Sni­per Swe­de

Kärt barn har många namn. Han döp­tes till ”Su­per Swe­de” av fan­sen. Ge­or­ge Gra­ham nöj­de sig med ”the litt­le shit”. All­de­les oav­sett: An­ders Lim­par är en av Ar­se­nals bäs­ta ytt­rar ge­nom ti­der­na. – Det var en gu­dom­lig tid, sä­ger 52-åring­en.

Arsenal - - Sport Krönika Karlsson - Text: Per Boh­man Foto: Ro­bin Lo­rentz-al­lard

’’ Det var ju två dus­sin­li­ra­re som kom fö­re mig på lis­tan över de tre ­bäs­ta ut­län­ning­ar­na i Se­rie A: Lot­har Matt­häus och Di­e­go Ma­ra­do­na. Jag var rätt nöjd med den brons­peng­en.”

Trots att Cre­mo­ne­se ra­sat ur högs­ta­li­gan ha­de An­ders Lim­par im­po­ne­rat stor­li­gen i Nor­di­ta­li­en sä­song­en 1989/1990. Mat­chens li­ra­re mot Ma­ra­do­nas Na­po­li och upp­märk­sam­ma­de in­sat­ser mot In­ter och Mi­lan pre­mi­e­ra­des. Att han spe­lat klart säm­re mot mer be­sked­ligt motstånd ver­ka­de ju­ryn in­te bry sig om.

– Så jag ha­de tre bud ef­ter sä­song­en. Ett från Ge­noa i Se­rie A, Bay­er Uer­ding­en i Bun­de­s­li­ga och så Arsenal i Eng­land. Va­let var in­te så svårt. Jag vil­le va­ra kvar i Se­rie A och Ge­noa som då var en stor­klubb. För oss spe­la­re på den ti­den var det 100 gång­er bätt­re att spe­la i Italien än Eng­land.

Ef­ter sam­ta­len med Arsenal bör­ja­de han dock svänga. Det vi­sa­de sig att klub­bens scout Ste­ve Bur­ten­shaw haft koll på den lil­le yt­tern se­dan många år till­ba­ka. Un­der Young Boys-sä­song­en i Schweiz och i sam­band med U21-lands­kam­per ha­de eng­els­män­nen no­sat ef­ter Lim­par och an­teck­nat hans styr­kor.

– Scou­ting­en im­po­ne­ra­de. Och kon­trak­tet var bra. Så... då val­de jag till slut Arsenal. Det var än­då häf­tigt med en klas­sisk, ge­nu­in klubb.

Som del av en il­lus­ter trio med Ma­ra­do­na och Matt­häus tänk­te han att lag­kam­ra­ter­na nog skul­le bli li­te im­po­ne­ra­de av klub­bens ny­för­värv.

– Arsenal var på trä­nings­lä­ger i Sve­ri­ge och jag häl­sa­de på al­la kil­lar­na. De ha­de in­te en fuc­king aning om vem jag var. De viss­te väl att jag var en ut­län­ning, typ. Det var ju ba­ra en hand­full ut­länds­ka spe­la­re som fick li­ra re­gel­bun­det på den ti­den. Jan Møl­by, Glenn Hysén, Lars Elstrup, Ron­nie Ro­senthal och nå­gon till. ”En svensk kom­mer till Arsenal”, stod det li­te slött i tid­ning­ar­na, ­be­rät­tar Lim­par och fort­sät­ter:

– Så det var oer­hört ner­vöst. Sam­ti­digt ha­de jag in­te så bra koll på Arsenal hel­ler. Man tit­ta­de ju in­te på Pre­mi­er Le­a­gue så of­ta, men jag ha­de mött Tony Adams och David Rocast­le i en U21-kamp.

Förs­ta mat­chen var di­rekt ogla­mo­rös: Väst­ra Frölun­da van­ka­des på Rud­da­len. Lim­par pric­ka­de in två hör­nor som en an­nan ny spe­la­re, mitt­bac­ken An­dy Li­nig­han, skal­la­de i nät. Sä­song­ens tred­je ny­för­värv David Sea­man höll nol­lan. När la­get där­ef­ter tog sig till Ber­gen för att mö­ta nors­ka Brann fick An­ders för förs­ta gång­en en upp­fatt­ning om trä­na­ren Ge­or­ge Gra­hams hand­fas­ta me­to­der.

– Vi ha­de vun­nit med 1–0 och skrev au­to- gra­fer åt små nors­ka grab­bar. Plöts­ligt ser jag spelar­bus­sen åka i väg. ”Vad fan hän­der?”, tänk­te jag. Jag fick frå­ga en ar­ran­gör om var vi bod­de och han skjut­sa­de mig till stads­ho­tel­let. Se­na­re på kväl­len be­rät­ta­de Alan Smith, som jag de­la­de rum med, vad som hänt.

Gra­ham ha­de ställt sig upp i bus­sen och ro­pat: ”Är al­la med?” ”In­te An­ders, boss”, sva­ra­de Smith. Skot­ten kon­sta­te­ra­de att ”An­ders kan språ­ket, han kla­rar sig själv” och bad bus­sen läm­na are­nan.

– Då ha­de jag va­rit i klub­ben i sex da­gar. Men bos­sen vil­le väl vi­sa vad Arsenal var för typ av klubb och vem som be­stäm­de. ”Väl­kom­men”, lik­som.

