ARSENAL VS MAN UNI­TED

Så blev klub­bar­na är­ke­fi­en­der – allt bör­ja­de med Lim­par

Arsenal - - Sport Krönika Karlsson - Per Boh­man

Arsenal mot Man­ches­ter Uni­ted. Sma­ka på den me­ning­en. Nu är det kanske en stor­match i mäng­den. Men då? Då be­tyd­de ri­va­li­te­ten allt.

Många, och in­te ba­ra sup­port­rar till de bå­da­klub­bar­na, minns till­ba­ka på ri­va­li­te­ten mel­lan Arsenal och Man­ches­ter Uni­ted som en enklare tid. No­stal­giskt, visst. Men då – det kän­des så i al­la fall – var fort­fa­ran­de skick­lig­het, tra­di­tion och kon­ti­nu­i­tet sna­ra­re än snab­ba peng­ar fram­gångsre­cep­tet i Pre­mi­er Le­a­gue. Ing­en makt­kamp är så my­to­lo­gi­se­rad som den mel­lan Arsenal/man­ches­ter Uni­ted, Arsè­ne Weng­er/alex Fergu­son och Pa­trick Vi­ei­ra/roy Ke­a­ne. Det ly­ser alltjämt i ögo­nen på folk när ri­va­li­te­ten är på ta­pe­ten. Det är som att den be­tyd­de nå­got – på rik­tigt.

1990 PROLOGEN: LIM­PAR ÅKER UPP PÅ LÄK­TA­REN

nn Det är ba­ra att er­kän­na: vi sport­re­port­rar har en ovana att över­vär­de­ra svenskars in­sat­ser i in­ter­na­tio­nel­la sam­man­hang så fort vi snif­fat upp mins­ta blå­gu­la in­slag. Men det går in­te att bort­se från An­ders Lim­pars be­ty­del­se för Pre­mi­er Le­a­gue-histo­ri­ens mest epis­ka kraft­mät­ning: Arsenal mot Man­ches­ter Uni­ted.

Då den eng­els­ka högs­ta­li­gan vid den här ti­den fort­fa­ran­de gick un­der nam­net First Di­vi­sion får mass­lags­må­let på Old Trafford fli­kas in som pro­log. Arsenal mot Man­ches­ter Uni­ted var för­stås ett själv­klart stormö­te, men räk­na­des in­te som nå­got­klas­siskt ri­val­mö­te och fick knap­past nå­gon att sa­li­ve­ra av iver. An­ders Lim­pars de­but­höst i Arsenal var hans bäs­ta halv­år i kar­riä­ren och yt­tern gav bor­t­a­la­get led­ning­en via en lu­rig hörn­va­ri­ant. Paul Da­vis spe­la­de kort till svens­ken som, myc­ket över­ras­kan­de, skru­va­de in bol­len i mål ur en snäv po­si­tion nå­gon me­ter från kort­lin­jen. Få minns det i dag. Fler minns vad som hän­de sen. Lim­par och hans väns­ter­back Ni­gel Win­ter­burn ha­de små­brå­kat med Uni­teds ­hö­ger­kant, där Den­nis Ir­win och Bri­an Mc­clair hu­se­ra­de, un­der he­la mat­chen. Win­ter­burn kas­ta­de sig in i en tack­ling ef­ter att Uni­ted-du­on gått hårt på Lim­par. – Sen bör­jar de spar­ka på min Ni­gel. Fle­ra gång­er. När han lig­ger ner. Pang, lik­som! Lim­par gav sig snabbt in i stri­den. – Jag vill få bort Mc­clair och slår ho­nom i ryg­gen. Jag ba­ra dun­kar till. Och vad ser jag då? Där kom­mer Paul In­ce och kas­tar upp mig på läk­ta­ren, rakt bland publi­ken där folk puck­lar på mig. Till slut brå­kar och slåss al­la med ­al­la. Jo tack. Al­la spe­la­re på pla­nen ut­om David Sea­man, som är för långt bort, blan­das in i slags­må­let.

Hur upp­lev­de du det?

– Jag blev liv­rädd. Jag vil­le ju ba­ra slå den jä­keln och sen stic­ka. Men jag kän­de att man ba­ra skul­le in och kri­ga och ta smäl­len.

