Gott humör och mycket berättarglädje
Finländske Antti Tuomainen introducerades på svenska i fjol med den första av tre kriminalromaner i nöjesparks-miljö. I ”Kaninfaktorn” presenterades den borne antihjälten i form av den prudentlige Henri Koskinen, matematisk analytiker inom försäkringssektorn.
När hans bror dör och Henri ärver en konkursfärdig nöjespark ändras livet kapitalt och redan första kvällen inträffar en mycket obehaglig incident som involverar ett kaninöra av plast och en mycket död maffiamedlem.
Nu är Toumainen tillbaka med del två i trilogin – ”Älgparadoxen”. Även den rivstartar med att en okänd man attackerar Henri vid lastkajen utanför Skoj-Ohoj, varvid vår hjälte i ren desperation trär en gigantisk plastjordgubbe över inkräktarens huvud – med förödande resultat.
Sedan bara rullar det på – Henris bror Juhani återuppstår från de döda, nöjesparkens samarbetspartner Finlands lek byter plötsligt ledning och vägrar att leverera sin
"Precis vad doktorn rekommenderar i novembermörkret
berömda och garanterat inkomsthöjande attraktion Älgparadoxen utan prackar i stället på Henri den helt värdelösa Krokodilforsen, personalen går ut i strejk och en skum riskkapitalist lägger ett skambud på anläggningen. Plus ytterligare ett fall av ond bråd död och ett lik som måste gömmas undan i en av de krokodilformade kanoterna.
Böckerna lanseras som ”thrillerkomedier” som enligt förlaget ”kombinerar svart komedi med halsbrytande action”. Anrika The Times utnämner helt kaxigt författaren till ”Europas roligaste” och faktum är att jag är böjd att hålla med. Det är väldigt sällan jag skrattar högt när jag läser en bok, men under ”Älgparadoxen” genljöd detta ovana ljud i vardagsrummet vid inte mindre än fem olika tillfällen.
Och däremellan småfnissades det. Toumainens stil är – liksom huvudpersonen Henri – torrt underfundig och analytisk men väldigt humoristisk och bjuder på fullständigt absurda krumsprång och en stor portion gott humör och berättarglädje. Precis vad doktorn rekommenderar i novembermörkret.