ÖVER­ALLT GICK FANS RUNT MED EN RÖD STRIM­MA SPRE­JAD TVÄRS

Arsenal - - Sport Krö­ni­ka Karls­son - Text: Per Boh­man Fo­to: Mag­nus Wenn­man

Hur mä­ter man en spe­la­res po­pu­la­ri­tet? I Fred­rik Ljung­bergs fall var det en­kelt vå­ren 2002. För plöts­ligt fanns det ti­o­tu­sen­tals dub­bel­gång­a­re på Lon­dons ga­tor. Al­la fär­ga­de hå­ret rött som Fred­die när Ar­se­nal tog dub­beln.

Sen­som­ma­ren 1998 ställ­des Fred­rik Ljung­berg in­för ett tufft be­slut. Fram­för sig ha­de han tre da­gar med li­ka många in­pla­ne­ra­de mö­ten. – På mån­da­gen skul­le jag träf­fa Ar­se­nal. På tis­da­gen var det mö­te med de ita­li­ens­ka mäs­tar­na och på ons­dag vän­ta­de de spans­ka mäs­tar­na. Jag var tvung­en att be­stäm­ma mig.

Ef­ter den iko­nis­ka in­sat­sen på Råsun­da i Em-kva­let mot Eng­land – där en ma­niskt ­lö­pan­de Ljung­berg över­glänst Mi­chael Owen – var svens­ken nam­net på al­la eu­ro­pe- is­ka scou­ters läp­par. Arsè­ne Weng­er ha­de haft järn­koll på Ljung­berg en läng­re pe­ri­od, men för­stod att age­ra snabbt ef­ter spe­la­rens suc­cé mot eng­els­män­nen.

– Jag tog ett per­son­ligt mö­te med Arsè­ne. Vi pra­ta­de ba­ra om fot­boll, in­te peng­ar och jag minns in­te ens vil­ken lön de er­bjöd mig. Allt hand­la­de om fot­bol­len, vil­ket gjor­de be­slu­tet en­kelt.

Ljung­berg av­bo­ka­de res­ten av stor­klub­bar­na och skrev på för Ar­se­nal.

Fred­rik Ljung­berg var säl­lan den ängs­li­ga ty­pen. Det finns dock ett till­fäl­le un­der ­kar­riä­ren då ner­ver­na vobb­la­de runt i krop­pen likt kokt spa­get­ti: de­bu­ten för Ar­se­nal ­hem­ma mot Man­ches­ter Uni­ted knappt en vec­ka ef­ter an­koms­ten till Hig­h­bu­ry.

– Jag är rätt av­slapp­nad men för att va­ra helt är­lig: den där vec­kan var jag så ner­vös. Jag ska­ka­de som ett asplöv. 20 mi­nu­ter in i mat­chen bör­ja­de fan­sen sjunga mitt namn och jag tänk­te: ”För guds skull, nej”, för jag var så ner­vös.

Kanske kun­de han blic­ka upp mot Hig­h­bu­rys läk­ta­re för ett par stär­kan­de och stöt­tan­de ges­ter från si­na när­mas­te fa­mil­je­med­lem­mar? Ic­ke. Ljung­bergs för­äld­rar var så oro­li­ga över de­bu­ten att de i stäl­let för att föl­ja mat­chen stan­na­de hem­ma och tvät­ta­de bi­len. Så när den hy­per­ner­vö­se so­nen fy­ra mi­nu­ter in i sin de­but prick­lob­ba­de in en för­lu­pen boll över jät­ten Pe­ter Sch­meichel till 3–0 för Ar­se­nal ha­de fa­mil­jen ing­en aning om suc­cén.

– Ef­ter att jag gjor­de mitt mål så sprang en av de­ras gran­nar ut från sitt hus och skrek till mi­na för­äld­rar: ”Fred­rik gjor­de mål!”

