BRITTISK POWER
Ronnie Powell: ”Planen var att jag skulle vara i Sverige i tre år och sedan Återvända till jobbet i England. Nu har det gått 50”
Hur hamnade du i Sverige?
– Min tanke var att jag skulle åka till Sandviken eller Avesta för att jobba inom järn- och stålindustrin men jag skickades till ett massabruk i Husum. Jag vet inte om det var ett misstag, för jag studerade metallurgi på universitetet i Leeds. Det gjorde inget att jag hamnade där, för det var jättekul och hemskt intressant med massatillverkning. Jag skulle vara där en sommar och såg att Husum hade ett fotbollslag. Eftersom jag ville vara i form när jag kom hem till Leeds, där jag spelade amatörfotboll, frågade jag om jag fick vara med och träna. Det var så det började. Jag tränade med Husum, spelade matcher för B-laget och sedan ville Alaget ha mig. Jag gjorde en hel del mål och spelade ganska bra, så en dag ringde någon från Gävle och frågade om jag ville spela i Brynäs. Jag var där i fyra säsonger, men när jag blev skadad ville jag tillbaka till Husum.
Vad fick dig att stanna i Sverige? Du skulle vara i Husum över sommaren 1969.
– Jag åkte tillbaka till England och fick jobb på ett pappersbruk, men jag hade träffat någon i Husum och ville spela fotboll där, så jag återvände. Planen var att jag skulle vara i Sverige i tre år och sedan återvända till jobbet i England. Nu har det gått 50.
1974 blev du den förste utlänningen i allsvenskan. Vad mötte du för reaktioner?
– De tyckte det var jättekul i Brynäs. När vi gick upp var jag inställd på att spela i en annan klubb eftersom lagen i allsvenskan inte fick ha utlänningar. Men 1973, på min bröllopsfest, fick jag ett telegram från Brynäs som berättade att reglerna ändrats. Det var Eric Persson i Malmö som fick igenom det där, så jag fick stanna i Brynäs. Det var jättekul men jag förstod inte riktigt att jag var den ende utlänningen som var med 1974. Varför fanns det inte engelsmän i de andra lagen det året?
”Båda är ju gjorda i trä...”
Hur pass bra var lagkamraterna på engelska på den tiden?
– De försökte, men det var lite problem i omklädningsrummet. Jag läste svenska för invandrare och blev hela tiden rättad när jag pratade svenska. Det gick bättre att lära sig språket när jag kom tillbaka till Husum. Ett år kom Gunnar Gren för att prata på en avslutning och när han berättade en historia från sin tid i Italien skrattade jag som alla andra. Då förstod jag att jag kunde svenska.
Många invandrare hävdar att det är svårt att lära sig svenska eftersom vokalerna är svåra att uttala, många ord är tvetydiga och det finns inte mindre än sju pluraländelser.
– Bland det svåraste att lära sig är ”en” och ”ett”. Varför ska det heta ett bord och en stol när båda är gjorda i trä? Jag försökte hitta någon regel, men fann ingen. De olika sjljuden är också svåra, och det är de fortfarande.
Brynäs var, om sanningen ska fram, inget lag för allsvenskan. 1974 vann ni bara två matcher och blev ohjälpligt sist i allsvenskan. I dag håller klubben till i division 4.
– Exakt, men det var kul att vara med – förutom att vi förlorade nästan alla matcher. Det var kul att spela mot de bästa i Sverige och det började bra. Jag gjorde mål i den första hemmamatchen mot Norrköping.
Gävle var och är en hockeystad, även om Brynäs vann SM-guld i fotboll 1925. Vad visste du om den sporten när du kom till Sverige?
– Nästan ingenting. Jag hade aldrig sett en match live, bara slagsmål i kanadensisk
Det vimlade av stjärnor i Brynäs 1974.
Stig Salming, Martin Karlsson, Wille Löfqvist, Stefan Persson, Stefan ”LillProsten” Karlsson – och en engelsman med dobbskor.
