Kuppen som gav en svensk REVOLUTION
Han revolutionerade Malmö FF och allsvenskan och reste sen världen runt för att sprida sina idéer.
2011 lämnade han förbundskaptensjobbet i Indien.
Sedan dess har det varit tyst.
Sportbladet hittade Bob Houghton i Sydafrika och fick höra hur nära det var att revolutionen inte hade blivit av.
– MFF ville egentligen ha en annan engelsk tränare och jag hade redan sagt ja till Queens Park Rangers.
–Ni vill komma hit och hälsa på? Ja, det går väl br…. vänta, min fru säger något? (tystnad)
– Ja, hon säger att ni är hjärtligt välkomna hit, om ni tar med er lite Kalles Kaviar.
Sagt och gjort, med en väska fullpackad med kaviar, svenskt knäckebröd och Bobs marmelad reser vi till Kapstaden för att träffa mannen vars idéer än i dag ligger bakom det mesta i svensk fotboll.
Regnet öser ner när vi landar, kylan känns igen från den svenska hösten, kanske är det ännu kallare. Dagen innan har det varit 30 grader varmt i Kapstaden, men nu lider vi. Men för de bofasta invånarna är regnet en välsignelse, Kapstaden har de senaste vintrarna inte fått i närheten av så mycket vatten som behövs och reservoarerna är mer än halvtomma, trots att våren precis bara inletts. Varje droppe regn som faller nu är välbehövlig.
– Fast det var ju synd att det började regna just nu när ni kom hit. Maximal oflyt, säger Bob Houghton morgonen efter när han hämtar upp Sportbladets team på hotellet.
Han är sig lik, trots att det gått 27 år sedan han senast tränade Malmö FF. Möjligen liten mindre hår, men annars har åren behandlat Bob Houghton väl. En höftoperation gör att han inte längre kan springa på samma sätt som tidigare, men i övrigt är han frisk och kry som en nötkärna. Det är 27 år sedan han lämnade Sverige, men hans svenska är fortfarande otroligt bra. Lite brittisk brytning, men ordförrådet är imponerande.
– Men min fru är mycket bättre. Hon har perfekt uttal, säger han.
Han skrattar och öppnar samtidigt dörren in till sitt och hustrun Nerises hem. Och hemmet, det ligger numera i Gordon’s Bay, ett litet samhälle med 6 000 invånare, sex mil öster om Kapstaden. Det var här de bosatte sig när Bob bestämde sig för att gå i pension för åtta år sedan. I mörkret och regnet natten innan såg en del smågator rätt så ruggiga ut, men när ljuset kommer fram syns i stället en by där det snarare handlar om lyx än ruff.
Paret bor inne i en gated community, där en vakt och en rejäl bom ser till att inga obehöriga kommer in. Området har runt 700 lägenheter i olika storlekar, och gatorna har namn som St Tropez, St Juan och San Antonio. Oklart om det beror på vakten, men det har aldrig varit inbrott i någon av husen.
Tolfte landet som paret bor i
”NI ÄR HJÄRTLIGT VÄLKOMNA HIT SÄGER MIN FRU, OM NI TAR MED ER LITE KALLES KAVIAR”
Det är Bob som kallar det lägenhet, den byggnad som de flyttade in i för 3,5 år sedan. Men det är inget litet ställe. Fem rum och kök utspritt över två våningar, med en fin liten balkongterrass på ena sidan som leder ner till den privata bryggan som ingår i varje hus. Paret har dock ingen egen båt, så grannarna brukar få låna bryggan för sina extrabåtar, och betalar tillbaka med båtturer och fisk.
Går man i stället ut på andra sidan av byggnaden så hamnar man på en jätteterrass, varifrån man tittar rakt ut över False Bay-viken.
– Vårt gamla hus var mycket större, men vi kände att vi inte behövde så mycket yta när det bara är vi två. Så vi flyttade in här. Men det är svårt att flytta från ett stort till ett litet hus. Garaget är helt proppfullt av grejer, Nerise är en samlare, säger han och ler något bekymrat.
Huset är ändå fint inrett, den gigantiska bokhyllan i vardagsrummet drar ögonen till sig. Där finns allt från en stor norsk lagbok, som täcker åren 1682-1963 och svenska böcker om kulturhistoria till biografier om världsledare och böcker av den engelske spionförfattaren John Le Carré. Men inte en enda fotbollspinal upphängd någonstans. Inga medaljer, tröjor, vimplar, som man annars kunde tro skulle finnas i mängder efter hans över 50 år långa fotbollskarriär som spelare och tränare. Den lilla medaljen som han fick när Malmö tilldelades Bragdguldet 1979 gav han till Hans Cavalli-Björkman när han lämnade Malmö FF.
