FRÅN GULD TILL GULD
”I DJURGÅRDEN ÄR DET ALLTID EN TIDSFRÅGA INNAN MAN KOMMER TILLBAKA PÅ TOPPEN”
Fyra SM-guld men också djupa svackor som höll på att sända en av Sveriges största giganter i konkurs.
Det här är en summering av Djurgårdens berg-ochdalbana från deras återkomst i allsvenskan 2001 till SM-guldet förra året.
”Kamala kamala vesta!”
Sedan spelaren Pierre Gallo 1995 introducerade den i klubben har sången ”Kamala vesta” blivit symbolen för framgång för Djurgården.
När den kultstämplade målvakten Pa Dembo Touray efter vinst sprang ut till klacken och anförde sången uppstod känslor som var lika hudknottrande för de involverade som irriterande för utomstående. Även i omklädningsrummet har den varit tradition även om den från tid till annan ifrågasatts.
2019 fick Djurgårdare sjunga ”Kamala vesta” 20 gånger. Utomstående kunde ana hur allsången blev symbol inte bara för SM-guldet i sig när det säkrades i Norrköping i november. Den underströk också att Djurgårdens IF var tillbaka i topp med en fet punkt efter.
Efter dussinet magra år kunde sportchef Bo Andersson och hans team se tillbaka på en säsong när Djurgården fullt ut nystat ut det trassel som uppstod efter de trippla SM-gulden i början av 2000-talet.
Efter firandet på innerplan, där Andersson en stund kollapsade av känslor, sa han till Sportbladet:
– Vi är inte det bästa laget. Men som lag är vi bäst.
Jonson räddade Djurgården
10 år tidigare, den 8 november 2009, var Djurgården definitivt inte det bästa laget. Bosse Andersson själv hade försvunnit som klubbdirektör före den säsongen. Under 2009 blev Djurgården ett virrvarr av rykten och förändringar. Tränare Zoran Lukic försvann, Andrée Jeglertz tog över med gamle spelaren Steve Galloway som assisterande, det skvallrades om kupper kring ordförandeposten, det dyra förvärvet Johan Oremo försvann skadad. Till sist slutade Djurgården på play off-plats.
Kvalspelet mot Assyriska FF blev en resa i en sorts ångest som klubben trodde den lämnat bakom sig när den var nere i superettan säsongen 2000. Assyriska vann första matchen med 2–0.
Först i den 116:e matchminuten av returen på Stadion i Stockholm - med bara tre minuter kvar av den andra förlängningskvarten – räddade veteranen Mattias Jonsson kvar Djurgården i allsvenskan. På en hörna nådde 35-årige Jonson högst och nickade in det allsmäktiga 3–0-målet.
I dag vet vi att Djurgården där och då var på botten, att bättre tider faktiskt skulle komma. Men just i det skedet trodde många att Djurgården helt tappat det som byggdes upp under de första åren på 2000-talet.
Det var sent år 2000, i superettan, som det började skimra om Djurgården. Den 4 september det året mötte man Malmö FF och vann inför 13 305 på Stadion i en stormatch mellan två klubbar som inte förmodades finnas på den serienivån. Stefan Bärlin gjorde ett mål och assisterade till tre. I omgång 26 säkrade sedan Djurgården återkomsten med en seger mot Mjällby.
Guldvittring redan 2001
Redan 2001 var man sedan ytterst nära att gå raka vägen från seriehissen uppåt till ett SM-guld. Stefan Rehn fick ett guldvittrande mål mot Gif Sundsvall tveksamt bortdömt för offside. I stället fick man se rivalerna Hammarby ta serien för första gången.
Men att överhuvudtaget vara tillbaka i medaljstriden gav energi. Och säsongen efter rådde ”Kamala vesta” hela vägen. På vintern hade Kim Källström anlänt till träningshallen på Bosön. Landslagsmässiga Andreas Isaksson och Andreas Johansson fanns redan på plats. Johan Elmander kom på lån från Feyenoord på sommaren.
Tränarduon Zoran Lukic och Sören Åkeby hade fyllt sina taktikpärmar med mycket av
”VI ÄR INTE DET BÄSTA LAGET.
innehåll från just nederländsk fotboll och allt föll nu på plats. I Borås mot Elfsborg kunde Djurgården säkra sin första titel på 36 år.
Att man följde upp med att även vinna svenska cupen cementerade känslan att Djurgården var tillbaka på en nivå som man inte befunnit sig på sedan Allsvenskan gick över till vår/höst. Vi talar alltså långt tillbaka, skiftet mellan 1950 och 60-tal.
2003 blev det serieseger igen. Dessutom överlägset, med sju poäng. Djurgården hade råd att matcha spelare som Geert den Ouden, som kanske inte spelade enligt taktikpärmarna, men gjorde mål efter mål. I sista matchen krossade man Örebro hemma med 5–2 inför 14 000 på Stadion.
