’’ FICK VA­RA MED I DEN BASTA UPP­LA­GAN AV ARSENAL

Un­der­bart är kort. Rami Shaaban väg­rar lå­ta ett ben­brott sol­ka ner sitt livs även­tyr. – Det blev ba­ra fem mat­cher. Men jag fick spe­la i det främs­ta Arsenal-la­get ge­nom ti­der­na.

Arsenal - - Sport Krönika Karlsson - Text: Per Boh­man

Sen­som­ma­ren 2002 härs­ka­de språk­för­bist­ring­en på ett ho­tell i nor­ra Lon­don. En bra­si­li­a­na­re och en svensk kun­de knappt kom­mu­ni­ce­ra, men gil­la­de ­in­stink­tivt varand­ra. På nå­got plan var de i en lik­nan­de si­tu­a­tion som nya spe­la­re i Arsenal, men på sam­ma gång var den fot­bolls­mäs­si­ga skill­na­den mel­lan de bå­da ko­los­sal. Gil­ber­to Sil­va ha­de som mitt­fält­san­ka­re nå­gon må­nad ti­di­ga­re vun­nit VM i Ja­pan/syd­ko­rea med Bra­si­li­en. Rami Shaaban an­län­de med krökt rygg då han de se­nas­te vec­kor­na värmt bänk för Djur­går­den i all­svens­kan. Bras­sen köp­tes för­stås in di­rekt, men svens­ken mås­te prov­trä­na för att vi­sa sig vär­dig.

– Först ha­de Zo­ran Lukic ba­ra nämnt att det fanns in­tres­se­ra­de klub­bar. Sen kal­la­de Djur­går­dens ord­fö­ran­de Bos­se Lund­kvist in mig på kon­to­ret och sa att Arsenal var in­tres­se­ra­de.

Kan du be­skri­va käns­lan när du hör­de det?

– Jag tänk­te ba­ra: Hig­h­bu­ry. Jag ha­de all­tid he­jat på Arsenal och äls­kat den are­nan.

Någ­ra ner­vö­sa dygn vän­ta­de. På da­gen: prov­trä­ning med mål­vaktsträ­nar­na och David Sea­man. På kväl­len: ner­vös vän­tan på ho­tel­let med Gil­ber­to Sil­va.

– Träningen var ald­rig ner­vös, men oviss­he­ten var job­big. Jag var trygg i mig själv men re­a­ge­ra­de på skill­na­der­na. Djur­går­dens bas på Kak­näs var en fot­bolls­plan och två ba­rac­ker. Hos Arsenal fanns allt du kun­de tän­kas be­hö­va.

Shaaban möt­tes in­te av nå­gon över­sval­lan­de kär­lek från spe­lar­na, men hel­ler inga vas­sa arm­bå­gar. Stäm­ning­en var av­mätt vän­lig.

– Ing­en för­sök­te vi­sa var skå­pet skul­le stå. Det var le­en­den och ett kort hej. Jag kän­de mig väl­kom­men, men in­te en kot­te i om­kläd­nings­rum­met för­u­tom Fredrik Ljung­berg viss­te väl vem den där prov­spe­la­ren var.

”Det var en obe­skriv­lig käns­la”

Arsè­ne Weng­er gav den le­gen­da­ris­ke mål­vaktsträ­na­ren Bob Wilson an­sva­ret över Shaaban och sneg­la­de ba­ra på mål­vak­ter­na.

– Jag mor­sa­de på ho­nom, tog Weng­er i hand och så sa han: ”vi får se vad som hän­der fram­ö­ver”.

Ett par da­gar se­na­re ha­de svens­ken skri­vit på för Arsenal.

– Det var en obe­skriv­lig käns­la. Det är en sak att kom­ma från Bar­ce­lo­na el­ler and­ra stor­klub­bar och sen skri­va på för Arsenal. Men att gå di­rekt från bän­ken i all­svens­kan till Arsenal? Det är ett jäk­la steg.

Ar­bets­be­skriv­ning­en var föl­jan­de: du ska stöt­ta David Sea­man. Eng­els­man­nen var nå­got stu­kad ef­ter att ha släppt in Ro­nal­din­hos fri­sparkslobb i Vm-kvar­ten mot Bra­si­li­en un­der som­ma­ren, men den stän­digt le­en­de ve­te­ra­nen tog sig än­då tid för den nye re­serv­mål­vak­ten.

– Han var så trygg i att han var förste­mål­vakt. Om David var frisk skul­le han spe­la. Det viss­te vi al­la om. Han kän­de ing­en kon­kur­rens, var so­ci­al och enormt trev­lig. Arsenal ha­de scou­tat mig bra och viss­te att jag var bra med män­ni­skor. Jag och David klic­ka­de di­rekt.

I no­vem­ber sträck­te Sea­man ljums­ken un­der slut­mi­nu­ter­na mot Newcast­le. Rami kas­ta­des in i mål och höll nol­lan bor­ta mot PSV Eind­ho­ven ef­ter att Arsenal tving­ats spe­la med en man mind­re i 55 mi­nu­ter se­dan Ko­lo Touré ­vi­sats ut.

De­bu­te­ra­de mot Spurs

Pre­mi­er Le­a­gue-de­bu­ten? Ing­en mjuk­start, di­rekt. Tot­ten­ham på Hig­h­bu­ry. De fles­ta minns Thi­er­ry Hen­rys sa­go­li­ka solo­mål när ele­gan­ten sprin­ta­de från egen plan­hal­va – för­bi prak­tiskt ta­get he­la bor­t­a­la­get – och lir­ka­de in bol­len med väns­tern. Rami ran­kar der­byt som den häf­ti­gas­te upp­le­vel­sen i den röd­vi­ta trö­jan.

