”NÅ­GOT GICKFÖRLORAT”

Arsenal - - Sport Krönika Karlsson - Per Boh­man

Arsenal kan se­dan 2006 säl­ja 21 937 fler bil­jet­ter per match. Men sål­de klub­ben sam­ti­digt ut sig? – Sjä­len för­svann li­te när vi byt­te till Emi­ra­tes, sä­ger An­ders Lim­par.

Arsè­ne Weng­er be­skrev be­slu­tet som ”det störs­ta i Ar­se­nals histo­ria”. Att jäm­na en are­na­som al­la äls­ka­de med mar­ken och byg­gaen ny, allt­så. Den förs­ta ver­sio­nen av Hig­h­bu­ry fär­dig­ställ­des 1913 och är för evigt för­knip­pad med sin ovan­ligt lil­la men ­per­fek­ta gräs­mat­ta, kom­pak­ta läk­ta­re nå­gon me­ter från sid­lin­jen, North Bank och Clock End, vänd­kor­sen, art déco-sti­len, mar­mor­hal­lar­na och styr­kan i att va­ra in­te­gre­rad i en lo­kal ge­men­skap där are­na och bo­stads­om­rå­de hör­de sam­man. För en tv-tit­ta­re hem­ma i Sve­ri­ge gav den lå­ga ka­mera­vin­keln dess­utom en käns­la av att allt var möj­ligt, då den re­dan sma­la och kor­ta pla­nen krymp­tes än mer så att den näs­tan fram­stod som ett ­en­da stort straff­om­rå­de. Ge­nom tv-rutan kän­des det som en far­lig mål­chans var­je gång Thi­er­ry Henry drev bol­len över plan­hal­van, och det hand­la­de in­te ba­ra om att frans­man­nen var över­läg­sen i störs­ta all­män­het.

An­ders Lim­par, i Arsenal 1990–1994, ­be­rät­tar för Sport­bla­det om hur det var att springa ut på Hig­h­bu­ry.

– Eng­lands mins­ta are­na. Her­re­jös­ses, det kän­des som att vi led­de med 2–0 re­dan fö­re mat­chen. Mot­stån­dar­na var så jäv­la räd­da att mö­ta oss på Hig­h­bu­ry. På min tid spe­la­de vi ju så rak fotboll att det ba­ra räck­te med ­någ­ra se­kun­der in­nan vi ska­pat en vass mål­chans. Lång­boll från Lee Dix­on, nick från Alan Smith och så löp­te jag el­ler Ian Wright på skar­ven.

Även Ste­fan Sch­warz, or­di­na­rie för klub­ben 1995, hum­mar in­stäm­man­de.

– Det är den bäs­ta gräs­mat­tan jag nå­gon­sin spe­lat på. Allt med Hig­h­bu­ry var lik­som... klass.

Ing­en har tjä­nat mer än Arsenal

Men 2006 var det allt­så över. Thi­er­ry ­Henry ha­de gjort hat­t­rick mot Wi­gan sam­ti­digt som en härs­ken la­sag­ne sla­git ut den or­di­na­rie Tot­ten­ham-el­van in­för ri­va­lens torsk mot West Ham, vil­ket be­tyd­de att ­Arsenal – ef­ter den sis­ta mat­chen nå­gon­sin på Hig­h­bu­ry – för­ned­ra­de Spurs och klätt­ra­de för­bi till den sis­ta Cham­pi­ons Le­a­gue­plat­sen.

