”GULDMEDALJERNA HAR JAG LÅST IN I BANKFACKET”

Han fyller 78 i sommar, men känner inte av några direkta ålderskrämpor. 626 matcher och tusenfalt fler närkamper borde kanske gett honom fler, men Krister Kristensson känner bara av kroppens åldrande på golfbanan.

– Mina slag blir tio meter kortare för varje år som går. Men jag får full valuta för greenfeeavgiften i alla fall. Vi är ett gott gäng som åker iväg och spelar golf nu, både männen och fruarna. Det är trevligt, en social grej. Och vi ska ju inte försörja oss på några golfframgångar i alla fall.

626 matcher, det måste vara en speciell känsla att se sitt namn högst upp på listan över spelade matcher?

– Ja, det är jättetrevligt. Det var så klart inget mål jag hade under tiden jag spelade, men sen närmade jag mig toppen allt eftersom. Erik Nilsson hade spelat flest matcher, 600, och det var jättekul att gå om honom. Det är väl jag och Roy Andersson som har gjort flest nu, jag har väl två mer än honom?

Ni hade stora framgångar under 1960och 1970-talen. Går det att jämföra med dagens Malmö FF?

– Nej, det gör det väl inte riktigt. Men vi hade ett jäkla bra lag under den tiden. Två epoker, en med Antonio Durán på 1960talet när vi vann SMguld flera gånger, och sen när Bob (Houghton) kom dit och vi vann ungefär lika många gånger till. Jag brukar säga att jag har tio guldmedaljer i bankfacket.

Bankfacket?

– Ja, absolut. Jag har dem i en gammal påse i facket. Det är för mycket värde i dem, och det är ett jävla tjuvsamhälle i dag. Så jag vågar inte ha dem hemma. Du vet, de första medaljerna jag fick på 1960talet var för fan i 24 karat guld. I dag tror jag inte att det är något guld i dem alls, mer än ett överdrag. Men då, 24 karat, de är tunga som fan. Och de är väl värda runt 10 000 kronor styck nu. Sen var ju alla andra efter det på 18 karat guld. Så det är ju inget man hänger upp där hemma. Jag vet att jag har vunnit dem i alla fall, och jag behöver inte visa dem för någon.

Men några priser har du väl kvar hemma? Bragdguldsmedaljen?

– Ja, den har jag kvar. Den ligger i en låda här hemma någonstans.

Någonstans?

– Ja, jag tror det. Jag har en massa silvermedaljer också, fyra, fem stycken. De ligger nog på samma ställe.

Men du, det här att du lämnade MFF lagom tills det var dags att spela Europacupfinal?

–Ja, jag vete fan. Jag tänkte nog inte så långt. Jag bestämde mig hösten 1978 för att jag skulle sluta i Malmö och skriva på för Trelleborg som spelande tränare. Men Bob (Houghton) sa till mig att jag inte skulle skriva på några papper den hösten, eftersom de inte visste hur det skulle se ut framåt vårkanten när Europacupen fortsatte med slutspelet. Sen ringde han i april och frågade hur formen var och jag sa att den var sådär. Men jag hade ju tränat en del med Trelleborg. Veckan innan MFF skulle möta Austria Wien i semifinalen spelade de en träningsmatch mot något brasilianskt lag på Stadion. Bob sa till mig att jag skulle komma dit och spela, så ”får vi se hur det ser ut”. Vi gjorde en bra match, spelade 0–0, och han sa till mig att jag skulle med till Wien. Och det var ju bra. Vi spelade 0–0 där nere, och det var jävligt bra gjort.

En av tidernas tuffaste försvarare.

Den spelare i Malmö FF som gjort flest matcher för klubben.

Sportbladet tog ett snack med Krister Kristensson om den missade Europacupfinalen, pensionärslivet på golfbanan och varför han har guldmedaljerna inlåsta i ett bankfack.

– De första jag vann är ju i 24 karat guld. De är värda tiotusen kronor styck i dag, säger han.

Men…?

– Ja, alltså på den tiden tänkte jag inte att det skulle kunna ske, men när både Roy Andersson och Bosse Larsson tvingades till operation och Staffan Tapper bröt tån dagen innan finalen kände jag ju att det här att skriva på för Trelleborg var jävligt korkat gjort. Jag hade kunnat vänta, på den tiden fanns det inte övergångsfönster, men frågan kom aldrig upp. Jag skulle kanske, med facit i hand, tränat hela vintern med Malmö på eftermiddagarna, och sen med Trelleborg på kvällstid. Då hade jag kanske kunnat göra en insats i München.