En 70-åring med visioner
Alingsås: I dag fyller Bo Westerholm 70 år. Någon pension är det inte tal om, men passion har Bo hur mycket som helst av. För AT berättar han om kärleken till dansen och konsten, till sin numera framlidne man Claude Marchant och till sin nye man.
I dag fyller kulturprofilen Bo Westerholm 70 år. I en personlig intervju med AT berättar han om sin långa karriär, om visioner för Alingsås kulturliv och om sitt livs kärlekar.
Året är 1970. Claude Marchant, grundaren av Balettakademin och lärare i den dansklass Bo Westerholm tagit, säger till honom att bara han fortsätter med dansen så kan han garantera att Bo kommer stå på scen inom ett år och vara i USA inom tre. Claude fick rätt.
1971 står Bo Westerholm på scen
på Götaplatsen under Göteborgs 350-årsfirande och även i Stenhammarsalen i pjäsen ”Yerma”. År 1973 reser han till USA där han fått en plats på danscolleget American Dance Festival.
Men vi börjar med att backa bandet. Bo är född på Alingsås BB klockan 15.05 den 26 augusti. Som barn hade han mycket energi och kunde aldrig sitta still. Och han älskade att sjunga.
– Både min mamma och pappa jobbade och då fick min farmor passa mig. Hon satte mig på en potta i köket, satte på radion och när jag stämde upp i ”’O sole mio” skrek jag så grannarna undrade om jag var sjuk, säger Bo med ett skratt.
Som ung ville Bo bli läkare eller veterinär, men när skoltrött
När jag gick hem efter första kurstillfället var jag helt överlycklig! Det var verkligen där det sade klick på riktigt med dansen.
Just nu är jag världens lyckligaste människa.
heten satte in då han gick i sista ring bestämde han sig för att ta ett sabbatsår. Det ledde honom till en sjömansutbildning, med målet att
få se nya delar av värden. Ungefär ett halvår senare lämnade han Göteborgs hamn.
– Vi åkte ut på Medelhavet, ner till Afrikas kust, upp genom Engelska kanalen och hem. Jag gjorde några sådana resor och fick det ur blodet. Och jag dansade i varenda hamn!
Det var när Bo kom i land som han såg en annons om en sommarkurs i jazzbalett. Ledd av Claude Marchant.
– När jag gick hem efter första kurstillfället var jag helt överlycklig! Det var verkligen där det sade klick på riktigt med dansen, säger Bo, och fortsätter:
– När jag kom tillbaka en vecka senare hade jag tränat varje dag. Clau
de såg det, och ville att jag skulle
komma oftare. Jag berättade att jag inte hade råd, att jag liftade mellan Alingsås och Göteborg för att kunna komma till kursen, och då sa han att han skulle betala om jag började
dansa två dagar i veckan.
Så blev det, och samtidig fick Bo jobb som vårdare på Lillhagen.
– När hösten kom var planen att jag skulle vidareutbilda mig inom vården, men det var då Claude sa att han slog vad om att jag skulle stå på scen om ett år och vara i USA inom tre år om jag bara fortsatte dansa.
Det sa inte bara klick mellan Bo och dansen där i början av 70-talet. Det sa också klick direkt mellan Bo och Claude.
– Det var 32 år mellan mig och Claude, men han förstod allvaret när jag berättade för honom hur jag kände. Att om det skulle vara vi
skulle det vara för resten av livet. Och
så blev det. Han dog i mina armar 2004. Vi fick 34 år tillsammans.
Att vara ett samkönat par där åldersskillnaden var stor och där den ene var svart och den andre vit, var något som väckte reaktioner. Bo
berättar att han och Claude fick ta emot både muntliga och skriftliga hot och trakasserier.
– Men jag och Claude lät det aldrig komma åt oss.
Efter Claudes bortgång 2004 flyttade Bo hem till Alingsås igen. Här har han levt ensamstående fram till i höstas, då han träffade Ove Thorsén. Bara ett halvår senare gifte de sig.
– Vi hade känt till varandra sedan tidigare men inte känt varandra. Allt
stämde direkt, det sa verkligen klick!
Att få leva med Claude var som att få högsta vinsten i livets lotteri. Och så har jag fått den igen! Just nu är jag världens lyckligaste människa.
Bos cv är långt. Sedan han stod på scen för första gången i början av 70-talet har han varit en del av otaliga uppsättningar. Han har dansat i Stora Teaterns balett, gjort landsomfattande turnéer med Cramérbaletten och arbetat med många namnkunniga artister, bland andra Nils Poppe, Eva Rydberg och Lill-Babs.
Men trots att han nu fyller 70 år har han inte slagit av på takten. Just nu pågår repetitionerna av ”Tosca” på Göteborgsoperan, där Bo spelar
förste torterare Roberti. Senare i höst
kommer han också dansa i Vasakyrkan, i föreställningen ”Trois Danses” samt i ”Nötknäpparen”, som sätts upp på Lorensbergsteatern.
För att klara det hårda arbetet är Bo noggrann med att sköta sin hälsa. – Jag gör en medveten satsning. Om inte för 70 år till så i alla fall för
10 år till. Jag har börjat träna med
PT och även om jag inte gått ner så mycket i vikt har jag förändrat hela min kropp. Jag är snygg som sjutton,
om jag får säga det själv! Jag tittar mig i spegeln och tänker ”wow!”
På hemmaplan i Alingsås har Bos engagemang bland annat setts i Alingsås musikteatersällskap, där han bland annat producerat uppsättningarna ”A Chorus Line” och ”Musikalafton”. Han är också ordförande i Alingsås teaterförening, som under sommaren krokade arm just med AMTS i ett koncept där man plockade godbitar från fyra musikaler och spelade dem på fyra
av Alingsås innerstads gårdar. Det gav Bo blodad tand och formade en vision för framtiden.
– Varför utnyttjar man inte Estrad mer som scen för dans, teater, musikal och balett? Scenen är rätt makalös och AMTS är så jättebra nu. Tänk att få sätta upp ”West Side Story”, ”Jesus Christ Superstar” eller någon nyskriven musikal. Se på Lisebergshallen eller på Scandinavium och vad man gjort där, säger Bo, och tillägger:
– Det finns en oerhörd utvecklingspotential för besöksnäring och stadens fenomenalt duktiga och ambitiösa artistbegåvningar. Kom igen Alingsås – WAKE UP!