Den lyc­ko­sam­ma de­bu­ten smin­kar dock in­te över fak­tu­met att Ljung­bergs förs­ta tid i klub­ben var be­svär­lig. Att flyt­ta från al­la vän­ner i lil­la ge­myt­li­ga Halm­stad till ett en­samt ho­tell ut­an­för Lon­dons in­nerstad tog hårt på ho­nom. Ljung­berg har be­skri­vit hur han satt och tit­ta­de ut ge­nom fönst­ret i vän­tan på att det skul­le slu­ta reg­na.

– Jag ha­de så många vän­ner i Halm­stad. En bred so­ci­al cir­kel. Här i Eng­land ha­de jag... ingen­ting. Så jag var li­te uttrå­kad, en­sam och kän­de hem­läng­tan.

Sa­ker­nas till­stånd för­bätt­ra­des in­te av hans re­la­tivt me­di­ok­ra pre­sta­tio­ner på pla­nen. Dess­utom ha­de den er­känt en­vi­se svens­ken svårt att för­stå Arsè­ne Weng­ers in­struk­tio­ner. Ljung­berg vil­le an­vän­das centralt, men ”tving­a­des” ut på kan­ten.

– I Sve­ri­ge ha­de jag en fri roll bakom an­fal­lar­na och be­höv­de egent­li­gen ald­rig för­sva­ra. När jag kom hit vil­le Arsè­ne Weng­er att jag skul­le spe­la bre­da­re och jag ha­de fak­tiskt in­te en aning om vad han be­gär­de av mig. Och gi­vet­vis frå­ga­de jag mig själv ibland var­för han köp­te mig, för jag kan ju in­te spe­la­här egent­li­gen.

Weng­er har dess­bätt­re ald­rig va­rit ty­pen som ger upp på spe­la­re. Me­to­diskt och tål­mo­digt sam­ta­la­de han med Ljung­berg om fram­ti­den och svens­kens roll i la­get.

– Arsè­ne tog sig all­tid tid för mig och fick mig att kän­na trygg­het. Han för­stod att hur jag måd­de ut­an­för pla­nen själv­klart skul­le på­ver­ka på den­sam­ma så han hjälp­te mig verk­li­gen att kom­ma in i det. Det var stort och nå­got jag ald­rig glöm­mer.

Un­der mat­cher och trä­ning­ar fick han helt en­kelt ac­cep­te­ra verk­lig­he­ten och an­pas­sa sig. I Eng­land var det in­te lä­ge att klad­da med bol­len.

– Jag be­höv­de vän­ja mig vid det snab­ba pass­nings­spe­let. I Sve­ri­ge var jag en ”tia” och mot­stån­dar­na lät mig ta så många boll­kon­tak­ter jag vil­le. Helt plöts­ligt var jag i Ar­se­nal och be­höv­de spe­la bol­len på ett el­ler två till­slag – det var märk­ligt för mig. Men Arsè­ne vill få mig att se he­la bil­den och det för­änd­ra­de mig till det po­si­ti­va. Han gav mig själv­för­tro­en­de och lät mig ut­tryc­ka mig själv på pla­nen.

Re­dan två da­gar in i Ar­se­nal­kar­riä­ren ha­de den as­si­ste­ran­de trä­na­ren Pat Rice ta­git Fred­rik Ljung­berg åt si­dan i om­kläd­nings­rum­met. Då be­rät­ta­de han för ny­kom­ling­en att Ar­se­nal mås­te vin­na en ti­tel var­je sä­song, ing­et an­nat var ac­cep­ta­belt.

Det dröj­de till Ljung­bergs fjär­de sä­song i nor­ra Lon­don in­nan han vann si­na förs­ta trofé­er med klub­ben. Ar­se­nal ha­de kom­mit tvåa bakom Man­ches­ter Uni­ted i li­gan tre år på ra­ken och dess­utom för­lo­rat en Fa-cup­fi­nal mot Li­ver­pool, trots att Ljung­berg gett la­get led­ning­en i mat­chen.

Men 2001/02 kun­de ing­et stop­pa Ar­se­nal i all­män­het och Fred­rik Ljung­berg i syn­ner­het. Yr­väd­ret från Halm­stad sprang in boll ef­ter boll i nät un­der vå­ren och mest upp­märk­sam­het rön­te – bort­sett från det ri­vigt rö­da hå­ret samt pressens smek­namn ”Kid Vi­cous” – sam­ar­be­tet med Den­nis Berg­kamp.