Känslan i det här läget var att Djurgården kanske kunde vara på väg att upprepa vad IFK Göteborg och i viss mån Helsingborg gjort några år tidigare, att man var mogna för gruppspel i Champions League.
I det läget hackade maskineriet lite. Isaksson och Källström försvann till Frankrike. Åkeby slutade. Djurgården kom fyra och några frågetecken började hopa sig.
Men dessa rätades ut rejält året efter. Under Kjell Jonevret och ikonen Stefan Rehn var man tillbaka i topp. Det här året hade de blårandiga till och med råd med ett stjärnförvärv som totalfloppade, Ibrahim Ba. Man vann ändå och fick fira med att fullständigt köra över Elfsborg i sista omgången, 8–1, varefter laget ännu en gång säkrade även cupen.
Men just som Djurgården på allvar skulle växla mot Europa var det roliga slut. Det visade sig senare att Djurgården inte alls haft råd med dyra förvärv, i synnerhet om de inte levererade. Klubbens kassaskåp blev allt mer av ett svart hål.
Från 2006 och tio säsonger framåt var Djurgården i bästa fall en klubb utan större glans. Den kördes ifrån av ärkerivalen AIK. Man hade haft trumf på hand mot Malmö FF åren efter att de delat förnedringen i superettan. Nu blev Malmö en klubb med sikte på Europa medan Djurgården radade upp placeringar i mitten av allsvenskan.
Redan tidigt i åren av trampande i landet mellanmjölk, i november 2008, hade Bo Andersson fått lämna rollen som klubbdirektör. 2013 kom han tillbaka, nu i rollen som sportchef.
Röda siffror blev till svarta
Andersson blev djurgårdare som barn när en bil med djurgårdsspelare stannade utanför hans pappas butik i byn Rö i Roslagen. Han köpte en träningsoverall av en av spelarna och fick på köpet ett djurgårdshjärta så engagerat att han grät på presskonferensen när han fick gå 2008.
Som sportchef lyckades han senare vända skutan.
Inte på något sportsligt spektakulärt sätt inled
MEN SOM LAG ÄR VI BÄST”
ningsvis. Djurgården kom på platserna 7, 7, 6 och åter 7 under hans första år i den nya rollen.
Men inåt hände avgörande saker. En ekonomisk gåva på 15 miljoner räddade klubbens elitlicens vintern 2013. Bosse Andersson blev därefter allsvensk mästare i spelaraffärer. Redan efter några säsonger hade hans affärer omsatt flera hundra miljoner, unikt för svensk fotboll. Han lyckades vända röda siffror till svarta.
– Vi hade ett tufft år men klarade det bra och nu finns det en framtidstro i klubben igen, sa han när han blev årets Djurgårdare efter säsongen 2014.
Djurgården har i regi av Andersson under de senaste säsongerna nått en nivå i spelaraffärer som inte ens Malmö FF överträffar. Affärer med namn som Michael Olunga, Omar Colley, Felix Beijom, Tino Kadewere. Den sistnämnde blev sent 2019 klubbens största spelaraffär någonsin när han såldes vidare från Le Havre till Lyon. Därmed hade han inbringat 35 miljoner till Djurgården.
Ibland blev det ren bingo. Som när Andersson värvade Marcus Danielson som Bosman från Gif Sundsvall och sedan fick se en back som under sex säsonger gått under scouternas radar bli landslagsmässig huvudperson vid guldet 2019. För att sedan sälja honom till Kina för 50 miljoner.
– Jag kände mig väldigt säker på att han skulle tillföra mycket genom att få ett miljöombyte. Han hade spelat i ”Giffarna” i sex år och behövde byta miljö. Vi hade egentligen inte behovet, men långsiktigt skulle det bli bra, har Andersson sagt till Sportbladet.
Svimmade vid guldfirandet
Bosse Andersson ser hemmamatcherna på Tele2 arena från en oansenlig plats längst ut på raden bakom spelarbänken. Därifrån fick han 2019 uppleva hur en tredje plats 2017 och en sjunde 2018 hade pekat spikrakt mot en total återkomst. 2018 tog klubben också sin första titel på 13 år när cupen vanns.
Djurgården smög sig fram till guldet 2019. Man förlorade exempelvis alla fyra 08-derbyn. Men till sist var Djurgården laget alla jagade, som stod inför att ha allt i egna händer i slutomgången. Upplösningen blev en rysare för alla involverade i tätstriden. Norrköping tog snabbt ledningen med 2–0 och återkomsten till toppen såg ut att få vänta för Djurgården. Men de kom tillbaka och 2–2 av skytteligans vinnare Mohamed Buya Turay var vad som behövdes.
I jubelvimlet efteråt svimmade Bosse Andersson
– Helt sjukt. Jag var helt borta. Jag blev chockad.
Sa han sittande på en bänk i omklädningsrummet, medan han försökte smälta en milstolpe som inte ens de mest dedikerade djurgårdare hade fantiserat om bara några år tidigare.