Dramatenskådespelaren Tanja Lorentzon vill ge mer av sig själv
I ett annat liv hade hon blivit fotbollsspelare. Nu blev det Dramaten och skådespeleri för Tanja Lorentzon, som har skrivit en monolog om sin finska invandrarbakgrund.
Det har varit en underlig tid på Dramaten. Teaterverksamheten har drabbats hårt av pandemin, och sedan mars 2020 har scenen hållits stängd, med få undantag. Vilket inte betyder att personalen har haft långledigt. Ensemblen har repeterat pjäser och byggt en bank av produktioner som väntar på att spelas för publik.
För Tanja Lorentzon innebär det att pjäsen hon började arbeta med för ett och ett halvt år sedan fortfarande väntar på sitt egentliga publikmöte. ”Maj”, en dramatisering av Kristina Sandbergs romansvit i regi av Ellen Lamm, skulle ha haft premiär förra våren. Men hittills har den bara spelats några gånger, med en handfull människor i salongen.
– Jag vill att den ska få möta 150 personer i alla fall, och se hur den kommunicerar. Vad det är för föreställning vi har gjort? Det vet man vet ju inte förrän den möter publiken, säger Tanja.
Hon har arbetat på Dramaten sedan hon gick ut scenskolan 1998 – och längre än så. Samma år som hon blev
antagen till utbildningen fick hon in en fot på nationalscenen och hade det som extrajobb fram till sista året, då hon gjorde sin praktik i Thorsten Flincks hyllade uppsättning av ”Puntila”.
– I stället för att jobba på krogen så jobbade jag här. Det var ett jättelyxigt extrajobb, måste jag säga, säger hon och skrattar.
Ändå var det inte nationalscenen hon drömde om som blivande skådespelare. Hon växte upp i Tumba som barn
till invandrade finländare. Hennes mamma tog ofta med henne på teater, och Tanja fick sin första riktigt starka upplevelse av ”Gatan” på Teater Galeasen. Det var då hon upptäckte att teater kunde vara politisk, säger hon.
– Utan att spela plakatteater, så kan man säga något om samhället och om människorna som kämpar på. Jag har alltid dragits till den typen av pjäser, säger hon och fortsätter:
– Det var då jag insåg att det här vill jag verkligen göra.
Att hon drogs till samhällsinriktad teater kopplar hon till sin egen barndom och släkthistoria. Den hon berättar om i monologen ”Mormors svarta ögon” – om föräldrarna som kom till Sverige med den stora arbetskraftsinvandringen och om mormor Mirjam som blev kvar i Finland med sina erfarenheter av finska vinterkriget. I monologen finns också Tanja som växte upp utan att ha ett gemensamt språk med släkten, men som någonstans kände ett släktskap med mormors kynne.
– Jag var ett glatt barn med en massa energi, men jag hade en oerhört mörk klangbotten. Det var som att jag släpade på en kanonkula från kriget.
Med åren försvann den där tyngden hon gick och bar på. Hon känner sig lättare och friare i dag än när hon var ung, berättar hon. Däremot har ett nytt allvar smugit sig in, i förhållningssättet till publiken.
– Förr förstod jag inte publikens insats fullt ut. Men jag har blivit mer och mer medveten om att jag tar både folks tid och pengar i anspråk och då måste vi på teatern ge dem någonting på riktigt.
Det gör att hon väljer med större omsorg i sitt yrke numera. Det betyder inte att hon måste spela tung dramatik. Att roa publiken är en lika hedervärd syssla – och alldeles nödvändig för att bryta av mot det tunga allvaret som hon ofta gestaltar på scen. Före pandemin spelade hon en uppsluppen version av ”Figaros bröllop” och kände att det var precis vad hon behövde då.
– Jag måste använda en annan sida av mig själv ibland. Jag kan inte stå och slita hjärtat ur mig varje dag.
Utanför skådespeleriet har hon ett annat liv, med sin familj som inte alls är insyltad i teatervärlden, och på fotbollsplanen där hon är huvudtränare för dotterns fotbollslag. Det är en uppgift hon går in i med hull och hår, som ett sätt att ge tillbaka för åren då hon själv spelade fotboll som ung.
– Jag har alltid varit besatt av fotboll. Den gav mig utlopp för min tävlingsinstinkt, och jag fick mycket skinn på näsan av att spela med killar och lära mig hantera en killmiljö, säger hon.
– Jag tänker att jag gärna hade satsat på att bli fotbollsspelare. Men jag visste inte ens då att man kunde det som tjej.