En självsäker och begåvad debutant
Debutalbum brukar präglas av en mer eller mindre desperat ”nu eller aldrig-stämning”. Allt ska med, allt ska ut. Eftersom man inte vet om det kommer någon andra chans. Ofta är detta något bra, det finns bara en första gång, och det ska såklart märkas. Men det finns därför också exempel på debuter som är spretiga, otydliga, osäkra och ofärdiga.
Klara Goligers första fullängdare är något annat. Hennes ”The Piano chair” är det musikaliskt mest ambitiösa debutalbumet från Göteborg på många, många år.
Nu ska det väl visserligen sägas att Klara Goliger knappast är någon nybörjare. Musiken har funnits där länge. Hon är skolad i klassisk komposition och har dessutom ägnat sig åt elektronisk musik. Hon hade tidigt bandet Skamvrån och senare duon Eavesdrop tillsammans med Alexander Thellner.
Hon har en konsekvent, ambitiös och fokuserad inställning. Musik är uppenbarligen någonting som Klara Goliger tar på stort allvar. Influenserna från Fiona Apple och Regina Spektor är uppenbara och har nämnts tidigare. Men jag vill gärna också nämna Tamara Lindeman i The Weather station. Hennes musik vibrerar på ett intensivt men ändå coolt vis på ett sätt som påminner om Goligers.
Till sin senaste platta bjöd Lindeman dessutom in improvisationsglada jazzkatter från Torontos underground-elit och lät dem slita och dra i de mer gängse pop-strukturerna. Ett grepp som rakt av liknar hur Klara Goliger och medproducenten Hannes Boeryd tog in folk- och improvisationsmusiker till Music-a-matic-studion i Göteborg.
Som debutant är det rimligt att vilja bevaka och beskydda sina låtar. Att Klara Goliger väljer att pröva dem mot, om jag räknar rätt, nio andra musikers viljor och personliga uttryck är modigt. Och tyder på stark självkänsla.
Med utgångspunkt från sin pianopall skickar Klara Goliger ut finlemmade, känsliga men stringenta poplåtar som den flödande Bacharach-aktiga ”Never gonna get”, den gött stökiga och jazz-bumpiga ”Nothing to me” och inte minst den dramatiska fullträffen ”Vitamin D”. För att bara nämna några exempel. Det finns mycket mer att lyssna på när Goliger och hennes musiker, nästan alltid, hittar balansen mellan det utåtriktade och det introverta och intrikata.
Det här är en musikmakare som prövar sig fram men som är förbluffande säker på var hon ska sätta fötterna. Dessutom med en språkbegåvning som gör att hennes engelska är elegant i uttal och frasering, alltid i samklang med musiken.
Det är alltså allt annat än ”nu eller aldrig” för Klara Goliger. Hon har fått ihop sitt debutalbum i full förvissning, medvetet eller omedvetet, om att detta är blott de första stegen på en lång vandring. Om hon vill har Klara Goliger massor av fin musik kvar att göra.