– Jag har bara en enda liten sak kvar, säger han, och plockar fram en glaskub som han fick av TT när han utsågs till ”årets idrottsledare i Sverige” 1979.
Det är svårt att släpa med sig priser när man flyttar och byter land gång på gång förstås. Sydafrika är det tolfte landet som paret Houghton har bott i sedan de träffades. I år har de varit gifta i 46 år och älskar varandra, Sydafrika och livet. Nerise är född och uppvuxen i Pretoria i norra Sydafrika, och de träffades när Bob gjorde sin sista säsong som spelare, i den sydafrikanska ligan.
När han skulle sluta spela och i stället bli tränare var planen att de skulle flytta till England. Bob hade redan börjat på lägre nivå med Maidstone och hade nu sagt ja till bli coach under managern i Queens Park Rangers.
Så hur hamnade du i Malmö?
– Oh, det är en lång historia. Är du säker på att du vill höra den?
Absolut.
– Okej. Den började med ett telefonsamtal från Portugal.
”Jag var så trött på fotboll”
Krister Kristensson trodde inte sina öron. Inte nog med att Malmö misslyckats fatalt i allsvenskan 1973, slutat fyra trots en mängd landslagsspelare i truppen, nu skulle de plocka in en ung spoling till tränare, vars enda tränaruppdrag hittills varit i någon medioker liten klubb i Sydafrika. Kristensson hade varit en av Malmös bästa spelare de senaste säsongerna, men hans styrkor som mittback försvann när varenda tränare ville kopiera det tyska framgångsreceptet med en trebackslinje och en libero bakom. Nu var han trött på riktigt, och hade långt gångna planer på att lägga av. Och så kom Malmös lagledare Egon Jönsson och sa att Eric Persson och MFF hade hämtat in en 26-årig engelsk tränare.
– Jag var så trött på fotboll, alla jävla lag i Sverige utbildades som ”Laban” och ”Åby” Ericson ville, det skulle spelas som Tyskland, med en libero bakom som Beckenbauer. Men vad fan, jag var ingen Beckenbauer, jag var en stark närkampsspelare som skulle ligga högt i ryggen på motståndarnas anfallare och smälla på i närkamperna. Men nu plötsligt skulle jag ligga bakom backlinjen, och eftersom vi var ett så bra lag fanns det matcher där jag knappt fick röra bollen. Så det kändes inte roligt längre, säger han.
Men så kom Bob…?
– Ja, så kom han. Vi var på säsongsavslutningsläger på Kanarieöarna med laget och lagledar-Egon kom och sa att vi hade gjort klart med en ny tränare. En engelsman som var 26 år gammal. Jag sa ”vad fan, är ni inte kloka?? Vilka har han tränat? Ett lag i Sydafrika? Men herrejävlar…”. Men sen tänkte jag efter, och jag hade ju inte skrivit på för något annat lag, så jag bestämde mig för att jag skulle stanna ett tag och se vad som hände.
Malmö FF hade efter de framgångsrika säsongerna under Antonio Duran på 1960-talet tappat sin röda tråd. SM-gulden lös med sin frånvaro, och Eric Nilsson, Hövdingen, ville ha in något nytt. En utländsk tränare som kunde förändra MFF i grunden. Och mannen som skulle fixa det var Börje Lantz, Sveriges
förste fotbollsagent. Han, som under 1950-talet jobbade som sportjournalist på Aftonbladet, sadlade om efter VM 1958 och blev match- och turneringsarrangör för bland andra de brasilianska världsmästarna och de östeuropeiska storlagen. Han var en mästare på att få kontakt med människor över hela världen och i början av 1970-talet var han Eric Perssons och Hans Cavalli-Björkmans närmaste rådgivare. Så när Persson ville ha in en utländsk tränare så ringde han till Lantz. Som i sin tur ringde till det engelska fotbollsförbundet för råd. Och det rådet ledde till ytterligare ett telefonsamtal, till Sydafrika.
– Jag stod ute i trädgården hemma hos Nerises föräldrar när hennes mamma kom ut och sa att jag hade telefon, från en ”Mr Lantz from Portugal”. Jag sa att jag känner ingen Mr Lantz i Portugal, men tog samtalet ändå, säger Bob Houghton.
