Mammarollen gör Nina Zanjani ännu bättre som skådespelare
Hon har spelat allt från Hedda Gabler till Eliza i ”Pygmalion”, och hon trivs med ombytligheten. Skådespelaren Nina Zanjani älskar att lära nytt, men inget har utvecklat henne mer än att bli mamma.
Nina Zanjani tillhör Dramatens fasta ensemble. Hon har också arbetat på stadsteatrarna i Stockholm och Göteborg, spelat såväl klassisk dramatik som svängig musikal och filmat action, drama och komedi. Föga förvånande är det just blandningen hon uppskattar. Hon beskriver sig först som rastlös, men ändrar sig sedan till ”nyfiken”.
– Och då är skådespelaryrket fantastiskt, för man måste ju hela tiden hitta nya sidor och kunskaper hos sig själv, och lära sig inom nya områden. Man är aldrig färdig med sitt yrke. För varje produktion måste jag börja om från början.
Skådespeleriet var inget hon aktivt sökte sig till. Nina Zanjani växte upp i en kulturintresserad familj där poesin och musiken var viktig. Själv sjöng hon i kör och spelade i ett band i skolan. Det var tillfälligheter som fick henne att glida över till teatern.
– Det visade sig att jag var bra på det och fick uppmunt
ran. Det gör ju jättemycket vad man möter för pedagoger i skolan, eller vad det är för vuxna som ser och stöttar en, säger hon.
– Det var folk som sa: ”Det här är du bra på! Kör! Det kommer att bli toppen!”. Sådant ger självförtroende. Vilket behövs, för man ifrågasätter ju sig själv dagligen.
I och med att hon kom in på Teaterhögskolan i Stockholm blev hobbyn ett livsval, och det har hon aldrig ifrågasatt. Hon har alltid haft uppdrag – även under pandemin har det rullat på.
Hon har nyligen spelat in säsong två av serien ”Hamilton” i Kroatien. Tidigare har hon synts i tv-serien ”Älska mig”, skriven och regisserad av Josephine Bornebusch, och Nina har en roll även i Bornebusch senaste projekt ”Harmonica”. Arbetet med Josephine ser hon som ett exempel på hur det kan lyfta till nya höjder tillsammans med rätt personer.
– Det har varit ett så oerhört roligt och jättefint möte med Josephine, en fantastisk manusförfattare, regissör och skådespelarkollega. Hon har gjort så att jag har tyckt att filmandet har blivit roligt på ett helt annat sätt än vad jag tyckte innan.
Vissa roller har format henne mer än andra. Klara i ”Klaras resa” är en sådan. Pjäsen var nyskriven av Mirja Unge, och Jenny Andreasson regisserade på Göteborgs stadsteater. Nina spelade huvudrollen, en ung kvinna som får psykoser och till slut utvecklar schizofreni. Den största utmaningen var att våga gå in i galenskapen, ta sig till en djupt obehaglig situation och våga utforska den. Hon lärde sig då att hon kan göra dessa besök på skrämmande platser och ändå hitta tillbaka till sig själv.
– Utan den rollen hade jag inte vågat vara den skådespelare jag är i dag. Den öppnade upp en massa möjligheter inom mig och gav mig ett mod som jag har fortsatt bära med mig. Jag behöver det där modet, för att det är ganska lätt att bli rädd, säger hon.
Samma Mirja Unge har skrivit det musikalmanus som Nina repeterar just nu på Göteborgsoperan. Det är en dramatisering av Håkan Hellströms låttexter som har premiär i höst.
Musiken är fortfarande viktig i Ninas liv, och hon arbetar gärna med musikprojekt. Hon har regisserat flera musikföreställningar, bland annat First Aid Kits hyllningskonsert till Leonard Cohen på Dramaten.
Även privat finns mycket musik, inte minst tack vare maken Joel som är musiker. De bollar gärna idéer och hon ser fördelarna med att leva med någon som har ett kreativt yrke liksom hon själv. Det ger en grundförståelse för det speciella i den andres arbetssituation. Det värdesätter hon extra mycket sedan de välkomnade en liten son för åtta månader sedan. De turas om att arbeta och ta hand om lille Igor, och delar lika på föräldraledigheten.
Hon befinner sig mitt i den hisnande glädjen över att få följa sitt barn på livsresan. Mitt i detta äventyr upplever hon att föräldraskapet gör henne till en bättre skådespelare. Något händer när fokus skiftar och arbetet plötsligt inte är det viktigaste i livet.
– Som skådespelare måste man hitta en avspändhet som låter situationen och känslorna infinna sig. Man kan aldrig forcera eller tvinga fram det. Jag tycker att min son har hjälpt mig med den avspändheten. Det är en sorts respektlöshet som gör mig bättre på mitt jobb.