Ronnie Powell flyttade till en hockeystad och blev den förste utländske spelaren i allsvenskan.
hockey på tv. Det kändes som att det gick ut på att fajtas i stället för att spela hockey. Sedan började jag titta på Brynäs matcher och det var fantastiskt. Flera av killarna i laget spelade fotboll. Ja, jag och LarsGöran Nilsson bildade forwardspar i Brynäs. Börje Salming och hans brorsa, Stig, spelade också. När de slagits i Gavlerinken tränade de fotboll med oss. Vi bodde i samma stad och fikade på samma ställe, så det blev att vi träffades. Tord Lundström ordnade en målvaktströja åt min yngste son, Magnus.
Sonen blev allsvensk mästare
Din son vann TV-pucken med Ångermanland 1988 och var lagkamrat med blivande superstjärnor som Peter Forsberg och Markus Näslund. Har du någon gång önskat att han valt den sporten i stället för fotboll?
– Nej, han blev less, ville göra mål i stället för att stå i mål. Det är kul att han valde fotbollen. Han var duktig, stor och stark och snabb för sin ålder. Jag hade inget med valet att göra. Han provade lite av varje, höll på med brottning och åkte skidor.
Magnus Powell spelade i allsvenskan för Örebro, Helsingborg och Gif Sundsvall och var proffs i Norge. Varför lyckades han bättre än dig?
– Han var en bättre spelare, helt enkelt.
Han gjorde åtta mål när HIF blev svenska mästare 1999. Borde inte alla helsingborgare tacka dig för genuppsättningen?
– Ja, när jag såg honom i Helsingborg fick jag höra att han kallades ”Magnus Power”. Han hade en engelsk stil och var ganska tuff, även mot sin egen kropp. Eftersom vi bor ganska många mil från Helsingborg såg vi inte så många matcher men vi var i Göteborg när de spelade den avgörande matchen (Arild Stavrum gjorde matchens enda mål mot IFK Göteborg). Det var jättekul. Då kände jag stolthet.
Finns det anledning att hoppas på en tredje generation Powell i allsvenskan?
– Jag har ett barnbarn som spelar för Friska Viljor, Jonathan Powell. Han blir 20 år till sommaren och kan bli bra om han satsar hårt. Han är vänsterfotad, snabb och bra på inlägg.
Hur länge spelade du fotboll?
– Tills jag var 43. Under de sista åren i Husum var jag spelande tränare. På den tiden kunde klubbarna låna ut spelare i slutet av säsongen, så jag har även spelat för Domsjö och Kramfors. Som 40-åring började jag döma. Jag var på väg upp till trean men då sänkte Ångermanlands Fotbollförbund gränsen till 47 år för den som ville döma högre upp än division 4. När de ändrade tillbaka till 50 var jag 50, så jag hade lite otur. Jag skulle ha börjat tidigare. Det var jättekul att döma på alla nivåer. Jag höll på i 19 år.
Vem är den bäste spelare du har lirat med?
– Anders Wengrud, som var kapten i Brynäs när vi var i allsvenskan. Han var stenhård, en riktigt bra mittback av den gamla skolan.
”På plats 10 000 någonstans”
Hur ser du på utvecklingen när det gäller importer? Enbart Östersund har sex britter och spelare från sex andra länder.
– Det är som det är. Det är lite synd om de svenska spelarna men är, skulle jag tro, positivt för publikens och fotbollens skull. Det är fina spelare som värvas.
Du är 72 år och bor på en gård utanför Örnsköldsvik. Hur ser ditt liv ut i dag?
– Det är härligt att vara pensionär, att kunna göra vad man vill med tiden. Vi är hundvakt åt svågerns hund Bosse och går på promenader nästan varje dag. Sedan har vi ett eget hus, och det är alltid en massa jobb med det. Vi har fullt upp. Livet är bra, men tiden går alldeles för fort.
Vem är i dina ögon den bäste britten som har spelat i allsvenskan?
– Malcolm Macdonald, som spelade i Djurgården. Det kanske inte gick så bra i allsvenskan, men han var bra i England. Han spelade i landslaget, Newcastle, som är min klubb, och Arsenal. Han var en centertank som gjorde många mål.
Var skulle du placera dig själv på en sådan lista?
– Någonstans runt 10 000. Jag var inte särskilt bra men fick fina vitsord av landslagsledaren Lars ”Laban” Arnesson när vi mötte AIK borta.