THE FA­MOUS BACK FOUR

LEE DIX­ON TILL SPORT­BLA­DET OM ”Bo­ring, bo­ring Arsenal” vrå­la­de mot­stån­darfan­sen när the fa­mous back four re­ge­ra­de i Eng­land. De var in­te helt fel ute... – I tio år led vi oss ige­nom död­strå­ki­ga trä­ning­ar med Ge­or­ge Gra­ham. Det var hemskt när han dril­la­de

Arsenal - - Sport Krönika Karlsson - Text: Per Boh­man

Of­tast fick den ut­kom­men­de­ran­de kvar­tet­ten in­te ens rö­ra bol­len. Ge­or­ge Gra­ham be­ord­ra­de ut si­na för­sva­ra­re till trä­nings­pla­nen och ställ­de sig fram­för fyr­backs­lin­jen med bol­len un­der ar­men.

– Ing­en mål­vakt. Inga ute­spe­la­re. Ba­ra Gra­ham med sin boll som han ald­rig släpp­te ner på grä­set. Sen småjog­ga­de han runt på pla­nen med sin rätt flärd­ful­la stil. Och vi skul­le ta po­si­tion ut­ef­ter hans rö­rel­ser.

För Sport­bla­det be­rät­tar Lee Dix­on om hur han, Tony Adams, Ni­gel Win­ter­burn och Ste­ve Bould rör­de sig i sid­led, stöt­te fram­åt och föll till­ba­ka en slags skugg­fot­boll som gnug­ga­des, gnug­ga­des och gnug­ga­des.

– Var­je vec­ka höll vi på i tim­mar med det där. Ef­ter ett tag re­a­ge­ra­de du in­stink­tivt på dina lag­kam­ra­ters rö­rel­ser. Det satt i rygg­ra­den var Tony Adams be­fann sig. Ge­nom stän­dig re­pe­ti­tion blev rö­rel­se­mönst­ret na­tur­ligt och nå­got själv­klart. Vi kän­des så tryg­ga.

Det var skot­tens ena öv­ning un­der trä­nings­vec­kor­na. När han kän­de att back­lin­jen var till­räck­ligt vält­rim­mad bjöd han in Alan Smith, David Rocast­le, Ian Wright och res­ten av la­get till yt­ter­li­ga­re dril­lan­de.

– Han sat­te fyr­backs­lin­jen en bit ut­an­för straff­om­rå­det. Vi fick en mitt­fäl­ta­re fram­för oss, of­ta en slit­varg som Paul Da­vis, och sen möt­te vi res­ten av la­get. Nio of­fen­si­va spe­la­re fick mö­ta oss fem.

Den ex­er­ci­sen på­gick dag­li­gen. Da­vis sprang som en ga­lärslav fram­för sin back­lin­je sam­ti­digt som res­ten av la­get kom i våg ef­ter våg.

– Vi höll på någ­ra tim­mar. De gjor­de i prin­cip ald­rig mål på oss. När vi väl släpp­te in nå­got var det to­tal ka­ta­strof. Mat­cher­na var näs­tan enklare än trä­ning­ar­na... sä­ger han och gar­var.

Det är en upp­rymd och av­slapp­nad Lee Dix­on som lå­ter sig in­ter­vju­as av Sport­bla­det. Med fy­ra li­ga­seg­rar un­der bäl­tet – un­der en pe­ri­od som sträc­ker sig över tre de­cen­ni­er (!) – är hö­ger­bac­ken en av klub­bens mest me­ri­te­ra­de spe­la­re ge­nom ti­der­na. Han skrat­tar själ­vi­ro­niskt när han tän­ker till­ba­ka på the fa­mous back four, som Ar­se­nals iko­nis­ka back­lin­je döp­tes till.

– Vid ti­den kän­de vi oss in­te alls spe­ci­el­la. Vi gjor­de ba­ra vårt jobb. I tio år led vi oss ige­nom död­strå­ki­ga trä­ning­ar med Ge­or­ge Gra­ham. Det var allt­så di­rekt trå­kigt un­der ett de­cen­ni­um. Det var som i ett re­ge­men­te. Sam­ma sak vare­vi­ga dag. Det var hemskt när han dril­la­de oss på trä­ning­ar­na, men vi skör­da­de fruk­ter­na un­der mat­cher­na.

Tack va­re det hår­da sli­tet kun­de Arsenal stolt­se­ra med Eng­lands bäs­ta back­lin­je i slu­tet av 80-ta­let och un­der sto­ra de­lar av 90-ta­let. Ti­telå­ret 1990/91 höll Gunners nol­lan i 25 av 38 mat­cher och släpp­te ba­ra in 18 mål.