Hol­län­da­ren höll i, höll i och höll i. Ljung­berg vän­ta­de, taj­ma­de och sat­te fart. Sen kom den för­lö­san­de löp­ning­en och pass­ning­en i pre­cis rätt lä­ge. Te­le­pa­ti? – Ja, li­te så. Vi vet ex­akt vad vi ska gö­ra. Hans löp­ning­ar är så in­tel­li­gen­ta och han är prak­tiskt ta­get omöj­lig att för­sva­ra sig mot, me­na­de Berg­kamp.

Ljung­berg hål­ler Berg­kamp som den bäs­te­lag­kam­ra­ten han haft äran att spe­la med.

– Han ha­de en så stor ta­lang och för­må­ga, men sho­wa­de ald­rig. Han spe­la­de för la­get och kän­de sig ald­rig tvung­en att vi­sa upp sig för fan­sen. Det är nå­got jag verk­li­gen re­spek­te­rar – han vil­le all­tid det bäs­ta för la­get.

To­talt no­te­ra­des mitt­fäl­ta­ren för 17 mål den sä­song­en. Det all­ra vik­ti­gas­te kom i FAcup­fi­na­len mot Chel­sea.

Han ha­de som­nat i spelar­bus­sen på väg till Car­diff. I när­he­ten av fi­na­la­re­nan Mil­len­ni­um Sta­di­um väck­tes han av lag­kam­ra­ter som me­nan­de knac­ka­de på ru­tan. När Fred­rik Ljung­berg tit­ta­de ut ge­nom fönst­ret kun­de han li­ka gär­na ha kol­lat in i en spe­gel. Över­allt på ga­tor­na gick tu­sen­tals sup­port­rar runt med en pun­kig röd strim­ma spre­jad tvärs över hjäs­san.

– Det var sans­löst. Gam­la som unga. Ba­ra Ar­senalfans med rött hår pre­cis som jag. Det går in­te att glöm­ma en sån syn. Sånt får man in­te upp­le­va igen.

Ljung­berg mot­sva­ra­de minst sagt de högt ställ­da för­vänt­ning­ar­na i fi­na­len. Må­let mot Chel­sea vi­sa­de vad svens­ken kun­de åstad­kom­ma när han stod på top­pen av sin ­fy­sis­ka och tek­nis­ka för­må­ga. Med 10 mi­nu­ter kvar spe­la­de Edu ut bol­len på väns­ter­kan­ten. Svens­ken, fort­fa­ran­de på egen plan­hal­va, tog fart. För­bi en vil­sen Wil­li­am Gal­las, ifrån en sakt­fär­dig Em­ma­nu­el Pe­tit. Plöts­ligt var det ba­ra John Ter­ry kvar. Eng­els­man­nen ­för­sök­te hård­hänt ri­va ner mot­stån­da­ren men ha­de in­te en suck mot svens­kens kraft och flög lätt som en van­te till mar­ken. Pre­cis vid straff­om­rå­det ba­nan­skru­va­de Ljung­berg upp bol­len i krys­set.

I res­ten av mat­chen skan­de­ra­de Ar­se­nals sup­port­rar en och sam­ma sång från läk­tar­na: ”We lo­ve you Fred­die, ’cos you’ve got red hair.”

Vec­kan ef­ter spö­a­de de Man­ches­ter Uni­ted på bor­ta­plan och Ar­se­nal kun­de där­med säk­ra li­ga­ti­teln på Old Trafford.

– Vi vann mat­chen, vi vann li­gan och vi vann dub­beln. Vi ha­de vän­tat på det här så länge och vil­le verk­li­gen gö­ra det för fan­sen. Det var en spe­ci­ell vec­ka.

Un­der se­ger­pa­ra­den på Lon­dons ga­tor fick Ljung­berg syn på en le­en­de po­lis.