Börje Lantz gick rakt på sak och sa till Houghton att han ville erbjuda honom jobbet som tränare för ett europeiskt topplag, Malmö FF.
Det det med europeiskt topplag var väl inte helt sant vid den tidpunkten, men frågan är om Lantz visste hur rätt han skulle få några år senare.
– Roligt nog så fick han ju det. Men jag tackade honom för erbjudandet, och sa att jag redan hade tackat ja till ett annat jobb, att vara tränare för Queens Park Rangers.
Lantz sa inte så mycket mer, men bad Houghton att skicka ett brev till CavalliBjörkman och berätta det. Houghton gjorde så, och tänkte inte mer på saken. Förrän Börje Lantz ringde igen några veckor senare och frågade om Houghton och Nerise inte kunde flyga via Lissabon när de nu ändå skulle hem till England?
– Vi flög dit och han hjälpte oss att checka in på ett hotell, bara för att sen ringa en timme senare och säga att vi kunde bo hos honom i stället. Jag vet inte om han ville kol- la in vad vi var för sorts människor innan han vågade bjuda hem oss, säger Houghton och skrattar åt minnet.
Det ena ledde till det andra, och flyget till London fick ytterligare en mellanlandning i Köpenhamn, och därifrån färjan till Malmö. Det gick bättre än när MFF försökte få dit sitt förstaval, britten Steven Burtenshaw, då assistent i Arsenal. Hans flyg kom aldrig iväg på grund av dimma, och sen rann affären ut i sanden. 13 år senare, 1986, blev Burtenshaw i stället Arsenals minst framgångsrike manager genom tiderna, när han som tillförordnad manager förlorade sex av elva matcher innan George Graham tog över.
För Bob Houghton gick det betydligt bättre.
– Vi träffade Eric Persson och Hans CavalliBjörkman både den kvällen och sen morgonen därpå. Sen gick Eric ut och hade en presskonferens där han presenterade mig som Malmös nye tränare. Då hade vi inte ens börjat förhandla… Men han var smart där.
Hur reagerade du då?
– Well… jag försökte ju påpeka för journalisterna på plats att vi inte var överens ännu. Men det hjälpte inte, när vi checkade ut dagen
”JAG SA: ’VAD FAN, ÄR NI INTE KLOKA? VILKA HAR HAN TRÄNAT? ETT LAG I SYDAFRIKA? MEN HERREJÄVLAR...’”
efter för att åka till London så var jag på framsidan på varenda tidning i Malmö, haha.
Vad fick dig övertygad?
– Jag vet inte riktigt… Men jag åkte bort till träningsanläggningen för att kolla in hur det såg ut där, och där sprang det omkring en kille som precis skrivit på som ny ungdomstränare, Imre More. Det låg snö överallt, men han joggade ändå runt planen. När han till slut kom fram till mig så sa han att det här var ett fantastiskt jobb och ett riktigt bra lag. Det här kunde bli den överlägset bästa klubben i Sverige.
Några veckor senare var Houghton tillbaka och lyckades på kort tid övertyga både supportrar och spelare om att han och hans idéer var rätt för Malmö.
– Han var världens finaste människa. Det lös om honom när han kom in i omklädningsrummet. Han hälsade på var och en av oss, och sa allas namn. Jag tänkte ”hur fan vet han vem jag är?”. Men han hade pluggat in alla spelarna med hjälp av en lagbild, så redan där imponerande han ju på oss. Sen när vi kom ut på träningsplanen så såg jag direkt, det här var ju något helt annat än det vi hållit på med tidigare i Malmö. Vi märkte på Bob, på hans idéer, på hans snack, att det här var något utöver det vanliga. Så jag fick gnistan tillbaka, och spelade i sex år till i klubben. Jag gjorde mina bästa år under Bob, säger Krister Kristensson i dag.
”Det var ingen nonsens”
Roland Andersson, senare svensk förbundskapten, minns också.
– Han hade ju en enorm effekt. Hans effekt på svensk fotboll går ju inte att beskriva. Vi fick direkt en känsla av att den här mannen visste vad han ville, det var inget nonsens. Varje övning var matchrelaterad. Det var ju unikt det han gjorde, inget speciellt engelskt, utan sånt som han snappat upp och trodde på. Men det gick nog lättare att få med oss än han själv trodde.