Det slu­ta­de, åt­minsto­ne kort­sik­tigt, bit­tert för Arsenal. An­ders Lim­par var­na­des och för­bun­det gav Ge­or­ge Gra­hams lag po­ängav­drag.

– Det är det sju­ka. Det bor­de ha va­rit 20 var­ning­ar och ett par ut­vis­ning­ar. Jag fick ­bö­ta två vec­ko­lö­ner, vil­ket var myc­ket för en spe­la­re på den ti­den, la­get fick två po­ängs av­drag och ing­et mål fick man be­hål­la hel­ler. Men jag tror att al­la i klub­ben var gla­da över att vi stått upp för oss själ­va och sen vann vi ju än­då li­gan.

1996/97 WRIGHT VS SCH­MEICHEL OCH FERGU­SON

nn 90-ta­let fort­sat­te bju­da på ri­vi­ga mö­ten mel­lan gi­gan­ter­na, men det var först ett par år ef­ter faj­ten på Old Trafford som det verk­li­gen het­ta­de till igen. Att Ian Wright och ­Pe­ter Sch­meichel ha­de ett an­strängt för­hål­lan­de låg för­stås i sa­kens na­tur: upp­gif­ten var ju att över­lis­ta varand­ra. Det var två S

RI­VA­LER­NAS KAMP

­mo­di­ga spe­la­re som ut­an att tve­ka kas­ta­de sig in i häl­so­våd­li­ga si­tu­a­tio­ner vil­ket led­de till stän­di­ga kon­fron­ta­tio­ner. Sä­song­en 1996/97 dund­ra­de Wright in med ­dob­bar­na fö­re mot dansken, som ska­da­de sig, vil­ket ef­ter­mat­chen ha­de lett till ett slags­mål i spelar­tun­neln om in­te tre vak­na po­li­ser hand­grip­li­gen stop­pat Wright.

”I no­vem­ber skrek Sch­meichel ’ditt svar­ta jäv­la svin’ till mig. Så i den ef­ter­föl­jan­de mat­chen gick jag in hårt på ho­nom, men han över­drev smäl­len”, skri­ver Wright i sin själv­bi­o­gra­fi.

Mål­vak­ten för­ne­ka­de ra­sis­tan­kla­gel­sen som dock ut­red­des av polisen. Ian Wright och Pe­ter Sch­meichel slöt se­der­me­ra fred, men Wright av­slö­ja­de någ­ra år se­na­re att Alex Fergu­son gick över grän­sen i sam­band med kon­flik­ten.

”Ef­ter den and­ra mat­chen stöt­te jag på Alex Fergu­son. Han sa: ’Jag trod­de in­te du var ty­pen som spe­la­de ra­sis­t­kor­tet.’ Det ­gjor­de mig väl­digt ledsen. Jag sa åt ho­nom att det in­te stäm­de, men jag vet in­te om han trod­de mig. Jag för­lo­ra­de re­spekt för ho­nom den ­da­gen”.

1997 ALEX FERGU­SON BÖR­JAR STÖRA SIG PÅ ARSÈ­NE WENG­ER

nn Ef­ter fy­ra li­ga­tit­lar på fem sä­song­er i ­mit­ten av 90-ta­let bör­ja­de en ir­ri­te­ran­de flu­ga ­sur­ra kring Alex Fergu­son. För un­der Arsè­ne Weng­ers förs­ta he­la sä­song som Ar­se­nals ma­na­ger när­ma­de sig klub­ben top­pen – och det snabbt. Frans­man­nen vär­va­de in spe­la­re som Ni­co­las Anel­ka, Em­ma­nu­el ­Pe­tit, Marc Over­mars och (re­dan 1996) ­Pa­trick Vi­ei­ra.

Fergu­son, känd för att bli hätsk och kon­fron­ta­tiv när nå­gon ut­ma­nar ho­nom, var ­in­te im­po­ne­rad av Weng­er.

– De sä­ger att han är in­tel­li­gent, va? Pra­tar fem språk? Jag har en 15-åring från El­fen­bens­kus­ten i klub­ben som pra­tar fem språk.

Det blev di­rekt fros­tigt när Weng­er an­kla­ga­de för­bun­det för att med­ve­tet gyn­na Man­ches­ter Uni­ted med ett för lind­rigt spelsche­ma.

