Högljudda aktivisten ”Kakan” är inte längre lika frispråkig
I över tio års tid har hon varit en högljudd röst i det offentliga. Nu fyller konstnären, aktivisten och feministen Karin ”Kakan” Hermansson 40. – Jag är inte lika frispråkig i det offentliga längre. Alla behöver inte få veta vad jag tycker, säger hon.
Hon är inte konflikträdd, men periodvis har det varit påfrestande att ta debatter och sticka ut hakan.
– Jag har alltid varit politiskt intresserad och inte varit tyst. Då måste man kunna argumentera för sin sak. Att vara feminist och kvinna innebär att man hamnar i diskussioner i tid och otid, säger Karin ”Kakan” Hermansson.
Hon växte upp i Lund med pappa Jan, teolog, mamma Kerstin som är undersköterska och sin lillasyster.
– Mina föräldrar har alltid behandlat mig och min syster som vuxna. De har pratat politik och världen och aldrig försökt dölja någonting. Jag tänker att det är så man ska göra när man uppfostrar barn. Vi hade vilda politiska diskussioner hemma, säger Kakan.
Den träningen har hon haft användning för.
– När jag började bli en offentlig person, omkring 2008-2009, blev jag den frispråkiga feministen. Då fanns det inte så många, men nu finns det massor som jag och det är så skönt.
Kakan fick ett tidigt feministiskt uppvaknande. Det har hon tagit med sig i sitt konstnärskap, som började med en kvällskurs i keramik i Lund och fortsatte med folkhögskola på Öland där hon hittade likatänkande. 2012 tog hon examen från Konstfack med inriktning på keramik och glas.
– Jag fick en tydlig identitet när jag började på Konstfack, det har format mig. Jag lärde mig att tro på mig själv och fick en strategi för hur livet ska levas.
Efter studierna fick hon komma tillbaka och föreläsa om sitt examensarbete, Girls Club. I det utforskar hon konsthantverk med utgångspunkt från kön, etnicitet och sexuella övergrepp, estetiska värderingar och vad som händer i kvinnoseparatistiska rum. Utställningen bestod av keramiska vaser och fingrar där nagelkonst stod i fokus.
Sedan sex år tillbaka är hon adjunkt vid Konstfack och undervisar nya studenter. Den egna ateljén ligger i Botkyrka och där försöker hon vara två dagar i veckan.
Mäns våld mot kvinnor, sexuella övergrepp, hbtq-personers rättigheter och antirasism är centrala ämnen i Kakans konstnärskap, liksom i det opinionsarbete hon driver.
– Det är bisarrt att vi i Sverige kallar det för demokrati när kvinnor och människor som rasifieras alltid lever under andra premisser, både ekonomiskt men också när det kommer till bemötande i till exempel sjukvården. Och vår flyktingpolitik är under all kritik. Det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter, säger hon.
2016 gav hon ut boken ”Hela Kakan”. Som programledare har hon synts i TV4-programmen ”Idol” och ”Talang”, hon har varit konferencier för Elle-galan flera gånger och tävlat i SVT:s ”På spåret” tillsammans med sin far.
I våras firade hennes podcast, ”Under huden” femårsjubileum. Där har hon haft gäster som Mona Sahlin, Miriam Bryant och Siduri Poli. Samtalen rör sig från hudvårdsrutiner till transpersoners rättigheter, ätstörningar, prostitution och rasism.
Vid frågan hur en vanlig vecka ser ut för henne börjar hon skratta.
– Men snälla... det finns inget som heter vanlig vecka. Det som är min rutin är min träning. För tre år sedan återupptog jag träningen och det har förändrat mitt liv. Jag har en PT som är helt otrolig och tränar brasiliansk jiu jutsu.
– Träningen måste få plats i mitt liv, jag bokar in den i mitt jobbschema. Det är jätteviktigt för min hjärna, jag blir så mycket mer strukturerad.
2010 fick hon diagnosen adhd, men hon har aldrig medicinerat för det. Flera gånger har hon bränt ljuset för hårt i båda ändarna.
– Redan under mina år på Konstfack var jag utbränd tre gånger. Innan lyssnade jag inte på signalerna.
Nu när hon fyller 40 har Kakan landat.
– Obs, med hjälp av mycket terapi, förtydligar hon.
– Men nu utformar jag mitt liv så att det passar och jobbar lagom. Det är så förlösande att vara på en bra plats i livet. Men det beror ju på att jag är ekonomiskt privilegierad och kan göra så.
För fyra år sedan blev hon mamma till en son.
Hur förändrades du av att bli förälder?
– Jag vet inte om det förändrade mig så mycket. Men jag började vara snällare mot mig själv. Och så omger jag mig bara med göttiga människor. Vänskaper är så centralt i mitt liv. Jag vill att min son ska växa upp med många vuxna förebilder. Jag tror mycket på kollektivet.