Alpackor har hittat hem hos Elisabeth i Hemsjö
Djurliv: Utanför Hemsjö, längs med vägen som går mot sjön Ömmern, ligger Himmagårdens alpackafarm. Elisabeth Ericsson tar själv hand om djuren som stundom kan vara ganska lynniga, stundom väldigt mjuka. De har framför allt ullen att tacka för det sistnämn
I Hemsjö finns det ulliga invånare som sticker ut i mängden. På Himmagårdens alpackafarm tar Elisabeth Ericsson hand om djuren som stundom kan vara ganska lynniga.
Alpackor hör ursprungligen hemma i Inkariket runt Anderna i Sydamerika. De togs väl om hand av sydamerikanerna förr i tiden, så att de blev en del av människoflocken. Folket såg värdet i djurets fina ull, som har bättre värme- och kylförmåga än lamans ull.
– Den är kusin med laman, de är kameldjur båda två. Det ser man bland annat på deras mjuka trampdynor som gör att de tar sig fram lätt. Alpackan är mycket lättare och har vekare benstomme än laman, men inte alls samma ull. Så när inkaindianerna fick sina föl fick de inte sälja ullen till andra än kungligheter. Den var för fin och är finare än kashmirull, säger skötaren Elisabeth Ericsson.
Av ullen går det att skapa många produkter. Täcken, ryggdynor och västar är bara några exempel. Försäljningspriset blir relativt högt, ett täcke går vanligtvis på över 3000 kronor. Kunderna är däremot nöjda och vill sällan returnera produkten.
– När jag gör mina grejer använder jag inte den fina sadelullen, utan den vid halsen och benen. Det är inte förrän man har legat under ett sånt här täcke som man förstår hur bra ullen är. Du somnar och du behöver inte köra ut en fot för att svalka dig, utan kan sova lugnt under hela natten. Det är också bra för personer med ADHD.
Det är nyfikna djur som idag står i de två hagarna i Ingared. I den ena hägnaden står hingstarna Herman, Mandelmann och Zorba och spanar nyfiket in journalisten som har kameran i högsta hugg. I den andra inhägnaden står stona Harriet, Ellen, Zalsa och Dundra och tittar över stängslet. Alpackorna hålls separerade för att det inte ska ske några oönskade incidenter. De har naturliga fiender i lodjur och vargar, men dessa brukar sällan bli problem. Skulle alpackorna ändå bli för stingsliga kan det gå så långt att de måste avlivas. Allt handlar om att ha kontroll på de drygt två meter stora djuren.
– Hingstarna har en inhägnad och stona har ett stall på andra sidan. Det är absolut ingen ”hit” om du tar en hingst och går över till stostallet för beteckning, för att sedan gå direkt tillbaka så att de andra hingstarna märker det. Då luktar han sto och då är det fritt fram för de andra hingstarna att hoppa på den stackaren. Samma sak händer om hingsten blir för tam, säger Elisabeth Ericsson.
Djuren kan producera bebisar hela året och har ingen löptid, men föds ett föl under vintern är risken stor att det inte överlever på grund av kylan. I övrigt gäller det att se efter alpackorna dagligen och ge dem mat, i form av höensilage, men oftast så sköter de sig själva.
Alpackorna må ha sitt ursprung på andra breddgrader, men kan ändå lätt inordna sig i svenska väderförhållanden.
– De går på lösdrift, så de går ute hela året. De är anpassade till ett sådant klimat som är mycket strängare än vi har. Mina alpackor trivs bäst när det är 20 minusgrader. Då kan de ligga ute länge och sedan komma in med rimfrost på ullen. Det är vackert. Har man en fin hingst vill man ju avla på honom,
” När jag skulle göra mig av med min förra hingst, Hector, var det som att sälja ett barn.
för det skulle vara jätteroligt att ha en fin som kommer efter.
Som med så många andra djur är det lätt att fästa sig vid alpackor. Att avla för att sedan sälja är otänkbart för Elisabeth, liksom att låta något av sina djur gå ensamma. De är på många sätt flockdjur.
– När jag skulle göra mig av med min förra hingst, Hector, var det som att sälja ett barn. Men jag kunde inte ha kvar honom och då ville jag inte ha hingstar alls efteråt. Ska man ha en så måste man ha flera, för de kan inte gå själva. Då blir de sjuka. Likadant är det om man ska man åka till veterinären med bara en, då måste man ta med sig allihop.
Hon berättar om ett tillfälle då hon var ute och körde, när en alpacka var i behov av veterinärhjälp:
– Då stannade vi vid rödljus och det är det värsta som kan hända. Så fort transporten rullar lägger de sig ner, men när den stannar ställer de sig upp. Hela bilen skakade och det kände jag, skrattar Elisabeth.