Medelmåtta från Hisingen bjuder på igenkänningshumor
Alingsås: Det som skulle ha blivit en föreställning i Göteborg förvandlades till en Sverigeturné. Den 24 februari gör komikern Niklas Andersson ett stopp i Alingsås med sin föreställning ”Medelmåttan från Hisingen”.
Föreställningen sätts upp på Alströmerteatern och Niklas Andersson drar sig till minnes att han värmde upp där för Johan Rheborg för ett antal år sedan.
– Jag körde tio minuter innan honom. Då är det rätt fantastiskt att det är tänkt att jag ska fylla den själv, konstaterar han.
Men att dra fulla hus har Niklas Andersson lyckats med i såväl Borås som Stockholm sedan den första föreställningen av ”Medelmåttan från Hisingen” på Draken i Göteborg häromåret.
För trots att showen presenteras som en väldigt göteborgsk historia om att växa upp på Hisingen på 70- och 80-talet då allas föräldrar jobbade på Volvo, SKF eller på något av varven, känner många igen sig i hans berättelser menar komikern.
– Jag pratar om Alis gård. I förorten där jag växte upp, Biskopsgården, var vi alltid på samma gård för där bodde Ali och han var alltid på gården. Det var där vi spelade hockey, fotboll och kurragömma. OS hade vi också och det avslutades alltid med fem varv runt gården. Ali var lite rund så det tog ganska lång tid, säger han skämtsamt och fortsätter:
– Min ljudtekniker, som är uppväxt i Hallstahammar, sa någon gång att det jag säger om Alis gård, det var Petterssons hus för honom. Han var alltid på deras gata och spelade hockey. Någon annan skrek efter en föreställning att han inte satt sin fot på Hisingen. ”men du beskriver min uppväxt från punkt till pricka”. Så egentligen är det väl ett litet, litet tidsdokument.
Utöver igenkänning, utlovar Niklas att man blir ”tagen ur livet” i 1,5 timme.
– Folk ska inte gå därifrån med dåligt samvete för att man inte sopsorterar till 100 procent. Jag ska inte berätta vad folk vad de ska rösta på och jag ska inte läxa upp någon heller. Utan förhoppningsvis ska man gå därifrån med en varm och skön känsla.
Men som den medelmåtta han utger sig för att vara vill han samtidigt att publiken ska ha ”rimliga förväntningar” på föreställningen.
– Det är inget världsomvälvande. Det är en vanlig berättelse. Jag tänkte att alla andra hade något att komma med, alla andra hade någonting att säga. Så jag tänkte att jag ska göra en vanlig föreställning, för oss vanliga människor, för alla kan inte vara bäst. Men alla är inte sämst heller.