– Han tog av sig hjäl­men och vi­sa­de en röd mo­hawk-fri­syr! Vad kan man sä­ga om det? Det var en ära.

Svens­ken av­slu­ta­de året med att ut­näm­nas till he­la li­gans bäs­ta spe­la­re.

Fram­gång­ar­na på pla­nen pa­rat med det ­ex­tra­va­gan­ta mo­de­in­tres­set var för­stås en ex­plo­siv kom­bi­na­tion för de brit­tis­ka skval­ler­tid­ning­ar­na. Fred­rik Ljung­berg var den ­ty­pen av fot­bolls­stjär­na som likt Da­vid Beck­ham över­skred sport­si­dor­na till ett all­mänt, na­tio­nellt in­tres­se.

– Man får ac­cep­te­ra det. Det är så det fun­ge­rar. Om det lig­ger nå­gon pa­pa­raz­zi i bus­kar­na är det in­te så myc­ket att gö­ra åt. Vid ett till­fäl­le ha­de jag sex styc­ken lig­gan­de på ­mo­tor­hu­ven. Men jag får ac­cep­te­ra det. Jag hål­ler allt pri­vat­liv för mig själv, det är så myc­ket of­fent­ligt än­då, sa Ljung­berg till Sport­bla­det när det var som all­ra värst.

Att han blev världs­be­römd kal­song­mo­dell för Cal­vin Kle­in mild­ra­de för­stås in­te ­tryc­ket. Nå­got som lag­kam­ra­ter­na ha­de sär­skilt ro­ligt åt.

– Bil­der­na på mig skrevs ut och sat­tes upp över he­la trä­nings­an­lägg­ning­en. In­ne på to­a­let­ter­na, i mat­sa­len – över­allt. Det var ­myc­ket skäm­tan­de då. Till slut be­ställ­de jag in ett par lå­dor med un­der­klä­der för spe­lar­na och ­ef­ter det höll de tyst. Så det var rik­tigt ro­ligt.

I dag ha­de sam­ma frå­gor va­rit otänk­ba­ra, men ba­ra för 15–20 år se­dan be­trak­ta­des en mo­de­in­tres­se­rad fot­bolls­spe­la­re som nå­got su­spekt. Han mås­te väl va­ra... ho­mo­sex­u­ell, ver­ka­de många jour­na­lis­ter och fot­bolls­sup­port­rar med sten­ål­ders­men­ta­li­tet tän­ka. För oav­bru­tet fick Ljung­berg sva­ra på frå­gor om sin lägg­ning.

– Det har ryk­tats länge om att jag skul­le ­va­ra gay. Det bryr jag mig in­te alls om. I stäl­let är jag stolt. Jag äls­kar mo­de, och jag ­tyc­ker att många män­ni­skor som är gay har fan­tas­tisk stil. Så det är en kom­pli­mang för mig. Och jag för­står verk­li­gen in­te var­för folk är så in­tres­se­ra­de.

Kän­dis­ska­pet tär­de dock på Ljung­berg som ef­ter kar­riä­ren be­rät­tat att han läm­na­de Eng­land på grund av hy­ste­rin.

– Ef­ter West Ham kän­de jag att det kräv-

ÖVER HJÄS­SAN. DET VAR SANS­LÖST. SÅNT FÅR MAN IN­TE UPP­LE­VA IGEN

des nå­got an­norlun­da. Jag har in­te be­rät­tat så myc­ket om det men ef­ter Cal­vin Kle­in så blev kän­dis­ska­pet li­te för myc­ket. Jag li­ta­de in­te rik­tigt på nå­gon och läm­na­de in­te hu­set då jag kän­de att jag in­te kun­de li­ta på män­ni­skor.

Att ha or­det ”In­vin­cib­le” in­ristat i cv:t är för en fot­bolls­spe­la­re vad no­bel­pri­set är för en ve­ten­skaps­man. Fred­rik Ljung­berg var högst del­ak­tig och or­di­na­rie i det Ar­se­nal som 2003/04 vann li­gan och gick obe­seg­ra­de en hel sä­song (to­talt 49 ra­ka li­ga­mat­cher ­ut­an för­lust).