Det var in­te sis­ta gång­en den fin­käns­li­ge, mju­ke Lim­par blev obe­kväm som ut­läm­nad till Gra­hams re­kord­hår­da ny­por. För det är en mild 52-åring som lå­ter sig in­ter­vju­as av Sport­bla­det om ti­den på Hig­h­bu­ry. Öp­pen, är­lig och till­räck­ligt sä­ker för att med träff­säk­ra anek­do­ter vå­ga be­rät­ta om när han kän­de sig osä­ker un­der åren i Eng­land.

Hur skil­de sig fot­bol­len mel­lan Italien och Eng­land?

– Det var som natt och dag. Lång­samt och tak­tiskt i Italien där jag vil­le fram­åt, men ­lag­kam­ra­ter­na ba­ra skrek ”stan­na kvar!”. Jag för­sök­te ta det lugnt att spe­la som en skön num­mer tio, lik­som. Ha­de ju lärt mig det i Se­rie A. ”Fuck that, An­ders” fick jag hö­ra di­rekt på träningen i Arsenal.

Hur var det där?

– 120 kilo­me­ter i tim­men. Var man boll­kär som jag och höll i den för länge så skic­ka­de de mig ut­an­för sid­lin­jen. Även un­der trä­ning­ar­na. Jag kun­de lätt ha bli­vit all­var­ligt ska­dad de förs­ta vec­kor­na in­nan jag lär­de mig.

Minns du förs­ta li­ga­mat­chen?

– Fy fan. Jag häng­de in­te med för fem öre. Bor­ta mot Wol­ves på Mo­li­neux. Det var en mar­dröm, spe­let gick så jäv­la fort och det var ba­ra att för­sö­ka åka med.

Gra­ham var kärv och but­ter i kom­mu­ni­ka­tio­nen, men helt på det kla­ra med vad han vän­ta­de sig av Lim­par.

– Jag trod­de att jag skul­le få spe­la i mit­ten. ”Nej, i Arsenal spe­lar du på kanten. Du ska in­te tack­las el­ler li­ra boll.” Gra­ham sa sa­ker som man kanske in­te vil­le hö­ra, men som var ra­ka. Jag skul­le kom­ma runt på kanten och slå pre­ci­sions­in­lägg. Snabbt så in i hel­ve­te och bra in­spel till Alan Smith och Ke­vin Camp­bell. Egent­li­gen var jag ju fak­tiskt upp­vux­en med den ty­pen av spel i Sve­ri­ge och in­te det man höll på med i Italien. Fot­bol­len var... enklare och pas­sa­de mig be­tyd­ligt bätt­re i Eng­land.

Svens­ken hit­ta­de snabbt rätt tack va­re tyd- li­ga in­struk­tio­ner från Gra­ham, men fram­för allt ett helgju­tet stöd från lag­kam­ra­ter­na.

– Den förs­ta vec­kan blev jag hem­bju­den till fy­ra oli­ka spe­la­re på mid­dag. David Rocast­le, Alan Smith, Mic­key Tho­mas och Lee Dix­on. Fan­tas­tiskt. En sån som Alan Smith, skits­mart kil­le, hjälp­te mig med allt pap­pers­ar­be­te och mi­na bank­kon­ton. David O’leary, mister Arsenal, kom och häm­ta­de mig på ho­tel­let de fy­ra förs­ta må­na­der­na och kör­de mig fram och till­ba­ka till träningen. Man ba­ra gapade åt det. Nu­me­ra är det 100 man som hjäl­per stjär­nor­na, men då var det lag­kam­ra­ter­na.

Det fanns en hem­vävd, varm stäm­ning i trup­pen.

– Kol­la på al­la eg­na pro­duk­ter: David Rocast­le, Tony Adams, Mic­key Tho­mas, Paul Mer­son, David O’leary, Paul Da­vis och så vi­da­re. Det var he­la det gäng­ets för­tjänst att jag kän­de mig som hem­ma och väl­kom­men, men det finns yt­ter­li­ga­re en spe­la­re som jag kän­ner evig tack­sam­het till.

Det glän­ser till i ögo­nen på Lim­par när han be­rät­tar om Bri­an Mar­wood. Den åt­ta år äld­re eng­els­man­nen var första­va­let som väns­te­ryt­ter in­nan svens­ken vär­va­des in. Gra­ham ha­de re­dan avi­se­rat att Mar­wood skul­le säl­jas och 30-åring­en ha­de all an­led­ning till gif­tig bit­ter­het.

– Han vet att han ska bort. Han vet att det är mitt fel. Men vet du vad han gjor­de då? Hjälp­te mig mest av al­la på trä­ning­ar­na.

Mar­wood be­skrev i de­talj hur en yt­ter skul­le­age­ra i Gra­hams sy­stem. ”Slå in­lägg så här till Alan Smith, und­vik att ta emot bol­len fel­vänd för då smäl­ler det och fin­ta in­te för myc­ket i eng­elsk fotboll”. Lag­kam­ra­ten

”DAVID O’LEARY, MISTER ARSENAL, KOM OCH HÄM­TA­DE MIG PÅ HO­TEL­LET DE FY­RA FÖRS­TA MÅ­NA­DER­NA OCH KÖR MIG FRAM OCH TILL­BA­KA TILL TRÄNINGEN. MAN BA­RA GAPADE ÅT DET”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.