– Vi var stol­ta över att hål­la nol­lan. Vi ha­ta­de att släp­pa in mål. Det blev lik­som vår grej. Ge­or­ge Gra­ham pro­gram­me­ra­de in i oss att bli äck­la­de var­je gång vi släpp­te in ett mål, till och med på trä­ning. Vann vi en match med 3–1 var vi för­ban­na­de i om­kläd­nings­rum­met. Då stor­ma­de det och folk und­ra­de var­för i hel­ve­te vi släppt in ett mål.

På läk­tar­na skrek mot­stån­darfan­sen ”Bo­ring, bo­ring Arsenal”.

– Hur här­ligt var in­te det? Vi äls­ka­de när folk skrek att vi var trå­ki­ga. Men jag kan in­te sä­ga att det var trå­kigt att vin­na. Var­för skul­le det va­ra trå­kigt? Sen tog ju vå­ra fans till sig ram­san och bör­ja­de sjunga den iro­niskt.

Med Arsè­ne Weng­ers an­komst fruk­ta­de Lee Dix­on och de li­te till åren kom­na kum­pa­ner­na att det ro­li­ga snart var över.

– Men Weng­er drog näs­tan stör­re nyt­ta av oss fy­ra än vad Gra­ham ha­de gjort. Han kun­de byg­ga vi­da­re på Gra­hams kon­struk­tion. Weng­er vil­le nog egent­li­gen ta bort oss och bry­ta upp back­lin­jen – al­la var en bit över 30 år – men in­såg nog snart att vi al­la höll ett par år till. Jag tror att Arsè­ne över­ras­ka­des av hur bra trä­na­de och mo­ti­ve­ra­de vi var. Han be­höv­de lik­som in­te job­ba med oss för vi var som ro­bo­tar i för­svars­spe­let. Weng­er lyc­ka­des byg­ga någ­ra lag med vår back­lin­je som grund.

Han hål­ler Arsenal-la­get från sä­song­en 1997/98, då Dix­on hun­nit fyl­la 34, som den bäs­ta upp­la­gan han spe­lat i.

– Back­lin­jen vann in­te mat­cher på egen hand, men vi såg till att Ian Wright, Den­nis Berg­kamp och Marc Over­mars kun­de fo­ku­se­ra på of­fen­si­ven. Det där la­get från 1998 var det star­kas­te la­get jag spe­lat i.

Hur bra?

– Vi var klart bätt­re än the In­vin­ci­b­les. Det tyc­ker jag verk­li­gen. Jag är helt sä­ker på att 98-gäng­et skul­le slå In­vin­ci­b­les fler gång­er än tvärtom. Det kan jag sat­sa allt på.

För Lee Dix­on är det solklart att Ar­se­nals oför­måga att vin­na li­gan de se­nas­te 10-15 åren hand­lar om just... för­svars­spe­let.

– När vi slu­ta­de i bör­jan av 00-ta­let bör­ja­de folk pra­ta om oss, även om Mar­tin Ke­own och David Sea­man, som ibland räk­nas till oss, fort­fa­ran­de var kvar nå­got år till. Vi blev nog sak­na­de och det märk­tes att vi fy­ra in­te var kvar läng­re. För om ett lag vet att de kom­mer släp­pa in nå­got mål var­je match är det omöj­ligt att vin­na ti­teln. Det ser vi ju nu. Det blir all­de­les för ojämnt.

När vi ska run­da av in­ter­vjun kom­mer Dix­on in på Ar­se­nals nu­va­ran­de sva­ji­ga form. Ett re­kord­svagt Arsenal har da­gen fö­re för­lo­rat mot Swan­sea och det är sis­ta da­gen på trans­fer­fönst­ret.

Men Mchitar­jan och Au­be­mey­ang mås­te väl va­ra plås­ter på så­ren?

– Folk sä­ger det. Men jag ha­de nog bli­vit gla­da­re av ett par mitt­bac­kar och en de­fen­siv mitt­fäl­ta­re, av­slu­tar Lee Dix­on.

Såklart.

”VI VAR KLART BÄTT­RE ÄN THE IN­VIN­CI­B­LES. JAG ÄR HELT SÄ­KER PÅ ATT 98-GÄNG­ET SKUL­LE SLÅ IN­VIN­CI­B­LES FLER GÅNG­ER ÄN TVÄRTOM”

Lee Dix­on Tony Adams

Ste­ve Bould Ni­gel Win­ter­burn

Dix­on får di­rek­tiv av Weng­er. Foto: GETTY IMAGES

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.