Springsteens soulplatta – en kärleksfull hyllning
Bruce Springsteen har aldrig dolt sin kärlek till rock- och soulmusik från 1950- och 60-talet. Redan i Stockholms konserthus 1975 ingick det så kallade ”Detroitmedleyt” i hans repertoar. Och så har det fortsatt.
Första gången jag såg Bruce Springsteen var nästan 15 år senare, på Stockholms stadion 1988. Innan kvällen var slut hade han bjudit på såväl Edwin Starrs ”War” som Arthur Conleys ”Sweet soul music” och Eddie Floyds ”Raise your hand”, en låt som han för övrigt har vädrat rätt frekvent även på senare tid.
Så, nej, det känns varken krystat eller konstigt att Bruce Springsteen nu släpper ett album med gamla soulcovers. Det känns mer som en genuin, varm och kärleksfull hyllning. Däremot hade man ju kunnat önska att 73-åringen gjort det lite tidigare. Gärna för 30 år sedan när han ändå lade samarbetet med E Street Band på is.
Då hade vi kanske sluppit dubbelfelet ”Human touch” och ”Lucky town” men framförallt hade rösten varit ännu starkare. Den bär nämligen inte riktigt hela vägen, men vi återkommer till det. För trots allt är detta musik som mer eller mindre känns som skapt för Bruce Springsteen.
Those yesterdays, cruising in my Chevrolet. I held my baby in my arms, but my first love was always those songs ... I crawled out of bed real slowly, threw on some old blue jeans. I found my favourite t-shirt and started rolling up my sleeves.”
Nej, det är ingen bortglömd singelbaksida från ”The River”. Det är Dobie Grays ”Soul days” som Bruce Springsteen gör en skön och respektfull tolkning av tillsammans med 87-årige Sam Moore från soulduon Sam and Dave.
Direkt efter följer en läcker ”Nightshift”, Commodores Marvin Gaye-hyllning från 1985. Bandets frontfigur och musikaliska motor Lionel Richie hade då lämnat Commodores och alla trodde att bandet skulle rulla över på rygg och dö. Istället steppade man upp och släppte sin största hit sedan ”Easy,” nästan tio år tidigare, på ett visserligen i övrigt olyssningsbart album.
Ursäkta mitt lilla sidospår, men att Bruce Springsteen lyfter fram Dobie Grays förbisedda soulpärla (40 000 streams på Spotify) och Commodores ringaktade easy listening-klassiker visar på en omsorg i låtvalet. Men också på en närmast obrydd kärlek till musiken som löper genom hela albumet.
Bruce Springsteen tolkar några av soulens största stapelvaror – The Supremes, Four tops, The Temptations, Aretha Franklin – men väljer genomgående sina personliga låtfavoriter. Inte nödvändigtvis de mest kända. Eller ens de bästa.
Alltså blir det inte ”Respect” eller ”Think” av Aretha Franklin utan en underbart ösig New Jersey-version av ”Don’t play that song”. The Temptations representeras inte av sönderspelade ”My girl” utan av ”I wish it would rain”. Låten funkar helt okej och det är alltid fint när Bruce mässar ”let it rain, let it rain”. Men om ambitionen var att lyfta fram en bortglömd The Temptations-pärla från 1968 så hade ”I’ve passed this way before” varit ett bättre val.
Sak samma med Four tops ”When she was my girl” och den rätt hopplösa ”7 rooms of gloom”. Där känner man verkligen att ... okej, ni kunde välja mellan ”Reach out I’ll be there”, ”I can’t help myself”, ”Baby I need your loving”, ”It’s the same old song”, ”Walk away Renee” eller en handfull andra, men ni fastande för ”7 rooms of gloom”? Till och med ”Loco in Acapulco” hade varit att föredra.
Dessutom är Springsteens röst inte längre så kraftfull, nyansrik och nervig som man hade önskat. Ofta funkar det bra men en förtvivlad låt som ”I forgot to be your lover” kräver sin William Bell.
Låter jag besviken? Det är jag inte. Bruce Springsteen har gjort en charmig och älskvärd skiva. Det är fint. Att jag personligen hade föredragit ett annorlunda låtval är ju i sammanhanget rätt ointressant.