Jenny Schagerlind: Dags att kamma till sig

Plötsligt plingar det till i mobilen och vi har blivit bjudna på bröllop. Redan till helgen. Normalt hade jag nog känt mig lite smått stressad. Plöjt garderoben, kollat igenom barnens finkläder, förmodligen också letat runt på stan efter festklänningar. Nu känner jag mig mest förvirrad. Det är nämligen inte meningen att vi ska närvara vid vigseln rent fysiskt utan via Zoom. Hur mycket klär man upp sig då? Kommer vi ens att vara med i bild och i så fall hur mycket av ens outfit kommer att synas?

En modeundersökning som Klarna har gjort visar – inte helt otippat – att myskläder som joggingdressar och leggings har varit svenskarnas favoritplagg under pandemin. Hemarbete får oss inte att rota i garderoben efter klänningar och kostymer.

Under de digitala morgonmötena på jobbet har det hänt att någon föreslagit att alla ska slå på sin webbkamera. Det är nästan så att man sätter kaffet i vrångstrupen. Jag sneglar på mina trosor och mitt nattlinne, möter mitt eget yrvakna ansikte i den spegelblanka ugnsluckan och kontrollerar igen att kameran verkligen är avslagen. Synas i bild?

Tror inte det…

”Det är inte härligt att jobba hemma i en åtsittande kavaj eller att sitta i en sidenblus som blir skrynklig”, säger modeexperten Emilia de Poret i Expressen. Nej, men det är inte så jättehärligt att visa upp sig totalt ofixad och naturell med håret på ända heller. Just där och då hade jag gärna tagit vilken åtsittande kavaj som helst.

” Sedan går timmarna och jag fastnar framför datorn, timme efter timme, halvnaken och okammad

Jag tänker ofta att jag självklart ska gå och ta på mig. Någon gång under förmiddagen. Sedan går timmarna och jag fastnar framför datorn, timme efter timme, halvnaken och okammad.

Ibland händer det ändå. Man bokar in en intervju på plats och måste pallra sig i väg till duschen och ta på sig något anständigt. Och egentligen tycker jag ju om det, att få göra mig i ordning och ta på mig något fint. Bara det att den känslan krockar med en annan känsla de där dagar då man inte lämnar hemmet. Känslan av att göra det helt i onödan. Inte ens kommunalrådet vet ju om jag sitter där i sidenblus eller urtvättad t-shirt när jag ringer och ställer mina intrikata frågor.

Det verkar hur som helst som att jag inte är ensam om att längta efter att få klä sig snyggt igen. Statistik visar att försäljningen av finplagg som kavajer, slipsar, blusar och klänningar har vänt uppåt de senaste månaderna.

Hm, ska nog ta på mig min allra finaste klänning på Zoom-bröllopet i alla fall.