– Det är fel att spel­pro­gram­met sträcks ut så att Uni­ted ska kun­na vi­la­och vin­na allt. Fergu­sons svar? – Han snac­kar myc­ket, Weng­er. Han ­bor­de kon­cen­tre­ra sig på Ian Wrights tack­ling­ar sna­ra­re än snac­ka om Man­ches­ter Uni­ted.

– Kon­cen­tre­ra sig på sitt jobb. Han är i en stor... el­ler vad som bru­ka­de va­ra en stor­klubb, sa Fergu­son i tv och var än­nu frä­na­re till tid­nings­re­port­rar­na:

– Han är en no­vis. Han bor­de ­hål­la sig till ja­pansk fotboll.

Arsenal vann se­der­me­ra dub­beln och Weng­er för­vand­la­des från en ­be­svär­lig ut­ma­na­re till ett ha­t­ob­jekt i Fergu­sons ögon.

1999 UNI­TEDS TRIPPEL: ”ETT TRAUMA – KAN FORT­FA­RAN­DE HÖ­RA SKRIKEN”

nn Arsenal kun­de – bor­de! – ha stop­pat Man­ches­ter Uni­ted från att vin­na den hi­sto­ris­ka trip­peln för snart 20 år se­dan. Det van­ka­des se­mi­fi­nal i Fa-cu­pen. Plats: Vil­la Park, Bir­ming­ham. Roy Ke­a­ne vi­sa­des ut i den and­ra halv­le­ken. Allt ta­la­de för Arsenal, som ­do­mi­ne­ra­de kraf­tigt. Men på stopp­tid mis­sa­de Den­nis Berg­kamp en straff. Nio mi­nu­ter in på över­ti­den straf­fa­de Ry­an Giggs mot­ståndra­na med ett mytomspun­net ­solo­mål: sprint från hal­va plan – för­bi fle­ra Arsenalspelare – och sen sla­lom mel­lan Lee Dix­on och Mar­tin Ke­own in­nan wa­le­sa­ren dun­ka­de upp det av­gö­ran­de ­må­let i nät­ta­ket. Ef­teråt und­vek el­ler väg­ra­de, li­te be­ro­en­de på vil­ken ­si­da av skytte­gra­ven man sym­pa­ti­se­ra­de med, Weng­er att ska­ka Fergu­sons hand. I själ­va ti­tel­ra­cet fort­sat­te tu­ren gri­na­arsenal i an­sik­tet se­dan la­get, orätt­vist, tors­kat mot Leeds i den näst sis­ta mat­chen sam­ti­digt som ett en­vist Uni­ted fort­sat­te att han­ka sig fram till li­ga­se­ger. – Det var Giggs mål som av­gjor­de

he­la ­de­ras sä­song, er­in­ra­de sig Weng­er bit­tert ett par år se­na­re.

– Det där må­let gav Uni­ted trip­peln. Om ba­ra Den­nis Berg­kamp ha­de gjort mål i stäl­let. Det var ett trauma för oss. Berg­kamp tog ald­rig en straff igen. Jag kan fort­fa­ran­de hö­ra­de­ras lag skri­ka ef­ter se­gern, de kun­de in­te för­stå att de vun­nit ef­tersom de var en man mind­re. Allt det här gav Uni­ted en eu­fo­risk käns­la. Det var ett mi­ra­kelår för dem, kon­sta­te­ra­de Weng­er.

2002 REVANSCHEN : ARSENAL TAR TI­TELN – PÅ OLD TRAFFORD

nn Ef­ter tre ra­ka sä­song­er som tvåa bakom Man­ches­ter Uni­ted såg Arsenal till att re­van­sche­ra sig på bäs­ta sätt.

Arsè­ne Weng­ers gäng vann de tret­ton sis­ta mat­cher­na och bäst av allt: li­ga­ti­teln bär­ga­des på Old Trafford ef­ter att Sylvain Wiltord ra­kat in Fa­bi­en Bart­hez re­tur på Fredrik Ljung­bergs slä­pan­de, lå­ga skott.

– Vi vil­le vin­na. Vi viss­te att de verk­li­gen skul­le li­da om vi vann där. Det skul­le va­ra hi­sto­riskt, och nå­got folk minns för evigt, har Pa­trick Vi­ei­ra be­rät­tat.

