Gärderud blickar tillbaka: ”Jag levde i en idrottsbubbla”

Det gick bra för Anders Gärderud på löparbanorna, men hans personliga mognad höll inte samma steg som de idrottsliga framgångarna. Det förstod han senare – och den insikten fick honom att börja arbeta med sig själv.

Tv-bilderna från OS i Montreal 1976 är klassiska. På upploppet i finalen på 3 000 meter hinder leder Anders Gärderud när östtyske Frank Baumgartl kommer upp jämsides. Men så faller östtysken i sista vallgraven och Gärderud springer i mål som guldmedaljör på en ny världsrekordtid.

Den där viljan att vara bäst och komma först har han alltid haft och tävlingsmentaliteten sitter fortfarande i.

– Ja, dessvärre. Om vi spelar något spel till exempel, då gör jag allt för att vinna, även om det finns en minderårig med. Jag vill verkligen komma hem med en vinst, säger han och skrattar.

Från början utgjorde tävlandet ett sätt att hävda sig, tror han. Som ung var det idrott han var bäst på och då blev det naturligt att satsa på det. Framgångarna som löpare avlöste varandra men det var först när han följde råden från en medtävlare som det lossnade på riktigt.

– Jag tog kontakt med den finske löparen Juha Väätäinen. Jag undrade hur det kom sig att finländarna blivit så bra.

Sverige och Finland var gamla friidrottsrivaler och ganska jämnstarka. Men plötsligt hade grannlandet börjat göra märkbart bättre resultat.

Väätäinen bjöd ned Anders Gärderud att träna med honom i Spanien vintern 1972. Det visade sig att finländaren gav sig ut och sprang tidigt varje morgon, åt frukost, sprang en runda till, sedan lunch och så ut igen. Så där fortsatte det dag efter dag, vecka efter vecka, och Anders Gärderud hängde på.

– Ska man bli bra på något måste man jobba jättemycket. Det var det första jag lärde mig. Det finns inga genvägar. Men Juha var lite filosof också.

Han frågade vad Anders trodde att världsrekordtiden på 10 000 meter skulle ligga på om 20 år.

– Jag drog till med någon

siffra. ”Det tror jag med”, sade han. ”Men varför vänta på att någon annan ska göra det om 20 år när jag kan göra det själv i år?” Det där gjorde djupt intryck på mig. Inställningen att mål är möjliga att uppnå. Det får en att tro på det man gör.

I dag är det med blandade känslor Anders Gärderud tittar tillbaka på sin idrottskarriär. OS-finalen från 1976 kan fortfarande vara kul att se, men det är värre med tv-intervjuer och reportage från den tiden.

– När jag ser gamla intervjuer blir jag förskräckt. Jag vill inte titta på dem alls. Jag ser en kille vars personliga utveckling inte alls har gått i samma takt som hans idrottsliga framgångar. Det är nog rätt vanligt på elitnivå, att man lever i en bubbla som är svår att kombinera med personlig utveckling på andra områden.

Hans stora behov av integritet gjorde det svårt att hantera all uppmärksamhet.

– Människor är olika. En del är emotionellt uttrycksfulla, andra är motsatsen. Mina känslor har alltid legat djupt förpackade men där har jag gjort en resa och lärt mig mycket om mig själv.

När karriären var över på 1980-talet insåg Anders Gärderud att han behövde göra något för att komma vidare med sig själv. Han gick kurser i personlig utveckling i både USA och Sverige och gjorde så pass stora framsteg att han kunde börja undervisa andra i sådana frågor. Under många år föreläste han på företag och andra arbetsplatser om hur man kan hantera problem i relationer.

De nya insikterna var en god hjälp under åren som idrottsledare, bland annat förbundskapten för det svenska friidrottslandslaget. Att alla människor är olika gäller ju även idrottare.

Han har också haft nytta av sina kunskaper privat, som i relationen med hustrun Annika. Han beskriver en situation från början av deras tid tillsammans:

– Jag kunde sitta hemma och läsa tidningen när Annika kom hem med två matkassar och sade: ”Titta vilka tunga kassar jag burit hem.” Jag sa att jag såg att de var tunga. Men för henne räckte inte det. Jag behövde gå dit och lyfta kassarna, så att hon märkte att jag verkligen kände det. Och ge henne en kram. Så är det ju, att om man förstår varandras behov kan man komma vidare.