Plura tänker fira 70-årsdagen med en spelning med brorsan
Musik, måleri, matlagning och skrivande. Plura Jonsson skapar hela tiden kreativt – det är bara uttrycken som varierar. – Jag är periodare på allt. Fast jag har dragit ned på takten, särskilt på låtskrivandet, säger han.
Plura Jonssons fingertoppar är ömma. Efter nästan 1,5 år av coronastiltje och speluppehåll har den förut så härdade huden på fingrarna mjuknat. Men det ska det bli ändring på. I sommar och en bit in i september är han ute på en turné tillsammans med sin bror Carla Jonsson, och på 70-årsdagen spelar de ihop på Öland.
– Det känns i kroppen att det var länge sedan. Man är lite ringrostig. Jag fick nästan kramp i armen på premiärspelningen. Till skillnad från min brorsa som spelar varje dag, oavsett allt, plockar jag sällan upp gitarren om jag inte ska skriva en låt eller repa inför en spelning, säger Plura Jonsson.
Med ålderns rätt har han också dragit ned på låtskrivandet. Han tycker att det kostar på för mycket att vända ut och in på sig själv för att skapa något som berör och känns relevant.
– Inspirationen kommer inte lika lätt som när jag var yngre. Då kunde det räcka med att bara se omslaget av en ny Bob Dylan-platta för att gå igång och spruta ur sig nya alster.
Den skaparlusten har gett oss klassiker som ”3:ans spårvagn”, ”Ta min hand” och dunderhiten ”Kärlekens tunga” från 1988.
Han upptäckte musiken under uppväxten i Norrköping på 1960-talet och 1971 bildade han bandet Piska mig hårt, tillsammans med brodern Carla. Tre år senare bytte de namn till Eldkvarn och flyttade till Stockholm. Genombrottet kom med ”Pojkar, pojkar, pojkar” 1979 och sedan dess har det blivit ett 30-tal album.
Men att han inte får ur sig låtar i samma takt längre innebär inte att han går sysslolös. I stället kan han komma in i en period av målande eller skrivande.
– Jag är periodare på allt. Det kan gå flera månader eller år innan jag plockar upp en pensel, men så plötsligt får jag lust igen och då går jag in i det. Det är likadant med skrivandet. Det är oftast jätteroligt att hålla på med. Det märktes 2007 då man kunde följa hans plitande på bloggen Svart blogg, som sedan mynnade ut i självbiografin ”Resa genom ensamheten” från 2008. Året därpå gav han ut sin första kokbok och 2010 tv-debuterade han med programmet ”Mauro och Pluras kök” tillsammans med musikerkollegan och vännen Mauro Scocco.
De två har följts åt genom åren. Under våren har de även gjort podden ”Poddkarusellen” tillsammans.
– Vi har väldigt kul ihop och jag tycker om att testa nya saker. Men egentligen gillar jag inte riktigt poddformatet. Det går lite för snabbt för mig.
På frågan om vad som driver honom blir svaret drastiskt – men med glimten i ögat:
– Döden. Man vill väl hinna göra så mycket som möjligt medan man är här.
Samtidigt gillar han nästan allt med att bli äldre. Lugnet, erfarenheten och säkerheten som följer med.
– Det enda som är trist är att kroppen krånglar mer. Att man inte orkar lika mycket längre.
Plura och hans fru Maria har lämnat lägenheten på Kungsholmen i Stockholm och permanent flyttat ut till landstället utanför Katrineholm.
Där, på en gård från 1800-talet, känner han sig hemma och njuter av naturen och årstidernas växlingar.
– Det är väl en följd av den här tiden med corona. Vi var ju ändå aldrig i lägenheten. Det blir enklare och billigare att bo på hotell när vi behöver åka till stan, förklarar han.
Så här års tar odlandet upp det mesta av tiden mellan spelningarna. För Plura, som älskar att laga mat, innebär det tillgång till prima råvaror.
– Vi har tomater, gurkor, potatis och bönor. Skogen är full av kantareller och i sjöarna runtomkring finns gös, abborre och kräftor. Dessutom har det poppat upp flera fina gårdsbutiker i trakten.
Favoriträtten just nu är abborre med smörstekta kantareller och färsk potatis. Men på själva födelsedagen är det livespelning som står på menyn.
– Vi spelar på Kackelstugan på Öland. Jag är inte mycket för att fira mina födelsedagar och har oftast jobbat då. Det kanske blir någon öl i logen efteråt. Eller en bit jordgubbstårta.