Ef­ter för­lus­ten ha­de Alex Fergu­son svårt att sväl­ja för­tre­ten ut­an att skic­ka en gift­pil mot Hig­h­bu­ry.

– De är ba­ra köt­ta­re som mås­te va­ra ­ag­gres­si­va (för att vin­na) – vi är det bätt­re ­la­get. Weng­ers kont­ring? – Al­la tror att de har den vack­ras­te frun där hem­ma.

2003 BATTLE OF OLD TRAFFORD – VAN NIS­TEL­ROOY IN­TE PO­PU­LÄR

nn Mar­tin Ke­own stud­sar upp i luf­ten. Gor­mar rakt ut. Lan­dar med ar­mar­na ag­gres­sivt på den hun­sa­de Ru­ud van Nis­tel­rooy i en oor­to­dox kamp­sports­ma­nö­ver. Res­ten av lag­kam­ra­ter­na, med Ray Par­lour, Ashley Cole­, Ko­lo Touré och Lau­ren i spet­sen, om­ring­ar hol­län­da­ren och put­tar på ho­nom.

Al­la Arsenalfans äls­kar att se de där bil­der­na. Res­ten av Eng­land döm­de ut be­te­en­det som skan­da­löst.

Vi tar det från bör­jan. 0–0-mat­chen på Old Trafford i sep­tem­ber 2003 var ett av få till­fäl­len då Ar­se­nals obe­seg­ra­de sä­song kun­de ha spruc­kit. Pa­trick Vi­ei­ra vi­sa­des ut med tio mi­nu­ter kvar se­dan lag­kap­te­nen häm­nats en klum­pig tack­ling från van Nis­tel­rooy. Vi­ei­ra mar­ke­ra­de en spark mot an­fal­la­ren som, li­te över­dri­vet, såg liv­rädd ut och hop­pa­de ­un­dan vil­ket fick do­ma­ren att vi­sa frans­man­nen det rö­da kor­tet. I mat­chens slut­se­kun­der drogs se­dan Di­e­go For­lán ner av Mar­tin Ke­own. van Nis­tel­rooy, se­dan länge ett ha­t­ob­jekt för Ar­se­nals spe­la­re, dun­ka­de straf­fen i rib­ban och blev där­ef­ter allt­så omilt kon­fron­te­rad av bor­t­a­spe­lar­na.

– van Nistelrooys at­ti­tyd... Han för­sö­ker all­tid filma. Han ser ut som en snäll poj­ke men uppträdandet på pla­nen är in­te sär­skilt fint, sa Weng­er ef­ter mat­chen. Han fick med­håll av Vi­ei­ra: – van Nis­tel­rooy re­spek­te­ra­de in­te fair play i dag.

Fergu­sons svar?

”VAN NISTELROOYS AT­TI­TYD: HAN FÖR­SÖ­KER ALL­TID FILMA. HAN SER UT SOM EN SNÄLL POJ­KE MEN UPPTRÄDANDET PÅ PLA­NEN ÄR IN­TE SÄR­SKILT FINT...”

– Jag är rik­tigt be­svi­ken på Weng­ers kom­men­ta­rer.

För­bun­det gav Fergu­son rätt. Fy­ra Arsenalspelare stäng­des av upp till fy­ra mat­cher, men la­get stre­ta­de sig ige­nom den tuf­fa ­pe­ri­o­den och dub­ba­des till The In­vin­ci­b­les ef­ter den obe­seg­ra­de sä­song­en.

2004 BATTLE OF THE BUFFET – SIR ALEX FÅR EN PIZZA I FEJSET

nn Drygt ett år se­na­re ha­de Arsenal dry­gat ut den hi­sto­ris­ka sviten till 49 ra­ka li­ga­mat­cher ut­an för­lust. Re­kor­det fick för­stås Alex Fergu­son att tug­ga frad­ga in­för faj­ten på Old Trafford. De se­nas­te årens mö­ten ha­de va­rit fu­la af­fä­rer och det här blev san­ner­li­gen ­ing­et un­dan­tag.

