet men fick då en stöt av en fortfarande strömförande Gustav. Till slut fick han ändå ut Gustav ur rummet och en ambulans var som tur var på plats snabbt.
– Det gick in i vänsterarmen, genom kroppen och ut i fötterna. Rikard stor utanför och såg allt som hände. Vi hade tur att ambulansen var i närheten.
Hur stor fara för ditt liv var det?
– När mamma kom till sjukhuset frågade hon hur sådana här offer brukar se ut och fick svaret “vi brukar inte se dom så ofta, dom åker vanligtvis direkt till källan”,
vilket alltså var bårhuset.
Så mitt i allt hade du tur?
– Ja verkligen, det kan man lugnt säga.
Även om minnena är suddiga så har Gustav händelseförloppet hyfsat klart för sig.
– Jag minns att jag tänkte att nu händer något, för det började surra. Och så fastnar man, precis som man ser på film. Jag var vid medvetande och svimmade aldrig.
Kan man beskriva smärtan?
– Nej det är svårt alltså. Att bli grillad inifrån… Det går inte. Jag trodde ju jag skulle dö. Dessutom var jag säker på att jag skulle vakna med en amputerad vänsterarm för den kunde jag inte röra alls.
Vistelser på Sahlgrenska och BRIVA, brännskadeenheten i Linköping samt fem-sex operationer blev vägen tillbaka för Gustav.
En sista operation ska genomföras för att komma till rätta med det sista lilla man kan åtgärda, sedan är han så återställd som han kan bli.
– Det är den operationen jag väntar på men annars är det så bra som det kunde vara. Känseln i vänsterhanden är lite sådär, allt jag tar på känns likadant och man har “myror” i den. Finmotoriken är också problematisk. Det kanske kan bli bättre men det vet man inte. Foten är åtminstone helt återställd.
Gustav har som sagt berättat sin historia flera gånger genom åren som gått och han säger att det hjälpt honom bearbeta det som hänt.
– Jag pratar om det ofta och ser mina ärr varje dag, det gör att det inte blir ett trauma så. Det tråkiga är väl att jag ser just ärren hela tiden, men annars har jag fått bearbeta det varje dag.
Finns det en risk att du blir “han som råkade ut för en hemsk olycka” mer än bara Gustav?
– Ja men men absolut. Det börjar bli lite tjatigt med det här.
Så vi stänger boken för gott nu då?
– Haha, lite så kanske!
Efter att ha återhämtat sig började suget efter fotboll komma tillbaka. Kompisarna spelade i Östadkulle och Gustav smög igång med inomhusträningen för att sedan ta steget fullt ut.
– Jag älskar ju fotboll och har spelat hela mitt liv. Jag hade kompisarna här och ville dessutom tappa några kilon (skratt)!
Nu är han dessutom stekhet, den storväxte mittbacken. Det blev mål direkt i premiären mot Sparsör, inte för första gången på något sätt.
– Jag vet inte om stekhet stämmer, men jag gjorde mål i tre matcher i rad. Det kanske är att vara stekhet om man är mittback, haha!
Är fotbollen roligare än någonsin?
– Jag tränar på bra just nu men mest för att hålla igång faktiskt. Under min tid i Gerdsken innan Östadkulle tog jag en paus kring studentveckan som blev lite längre, sedan kom olyckan. Då var det inte säkert att jag kunde komma tillbaka alls.
Hade du gett upp fotbollen när olyckan var framme?
– Nej inte så, men jag visste ju inte om jag kunde spela med tanke på skador i foten och armen. Det var väldigt osäkert.
Gustav har under sin tid i Östadkulle varit med om att åka ur femman för att sedan ta sig tillbaka igen till den division han tycker man hör hemma i.
Och får man tro det lilla surr som finns kring ÖSK så har man något bra på gång den här säsongen.
– Det är både äldre och yngre spelare i truppen och vi har fått in bra nyförvärv från Alingsåslagen inte minst. Vi är inte så samspelta än men det börjar bli mer och mer. Pandemin har dessutom gjort att man inte kunnat smälta samman truppen med sociala grejer. Men något rätt gör vi, det är mycket vilja i laget tycker jag. Vi ska kunna bli ett riktigt sammansvetsat gäng.
Får ni en bra start på den här halva säsongen kan ni ju få toppkänning?
– Ja precis, det tror jag med.
Och vi stänger boken kring skadan och skriver en ny som bara handlar om en målfarlig mittback?
– Haha, det tycker jag absolut!