Humorn är Shanthis kall
Komikern Shanthi Rydwall Menon har kämpat sig fram i en bransch där uppdragen är få och konkurrensen stenhård. Framför henne ligger en fullspäckad tv-höst. Men först ska hon fira sin 30-årsdag. – Det är någonting med 30, som en pånyttfödelse, säger hon.
Shanthi Rydwall Menon adopterades från Indien och bodde de första åtta åren vid Fridhemsplan i Stockholm. Sedan flyttade familjen till Värmdö. Hon beskriver sig som ett spralligt barn, fylld av idéer och med stor fantasi. Men i skolan blev hon mobbad redan från första klass.
– Det var både klasskamrater och vissa lärare, det var verkligen jättejobbigt. Mina föräldrar var väldigt stöttande, men det var otroligt tuffa år.
– Att jag blev så mobbad tror jag har gjort mig till en överkänslig jävel, säger Shanthi.
Som femåring fick hon diagnosen adhd, i tioårsåldern började hon äta mediciner, men det var först när hon var 14 som hon själv fick reda på sin diagnos.
– I och med den kunde jag läsa på mer om mig själv. Jag är på sätt och vis lite tacksam över att jag fick diagnosen tidigt i livet, säger hon.
I gymnasiet vände livet på riktigt, då hittade hon sin plats. Shanthi sökte till teaterlinjen på Stockholms estetiska gymnasium.
– Det var de tre bästa åren i mitt liv. Som en revansch på hela min skoltid, säger Shanthi.
Under det sista gymnasieåret skrev hon en monolog, ”Kan jag få din uppmärksamhet, tack! (för jag har ingen själv)”, som hon sedan fick spela i flera år.
– Den föreställningen betyder allt, det var där allt började. Där använde jag min egen röst i stället för att bara göra imitationer. Jag fick vara mer fri och bred i mitt uttryck.
Shanthi deltog i en humortävling för Sveriges Radios P3 och började få tv-uppdrag. Debuten skedde i ”Robins” i SVT, därefter har hon även synts i TV4:s ”Parlamentet” och ”Mumbo jumbo”, i ”Kvällsshowen” i Barnkanalen och i ”PK-mannen” på UR. Shanthi startade också en egen Youtube-kanal där hon framförde sketcher och började med ståupp. Vad är din drivkraft?
– Det låter klyschigt, men att få folk att skratta. Att göra andra glada. När jag står på en scen eller en fest och ser leenden spricka upp åt någonting jag själv har skapat, det är fan oslagbart. Då blir det som att vi förstår varandra.
– Det här är mitt kall, och så är jag också lite galen. Jag tror att man måste vara det för att utsätta sig för människors åsikter och bedömningar på det här sättet.
En av Shanthis karriärhöjdpunkter hittills är när hon framförde imitationer på en klubb i Gamla stan. I publiken satt nyanlända och ingen kunde mer än några ord på svenska.
– Ändå skrek de av skratt. Någon kom fram efteråt och sa att imitationen av Gunilla Persson påminde om hans granne. Tänk att man kan förstå varandra trots att man inte ens talar samma språk.
Året hon har bakom sig har bestått av både sött och salt. I en redan utsatt bransch blev pandemin ett dråpslag.
– I mars förra året förlorade jag allt på tio dagar, gig och röstjobb. Det var helt dött i fem månader, jag fick lägga ner min firma. Det blev totalt kaos och livet var väldigt struligt.
Men nu ser det ljusare ut. Till hösten väntar flera hemliga tv-projekt och efter en förfrågan från poddtjänsten Acast programleder hon sedan i våras ”Shanthis mantra”, en intervjupodcast där hon och en gäst pratar om ämnen som maktspel på jobbet, narcissism i relationer och mobbning. Podden ska fortsätta till hösten med en rad aktuella gäster inbokade. Vad är ditt eget mantra?
– Att förstå andra människor. Jag tror att det gör oss lite rikare om vi försöker nå fram till varandra.
Tillsammans med kollegan Sebastian Hörnell skriver hon också sketcher.
– Att få jobba ihop med någon och ha spånmöten är fantastiskt. Vi sitter hemma i mitt kök och äter chokladbollar och jag skrattar så jag tjuter.
Dessutom skriver hon på en tv-serie som hon hoppas ska bli verklighet.
– Det är en humorserie med seriös underton, men också med lite karaktär av Bollywood, väldigt flamsig. Jag tycker om när tjejer får vara flamsiga, som en kombination av Magnus och Brasse, inte bara Eva.
Genom åren har hon ibland jobbat extra på förskola. Men trots att komikerbranschen är liten och tuff har hon aldrig funderat på att byta bana.
– Så knäckt har jag inte blivit än. Jag ger det fram till att jag fyller 40.