Så dags hade Bob Houghton jobbat som
spelande tränare för division 3-klubben Maidstone i England, och så en säsong i Sydafrika. Han hade jobbat tillsammans med Bobby Robson, i en slags lärlingsroll i Ipswich. Och så hade han ordnat tränarkurser för det engelska fotbollsförbundet tillsammans med en kille som hette Charles Hughes som har haft mycket kontakt med Lars Lagerbäck genom åren. Det var Hughes chef, Allen Wade, som sa till Börje Lantz att ringa till Bob Houghton i Sydafrika.
”Galna i fotboll i Sydafrika”
En natts sömn senare har solen till slut hittat tillbaka till Sydafrikas sydkust. Att vara morgontrött är bara att glömma, Bobs fru Nerise sitter i framsätet och är så full av underbar energi att det borde räcka för att försörja ett mindre afrikanskt land. Hon älskar sitt Sydafrika, människorna, djuren, naturen, och de känslorna har smittat av sig på hennes make. Hon säger att hon nog faktiskt hade tänkt sig att de skulle bo i en europeisk storstad när Bobs fotbollskarriär var över. Men för honom var det givet att de skulle dra sig tillbaka till Sydafrika. Fast Sverige hade nog kunnat funka också.
– Maten. Smörgåstårtan! Jag får gåshud bara vi pratar om det, säger Nerise och pratar sen lyriskt under den kommande kvarten om den svenska matkulturen och alla tuberna med svensk kaviar som sedan ett dygn tillbaka ligger i hennes kyl.
Tre-fyra dagar i veckan följer hon med Bob till Richard Bransons gym ”Virgin Active” utanför Gordon’s Bay. Men medan han blir helt förstörd om han inte får vara där 365 dagar om året så ägnar hon sig i stället gärna åt simning ute i bukten ett par dagar i veckan. Bob är inte lika lyrisk, möjligen på grund av att de här vattnen är oerhört rika på hajar och valar.
– Jag såg fenan på en haj en gång när jag var i och simmade…
– Jag hade aldrig sett någon springa ovanpå vattnet innan dess, säger Nerise och gapskrattar.
Väl inne på gymmet, och efter att Bob grymtat i en kvart åt att Sportbladets utsända bara ville dokumentera hans träning och inte gymma själva, så kör han hårt i 45 minuter. Ben och kondition, armar, rygg, bröst och axlar. Programmet varieras dag för dag.
– Men det var mycket enklare i dag när ni stod bredvid och jag kunde fokusera på annat än träningen.
Proceduren är alltid densamma. Först träning. Sedan frukost på ett belgiskt våffelhus. Han beställer in två gigantiska våfflor med sylt, glass och grädde. Till oss. Själv nöjer han sig med tre espresso i snabb följd. Han skämtar med personalen, verkar känna varenda en av dem, vilket är ett återkommande tema på alla restauranger vi besöker. Ytterst få vet dock om hans karriär som fotbollstränare.
– Jag berättar aldrig för någon här vad jag sysslat med. Det skulle bli så mycket fotbollssnack då, alla är galna i fotboll i Sydafrika. Och det är inte alltid man orkar tjata…
Vi pratar ändå om hans framgångar med Malmö. Och motgångar. Trots SM-gulden och finalplatsen 1979 fick Bob och MFF hård kritik från media, supportrar och motståndarlag. Deras taktik var tråkig, en dödgrävarfotboll som mest bestod av långbollar. Han uttrycker det inte så själv, men känslan är att det sitter en liten tagg i hjärtat. Han var i Sverige senast i höstas. Innan dess hösten 2015, inbjuden av Malmö FF för att hyllas i samband med Champions League-matchen mot Sjachtar Donetsk. Fem år tidigare var han på Fotbollsgalan för att få Fotbollskanalens hederspris, med Johan Cruyff som prisutdelare. Men båda de gångerna krävdes det rejält med övertalning från framför allt Roland Andersson. Minnena av den hårda kritiken fanns kvar.
Förstod du inte hur populär du är i Sverige numera?
– Nej, jag tvivlade verkligen på det. Jag gjorde verkligen det. Roland brukade säga, ”du måste komma och hälsa på i Malmö”, men jag ville inte. Han frågade om Fotbollsgalan tre år i rad och till slut så åkte jag när han sa att alla hade fått perspektiv i dag. Och han hade rätt, ju längre tid som gått, desto mer har folk insett att vad vi gjorde var rätt bra. Men jag minns ju att när vi förlorade finalen mot Nottingham, med sex man skadade, så fick vi ändå en massa kritik för sättet som vi spelade på.
