Filip Landqvist: De vänliga vaccinatörerna är hjältar – punkt

Iförra veckan fick jag min andra dos coronavaccin. Det känns bra, mycket bra till och med. Nästan lika glädjande som själva sprutan i sig var det fantastiska bemötande som jag fick av personalen på vårdcentralen. Jag frågar mig hur ni orkar? Dag in och dag ut, alltid med ett leende på läpparna. Det har sagts förr men det är inte längre en åsikt – det är ett faktum. Ni är hjältar! Tack för att ni finns!

På Kållekärrs vårdcentral av alla ställen, där fick jag min andra dos av det efterlängtade vaccinet. Jag hamnade på Tjörn till följd av att jag blev smått besatt av att få tag i en tid när vaccineringen öppnades för alla 18-plussare och efter att ha nekats tid gång på gång i såväl Alingsås som Partille, Herrljunga och till och med Vara, så dök det upp en tid på denna västkustpärla och jag högg som en kobra.

Och i onsdags var det alltså dags för spruta nummer två. Efter cirka en timme och femton minuters bilresa parkerade jag utanför vårdcentralen. I dörren blev jag bemött av en lång visirprydd man. Han hälsade mig välkommen, frågade hur läget var och bad mig kvickt fylla i en hälsodeklaration och sprita mina händer. Hans tonfall var inte mekaniskt. Det kändes som att han faktiskt undrade hur läget var med mig.

Jag hann bara sitta ner i några få sekunder innan det var dags för ”ögonblicket vi alla väntat på” inne på ett kalt patientrum. Efter en dryg minuts vänligt småprat med den rutinerade kvinnliga sköterskan var det dags. Jag märkte det knappt och plötsligt var jag fullvaccinerad. Hon önskade mig lycka till och jag kunde se hur hon log bakom både visir och munskydd.

Det var först när jag satt i väntrummet för den obligatoriska kvartens vila efter avslutad dos som det slog mig. Hur fasen kan alla vara så himla trevliga hela tiden? Sköterskan som gav mig min spruta måste ju redan ha vaccinerat så många att det är omöjligt att räkna. Och efter mig var det dags för nästa vaccingiriga människa att kliva in. Och sen nästa och därefter nästa och så vidare. Bland vänner och kollegor får jag höra samma sak. Vart man än varit har mottagandet varit i toppklass och trevligheten är den självklaraste saken i världen.

Att göra hästjobbet och samtidigt vara lika trevlig som socker är sött kan jag tycka är själva definitionen av en hjälte. Jag vet att det har tjatats om det i vända efter vända, att personalen inom sjukvården är pandemins hjältar, men jag kan ändå inte låta bli att göra det igen. Ni är hjältar! Hör ni det? NI ÄR HJÄLTAR!

Fortsätt vara det och fortsätt hjälp till att få så många som möjligt vaccinerade så kanske den här skiten kan ta slut någon gång. Och då är det ni som ska få ta en rejäl semester och som skattebetalare har jag inga som helst problem med att betala in lite extra för att det ska bli en lyxig sådan.

” Att göra hästjobbet och samtidigt vara lika trevlig som socker är sött kan jag tycka är själva definitionen av en hjälte.