– Först trod­de folk att de skul­le kun­na mob­ba och spar­ka oss, men vi vi­sa­de att vi var star­ka och ha­de mot­stånds­kraft.

Svens­ken me­nar att han in­te re­flek­te­ra­de sär­skilt myc­ket över re­kor­det för­rän ef­ter li­ga­ti­teln säk­rats.

– Som spe­la­re tänk­te man ba­ra på att vin­na­. När vi väl vun­nit li­gan blev det svårt att fort­sät­ta. Vi be­höv­de ju in­te vin­na mat­cher ­läng­re, för ti­teln var ju re­dan vår. Men ­Arsè­ne pra­ta­de med oss och sa ”går ni obe­seg­ra­de så blir ni ihåg­kom­na för evigt”. Jag för­stod att han ha­de rätt. Så här ef­ter kar­riä­ren är det stort. Den störs­ta be­svi­kel­sen? Oför­må­gan att gå he­la vägen i Cham­pi­ons Le­a­gue. Un­der de gyl­le­ne åren ha­de Ar­se­nal de­fi­ni­tivt en till­räck­ligt stark trupp för att vin­na, men nåd­de ald­rig ens se­mi­fi­nal.

2005/2006, när Ar­se­nal såg säm­re ut än på många år och la­get hal­ka­de ef­ter i li­gan, kom så plöts­ligt toppre­sta­tio­ner­na i Cham­pi­ons Le­a­gue. Re­al Madrid, Ju­ven­tus och Vil­lar­re­al slogs al­la ut på vägen till fi­na­len i Pa­ris mot ett Bar­ce­lo­na med Hen­rik Lars­son, Samu­el Eto’o och Ro­nal­din­ho.

– Jag gick in i den mat­chen med en hund­ra­pro­cen­tig käns­la av att vi skul­le vin­na. Jag viss­te att vi kun­de ska­da dem. Jag viss­te att vi kun­de slå de­ras spe­la­re.

Trots en ti­dig fri­lä­gesut­vis­ning på mål­vak­ten Jens Leh­mann tog Ar­se­nal led­ning­en i fi­na­len tack va­re en kraft­full nick från Sol Camp­bell.

– Men vi fick ald­rig in det där and­ra må­let. Och sen gjor­de Bar­ce­lo­na två mål på de tolv sista mi­nu­ter­na. Det är den en­da ti­teln som det fan­tas­tis­ka Ar­se­nal-la­get in­te vann – vil­ket vi bor­de ha gjort. Det är en så stor be­svi­kel­se ef­tersom vi var ka­pab­la att vin­na.

Ljung­berg har fort­fa­ran­de svårt att smäl­ta den snöp­li­ga final­för­lus­ten.

– Vi spe­la­de rik­tigt bra men re­sul­ta­tet blev 2–1 till Bar­ce­lo­na. Det är allt som räk­nas. Men det är min störs­ta be­svi­kel­se. Du mås­te ­kun­na ta för­lus­ten som en man, men vi vil­le verk­li­gen ha den där po­ka­len i pris­skå­pet.

Ef­ter den sä­song­en fick Ljung­berg fin­na sig i en roll som re­serv i Ar­se­nal och flyt­ta­de 2007/08 till West Ham. Men sam­ma år fick han upp­rät­tel­se ge­nom att bli ut­ta­gen i en långt mer pre­stige­full star­tel­va. För 2008 rös­ta­de Ar­se­nals sup­port­rar fram de 50 ­bäs­ta spe­lar­na i klub­bens histo­ria. Star­tel­van som kom högst upp på lis­tan? Thi­er­ry Hen­ry, Den­nis Berg­kamp, To­ny Adams, Ian Wright, Pa­trick Vi­ei­ra, Ro­bert Pirès, Da­vid Sea­man, Li­am Bra­dy, Char­lie Ge­or­ge, Pat Jen­nings och... Fred­rik Ljung­berg.

”WE LO­VE YOU FRED­DIE, ’COS YOU’VE GOT RED HAIR.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.