Känner du av din popularitet mer nu då?
– Absolut, absolut. Att få komma ut på planen i halvtid av den där Champions Leaguematchen… Jag trodde att folk skulle tänka ”vem är den här killen nu då?”. Men jag blev verkligen otroligt överraskad, jag fick en stående ovation. Turligt nog så ledde Malmö i paus, så folk var redan glada, haha.
Känner du dig ledsen över kritiken du fick?
– Inte ledsen, det är bara ett faktum. Jag tvivlade dock aldrig på mig själv, eller på sättet som jag ville spela. Och jag har massor av härliga minnen från Sverige, det var en fantastisk grupp av spelare. Och det mottagandet jag fick nu var väldigt annorlunda mot kritiken mot slutet av 1970-talet. Jag njöt verkligen där ute på gräsmattan.
Efter våffelbrunchen, och i väntan på lunchen, så kör Bob sen genom Gordon’s Bay och uppför berget Steenbras. Det är 800 meter högt, och från toppen så har man en vidunderlig
”JAG BERÄTTAR ALDRIG FÖR NÅGON HÄR VAD JAG SYSSLAT MED”
utsikt över hela bukten, stranden och även det strandhus som paret Houghton äger.
– Det finns tusentals hajar och valar i den här bukten. Vänta bara tills vi kommer upp på toppen, då kommer ni se dem i vattnet, säger han, innan han lite i skymundan avslöjar att han lider av svår höjdskräck.
– Så be mig inte kliva ut på kanten för några bilder.
Varför åker du upp här då?
– Ni ville ju se hajarna…?
Utsikten från toppen är verkligen magnifik, men några hajar eller valar syns inte till.
– Jag förstår ingenting. Det måste vara något med solljuset. När solen står högst upp på himlen så ser man hundratals hajar precis nedanför klipporna, säger han, och jag har svårt att lista ut om han driver med oss eller inte.
Nerise ler och pekar i stället på en skylt med instruktioner vad man ska göra om man springer på en leopard.
– De är inte vanliga, men de finns faktiskt här i Kapstaden-området också. Det var inte länge sen som en knallade in i vår gated community nere vid stranden. Det var grillfest, och den måste ha trott att den var inbjuden. Men det var mäktigt att se den.
Någon leopard får vi inte se, men en kort stund senare får vi i stället uppleva en mäktig naturupplevelse, när en flock på 30 babianer beslutar sig för att göra oss sällskap på en gräsmatta. Under en lång stund sitter de runt omkring oss och äter blommorna som växer där, bara några meter bort från oss. Aningen längre från Bob dock, som medvetet valt att stanna kvar i bilen, med rutan uppdragen nästan hela vägen upp. Vis av erfarenhet hur babianerna just här då och då både bryter sig in i sommarstugor eller länsar öppna bilar i sin jakt på mat. Men framför allt för att han själv är så lunchhungrig att han inte vet var han ska ta vägen.
”Jag var väldigt imponerad”
Väl tillbaka i stan, med en rejäl köttbit framför sig, berättar han fler historier från sin karriär. Om jobberbjudandena som kom från sydafrikanska klubbar när de flyttade hit från Indien, om sin korta karriär som FIFA-tränare i Qatar (han blev god vän med Mohammed Bin Hammam, som sen tvingades avgå efter korruptionsanklagelser i samband med att han utmanade Sepp Blatter) och intrycken av Malmö FF.
– Jag var väldigt imponerad när jag kom tillbaka 2015. Den nya arenan är riktigt fin, atmosfären var fantastisk och organisationen runt matchen var toppklass. Det var en riktig upplevelse faktiskt att få komma tillbaka till Malmö och se det. Jag visste att det var bra, men inte att det var så bra.
Saknar du inte fotbollen?
– Nej, livet är härligt nu. Jag reser mycket, äter ute, tittar på cricket, dricker vin. Den enda tveksamhet över att gå i pension som jag kände 2011 var att om jag två-tre år senare skulle ångra mig så hade det förmodligen varit för sent att komma tillbaka igen. Även om nu Bayern München sen anställde Jupp Heynckes när han var 72. Och Roy fick ju också ett nytt jobb i Premier League, och han är 72. Men jag har inte saknat det. Inte en enda dag.