Nå­gon kilo­me­ter bort stod näm­li­gen det mäk­ti­ga rymd­skep­pet As­h­bur­ton Gro­ve, ­se­der­me­ra Emi­ra­tes Sta­di­um, re­do att in­vi­gas. Are­nan kos­ta­de drygt 400 mil­jo­ner pund att byg­ga och ut­ö­ka­de Ar­se­nals publik­ka­pa­ci­tet med över 20 000 åskå­da­re. Näs­tan al­la pre­di­ka­de sam­ma sak: flyt­ten till skryt­byg­get var ett nöd­vän­digt ont för att över ­hu­vud ta­get kun­na mat­cha Eu­ro­pas stor­klub­bar. Den nya are­nan ha­de al­la möj­lig­he­ter att bli en kas­sa­ko för Arsenal sett till dess hög­re ­pu­blik­snitt, topp­mo­der­na fö­re­tags­box­ar, ­dy­ra­re bil­jet­ter och en ri­ka­re typ av snittå­skå­da­re som spen­de­ra­de mer peng­ar un­der mat­cher­na. De se­nas­te tio åren har ing­en klubb tjä­nat fler pundsed­lar per match och åskå­da­re än Arsenal. Men för att Emi­ra­tes verk­li­gen skul­le kun­na betala sig be­höv­de

Arsenal... betala. Klub­ben ha­de ta­git lån på 260 mil­jo­ner pund för att byg­ga are­nan och kun­de un­der sju, åt­ta år på grund av det in­te kö­pa världs­spe­la­re. Ota­li­ga stor­spe­la­re, som Weng­er lagt enorm mö­da på att ut­veck­la, sål­des för att kun­na betala av are­nan.

– 2006 bör­ja­de den svå­ras­te pe­ri­o­den i mitt liv, har Arsè­ne Weng­er be­rät­tat.

– Vi ha­de kärv eko­no­mi, be­höv­de betala till­ba­ka enor­ma be­lopp och tving­a­des säl­ja vå­ra bäs­ta spe­la­re. Vi var pis­ka­de att stan­na i top­pen, stan­na i Cham­pi­ons Le­a­gue och få minst 54 000 att kom­ma till var­je match.

Nu­me­ra gör de monst­ru­ö­sa tv-peng­ar­na att Eu­ro­pa­spel in­te läng­re är en frå­ga om liv och död, men för ba­ra ett par år se­dan var det di­a­metralt an­norlun­da.

– Cham­pi­ons Le­a­gue-spel var helt nöd­vän­digt för att vi skul­le kun­na kla­ra av vå­ra lån. För mig var pres­sen enorm mel­lan 2006 och 2014. Om nå­gon i dag ha­de sagt åt mig att ­gö­ra sam­ma sak ha­de jag ba­ra sva­rat ”nej, tack, det får nå­gon an­nan skö­ta”.

Se­dan 2014 är Emi­ra­tes av­be­tald

Weng­er och la­get över­pre­ste­ra­de sett till för­ut­sätt­ning­ar­na, men klub­ben ha­de än­då en pe­da­go­gisk ut­ma­ning att för­kla­ra för sup­port­rar­na var­för de un­der åt­ta års tid var tvung­na att still­samt sit­ta på plån­bo­ken sam­ti­digt som Chel­sea, Man­ches­ter Ci­ty och ­and­ra fi­nan­si­ellt do­pa­de kon­kur­ren­ter gräv­de­upp och i grun­den om­for­ma­de Pre­mi­er Le­a­gue-land­ska­pet med si­na ald­rig ­si­nan­de re­sur­ser. De fles­ta för­stod nog, men se­dan 2014 är allt­så skul­der­na av­be­tal­da ­ut­an att klub­ben kom­mit sär­skilt när­ma­re li­ga­ti­teln. Ar­se­nals ”pro­blem” är väl­känt: ing­en oli­gark el­ler ol­jes­tinn na­tion pum­par in ex- ter­na mil­jar­der i klub­ben, vil­ket slår un­dan be­nen på dess kon­kur­rens­kraft. Arsenal är duk­ti­gast och mest väl­kam­mad i klas­sen, men rå­ka­pi­ta­lis­men bryr sig in­te. För i år är det 14 år se­dan Arsenal vann Pre­mi­er Le­a­gue och Weng­ers man­nar lyc­ka­des in­te ens kva­li­fi­ce­ra sig för Cham­pi­ons Le­a­gue in­för sä­song­en. Av­stån­det till den ab­so­lu­ta top­pen är pa­ra­dox­alt nog läng­re än på länge, vil­ket fått många des­il­lu­sio­ne­ra­de sup­port­rar att bit­tert fun­de­ra på var­för man ens flyt­ta­de från förs­ta bör­jan?