Fredrik Ljung­berg, Rio Fer­dinand, Ashley Cole och – för­stås – Ru­ud van Nis­tel­rooy var in­blan­da­de i ett gäng kon­tro­ver­si­el­la si­tu­a­tio­ner. Fram till en kvart kvar av mat­chen såg Arsenal ut att hål­la fast vid sviten. Då föll Way­ne Roo­ney hand­löst över Sol Camp­bells ut­sträck­ta ben och Mi­ke Ri­ley pe­ka­de på straff­punk­ten. van Nis­tel­rooy re­van­sche­ra­de sig för mis­sen från fö­re­gå­en­de år och Roo­ney dö­da­de i slut­mi­nu­ter­na ­de­fi­ni­tivt Ar­se­nals hopp om 50 ra­ka ut­an torsk.

– Mi­ke (Ri­ley) av­gjor­de mat­chen, som vi vet att han kan gö­ra på Old Trafford, sa Weng­er syr­ligt ef­teråt.

Se­dan bra­ka­de det lös. Camp­bell väg­ra­de ska­ka Roo­neys hand. In­ne i spelar­tun­neln sök­te Weng­er upp van Nis­tel­rooy och bränn­märk­te ho­nom som en ”fus­ka­re” vil­ket fick Fergu­son att ko­ka.

– Weng­er har up­pen­bar­li­gen men­ta­la pro­blem när det kom­mer till van Nis­tel­rooy.

Bråket spred sig till res­ten av spe­lar­na i de bå­da la­gen och bor­t­a­la­get ska – en­ligt sam­stäm­mi­ga upp­gif­ter – ha an­vänt sig av om­kläd­nings­rum­mets upp­du­ka­de mat­buffé som va­pen i stri­den. Sop­pa och kaf­fe upp­ges ha kas­tats, men fram­för allt släng­des en klad­dig piz­za­bit rakt på an­sik­tet Fergu­son. Vem var den skyl­di­ge? Mar­tin Ke­own läm­na­de en led­tråd: – Som jag för­står det var den skyl­di­ge en spansk kil­le med här­lig tek­nik. Även med piz­zor ha­de han en ut­märkt tek­nik. Han släng­de den som en fris­bee.

Ef­ter över ett de­cen­ni­um av spe­ku­la­tio­ner träd­de Ce­sc Fà­bre­gas, som vid själ­va in­ci- den­ten ba­ra var 17 år gam­mal, fram och ­be­rät­ta­de att han var skyl­dig till piz­zain­ci­den­ten.

– Jag hör­de bråket och gick ut med pizzan i kor­ri­do­ren. Där ser jag Vi­ei­ra, Camp­bell, Fer­dinand, Ke­own och al­la and­ra stå och put-

tas. Jag vil­le va­ra med i bråket men viss­te in­te­hur, så jag släng­de ba­ra pizzan. Den träf­fa­de Fergu­son i si­dan av an­sik­tet, be­rät­ta­de span­jo­ren i ett tv-pro­gram 2017.

2005 KE­A­NE SKÄLLER UT VI­EI­RA I SPELAR­TUN­NELN

nn Det går in­te av­hand­la ri­va­li­te­ten mel­lan klub­bar­na ut­an att vi­ga en sär­skilt punkt åt Pa­trick Vi­ei­ra och Roy Ke­a­ne. Lag­kap­te­ner­na ha­de tjab­bat ota­li­ga gång­er på pla­nen, sär­skilt på Hig­h­bu­ry 1999 då det var ett ­re­gel­rätt slags­mål, men kon­flik­ten 2005 räk­nas än­då­som höjd­punk­ten i de­ras re­la­tion. – Jag ha­ta­de verk­li­gen Arsenal. Det var ­vå­ra ri­va­ler. Så... hat är fak­tiskt rätt ord, har Ke­a­ne be­rät­tat. Ar­se­nalläg­ret var ir­ri­te­ra­de över hur bru­talt Uni­ted i all­män­het och Ga­ry Ne­vil­le i syn­ner­het be­hand­lat Ro­bert Pirès och José Reyes i det se­nas­te mö­tet på Old Trafford. Pa­trick Vi­ei­ra be­stäm­de sig för att mar­ke­ra mot Ne­vil­le i spelar­tun­neln. – Jag hör­de fot­ste­gen bakom mig och ­Vi­ei­ra skrek ”Ne­vil­le, Ne­vil­le. I dag kom­mer du in­te att spar­ka på mi­na spe­la­re”. Roy Ke­a­ne hör­de allt och träng­de sig fram sam­ti­digt som Vi­ei­ra spru­ta­de vat­ten på ho­nom från flas­kan och he­la hel­ve­tet bröt ut, av­slö­ja­de Ne­vil­le i ett ra­di­o­pro­gram. Ke­a­ne var van­sin­nig. ­Do­ma­re Gra­ham Poll för­sök­te hål­la till­ba­ka ir­län­da­ren som skrek till ­ho­nom att ”Vi­ei­ra skul­le hål­la käf­ten”: – Fuck you. Vi ses där ute. Jag ska stänga igen käf­ten på dig. Du låt­sas som att du är en schyst kil­le. He­la bråket kab­la­des ut i di­rekt­sänd­ning in­för mil­jo­ner tit­ta­re. Vi­ei­ra log ba­ra brett när han se­na­re gav sin ver­sion. – Det var jag som star­ta­de bråket. Jag log mot ho­nom och vil­le få Ke­a­ne att tap­pa det.