Ty resultaten är säm­re, bil­jet­ter­na dy­ra­re och stäm­ning­en di­rekt svag. För fy­ra år se­dan del­tog 17 000 hem­mafans i en un­der­sök­ning om at­mo­sfä­ren på Emi­ra­tes och över hälf­ten av del­ta­gar­na be­skrev stäm­ning­en som ”då­lig”. 90 pro­cent an­såg att det be­höv­des stå­plats och fler ytor för en mer röst­stark läk­tar­kul­tur. Vis­sa för­änd­ring­ar har gjorts – en ”ar­se­na­li­se­ring” av are­nan – men up­pen­bar­li­gen in­te till­räck­ligt då en un­der­sök­ning med 130 000 brit­tis­ka fot­bolls­sup­port­rar kom fram till att Emi­ra­tes till­sam­mans med West Hams Lon­don Sta­di­um bju­der på sämst stäm­ning i he­la Pre­mi­er Le­a­gue.

– Fan­sens re­spekt för­svann ju li­te ef­ter flyt­ten till Emi­ra­tes, tror jag. Det var in­te hel­ler sär­skilt många av per­so­na­len från Hig­h­bu­ry som fick föl­ja med och job­ba på den nya are­nan, som för­vis­so är väl­digt häf­tig. Näs­tan ing­en är kvar från den ti­den och man kän­ner sig som en fos­sil när man häl­sar på ibland, sä­ger An­ders Lim­par.

Han har fort­fa­ran­de kon­takt med män­ni­skor kring klub­ben och me­nar att många är be­kym­ra­de.

– Visst, de sat­te upp kloc­kan igen. Men 20 000 av de där nya fan­sen är ju slip­sar rakt av. På Hig­h­bu­ry var det läk­ta­re ful­la av folk från Is­ling­ton och kvar­te­ren runt are­nan. Sjä­len för­svann li­te när vi byt­te till Emi­ra­tes. ­At­mo­sfä­ren är säm­re, men klub­ben tjä­nar mer peng­ar och spe­lar kanske en ro­li­ga­re fotboll.

”Ett nöd­vän­digt ont, an­tar jag?”

Rami Shaaban är en an­nan svensk Ar­se­nal­pro­fil som dröm­mer sig till­ba­ka till Hig­h­bu­ry.

– Det var så myc­ket histo­ria där. Kanske ­in­te den mest mo­der­na el­ler störs­ta are­nan, men det var vår borg. Det gick in­te att slå oss.

Var det rätt att by­ta?

– Det var ju ba­ra en tids­frå­ga. Vi var tvung­na för att för­sö­ka kon­kur­re­ra på sam­ma ni­vå som de and­ra. Men det är in­te li­ka fa­mil­järt läng­re. Det slit­na gam­la Hig­h­bu­ry för­de sam­man sup­port­rar, klubb och spe­la­re på att an­nat vis.

Strikt eko­no­miskt går det in­te att ifrå­ga­sät­ta flyt­ten, det för­står nog al­la sup­port­rar, men känslo­mäs­sigt?

– Nå­got gick för­lo­rat när vi flyt­ta­de till Emi­ra­tes, men sam­ti­digt var det väl ett nöd­vän­digt ont... an­tar jag?

HIG­H­BU­RY In­vigd 1913, ut­rymd 2006, del­vis ri­ven och om­byggd till bo­stä­der i dag. Ka­pa­ci­tet: 38 400 (vid stäng­ning), 73 000 (som störst).

EMI­RA­TES STA­DI­UM In­vigd 2006. Ka­pa­ci­tet: 59 867 (ska ut­ö­kas till 60 600 de när­mas­te åren).

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.