2005 EPILOGEN: VI­EI­RA FÅR SIS­TA OR­DET

nn Ny­ri­ka Chel­se­as fram­marsch ha­de fått käns­lor­na att sval­na. Fa-cup­fi­na­len vå­ren 2005 var bok­slu­tet för ri­va­li­te­ten mel­lan Man­ches­ter Uni­ted och Arsenal. Det var sis­ta gång­en som Ke­a­ne och Vi­ei­ra spe­la­de en stor­match för si­na re­spek­ti­ve klub­bar.

– Jag kom­mer ald­rig för­stå hur Arsenal vann den mat­chen. Och att du fick av­gö­ra med den sis­ta straf­fen... sa Roy Ke­a­ne till ­Pa­trick Vi­ei­ra i do­ku­men­tä­ren ”Ke­a­ne and Vi­ei­ra – best of ene­mi­es”.

– Vi spe­la­de rik­tigt bra. Vi kros­sa­de er vad gäl­ler bol­l­in­ne­hav och chan­ser. Vi­ei­ra höll med: – Uni­ted kör­de över oss. Men vi ac­cep­te­ra­de att de var bätt­re än oss den da­gen. Vår upp­gift var att hål­la nol­lan. Med li­te tur kla­ra­de vi straf­far. Det var ing­et då­ligt av­slut för mig.

Det var ing­et då­ligt av­slut för he­la eran, Pa­trick.

”JAG HÖR­DE BRÅKET OCH VIL­LE VA­RA MED MEN VISS­TE IN­TE HUR, SÅ JAG SLÄNG­DE BA­RA PIZZAN. DEN TRÄF­FA­DE FERGU­SON I SI­DAN AV AN­SIK­TET.”

An­ders Lim­par 1990. Foto: IBL

TAR FAJ­TEN Ar­se­nals Pa­trick Vi­ei­ra och Man­ches­ter Uni­teds Roy Ke­a­ne har fle­ra gång­er stått i cent­rum för kon­flik­ter­na mel­lan la­gen. Foto: IBL

Pe­ter Sch­meichel och Ian Wright. Arsè­ne Weng­er och Alex Fergu­son 2009. Ljung­berg gör mål 2002.

Foto: IBBL Giggs so­loshow fräls­te Uni­ted.

Sch­meichel räd­dar Berg­kamps straff. Roy Ke­a­ne och Pa­trick Vi­ei­ra. Mar­tin Ke­own och Ru­ud van Nis­tel­rooy – in­te bäs­ta kom­pi­sar.

Obs! Pizzan på bil­den har ingen­ting med in­ci­den­ten på Old Trafford att gö­ra. Foto: TT

Nu­me­ra har Vi­ei­ra och Ke­a­ne slu­tit fred och ar­be­tar till­sam­mans för tv-ka­na­len ITV. Käl­lor: ”Alex Fergu­son – Min själv­bi­o­gra­fi”, BBC, Gu­ar­di­an, In­de­pen­dent, Daily Mir­ror, Te­le­graph, Lon­don Eve­ning Stan­dard, ”Ke­a­ne och Vi­ei­ra – Best of Ene­mi­es”, ”Ian Wrigh

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.