– Av mi­na fem mat­cher var än­då Tot­ten­ham hem­ma den bäs­ta. Vi vann med 3–0, jag höll nol­lan och det slår allt. Egent­li­gen märk­te jag mest av ri­va­li­te­ten när man gick ska­dad. Ute pla­nen hör man in­te allt, men sit­ter man på läk­ta­ren och föl­jer der­byt så för­står man vad det be­ty­der. Gam­la da­mer som skri­ker bå­de det ena och det and­ra. Vil­ken jäk­la ri­va­li­tet, även om Tot­ten­ham var myc­ket säm­re då än vad de är nu. Vi ha­de ju in­te för­lo­rat på typ 20 år och skul­le all­tid ba­ra slå dem.

Un­der den ti­di­ga vin­tern var­va­de Arsè­ne Weng­er mel­lan Rami Shaaban och David Sea- man. Svens­ken fick äran att vak­ta må­let i Cham­pi­ons Le­a­gue-mat­chen bor­ta mot Ro­ma.

– Henry gjor­de hat­t­rick där ne­re. Det är en match man ald­rig glöm­mer. Rami njöt av li­vet i Lon­don. En per­fekt kom­bi­na­tion av att spe­la fotboll i en av värl­dens bäs­ta klub­bar, men slip­pa kän­dis­ska­pet. Han kun­de rö­ra sig obe­hind­rat, ta tun­nel­ba­nan som van­ligt folk och ­kä­ka på vil­ken re­stau­rang han vil­le ut­an nå­gon hy­ste­ri. – Jag blev mer igen­känd i Stock­holm än i Lon­don.

Svens­ken hann med en 3–1-se­ger hem­ma mot Aston Vil­la in­nan han lin­ka­de av små­ska­dad i sam­band med tors­ken på Old Trafford mot Man­ches­ter Uni­ted.

– Jag skul­le sko­las in or­dent­ligt och på all­var kon­kur­re­ra med David Sea­man om rol­len som förste­mål­vakt, vil­ket med tan­ke på hans ål­der kun­de bli rätt snart. Allt gick egent­li­gen som det skul­le fram till julaf­ton 2002 då jag ska­da­de mig.

Ru­bri­ken som Sport­bla­det smac­ka­de ut var ödes­mät­tad: ”Shaa­bans svar­ta jul – bröt be­net”. Shaaban var ur spel för res­ten av sä­song­en och svens­ken gjor­de inga fler mat­cher för klub­ben.

Arsenal vär­va­de un­der som­ma­ren Jens Leh­mann, vann li­gan och dub­ba­des till ­” In­vin­ci­b­les” ef­ter att in­te för­lo­rat en ­en­da li­ga­match på he­la sä­song­en i en svit som till slut stan­na­de vid 49 obe­seg­ra­de faj­ter.

”Nå­got jag all­tid har med mig”

Men tänk om? Många ha­de nog för­bitt­rats av lik­nan­de tan­kar och att mis­sa det där tå­get, men in­te Rami Shaaban.

– Jag får hö­ra det när jag är ute och snac­kar med folk. ”Fan vil­ken otur du ha­de som bröt be­net när du verk­li­gen ha­de chan­sen.” Men fa­sen, kol­la vad jag har fått va­ra med om. Det finns in­te att jag skul­le va­ra ledsen över hur det slu­ta­de. Jag skul­le ald­rig by­ta bort mi­na upplevelser i Arsenal. Tänk om jag bru­tit be­net i Djur­går­den? I stäl­let fick jag spe­la Pre­mi­er Le­a­gue, Cham­pi­ons Le­a­gue och VM. Man mås­te ha di­stans. Jag fick va­ra med i den bäs­ta upp­la­gan av Arsenal ge­nom ti­der­na. Det är nå­got jag all­tid kom­mer att ha med mig.

SHAABAN: ”DET FINNS IN­TE ATT JAG SKUL­LE VA­RA LEDSEN ÖVER HUR DET SLU­TA­DE. JAG SKUL­LE ALD­RIG BY­TA BORT MI­NA UPPLEVELSER I ARSENAL.”

För han fort­sat­te trots allt va­ra re­serv­mål­vakt un­der sto­ra de­lar av sä­song­en när ett hi­sto­riskt Arsenal gick obe­seg­ra­de.

Hur var det att job­ba med Jens Leh­mann?

– Han var en per­son som of­ta för­vå­na­de mig. En gal­ning på pla­nen men trev­lig ut­an­för. Han bjöd gär­na på mid­dag hem­ma hos sig och vi ­ha­de det fint. Mor­go­nen ef­ter på träningen fick man det ena glå­por­det ef­ter det and­ra kas­tat i an­sik­tet för att man skju­tit en boll li­te snett. Då var man in­te värd myc­ket.

Hur vild var han?

– Jens kun­de bli skogs­to­kig. Vi möt­te Ports­mouth bor­ta och bol­lar­na var li­te, li­te för löst pum­pa­de. Då gav han ma­te­ri­a­la­ren den värs­ta ut­skäll­ning­en jag hört i he­la mitt liv. Sen ska­ka­de han av sig det, höll nol­lan och vi vann.

Hur var re­la­tio­nen med Fredrik Ljung­berg?

– Vi bod­de i sam­ma om­rå­de och han tog verk­li­gen hand om mig. Även om han ha­de sin bäs­ta pe­ri­od i kar­riä­ren i Arsenal var det he­la ti­den Fredrik som stöt­ta­de mig un­der ska­dan. Skjut­sa­de mig till träningen, läm­na­de vi­de­o­fil­mer när man blev li­te iso­le­rad un­der re­ha­bi­li­te­ring­en och var väl­digt sym­pa­tisk.

Hur hög var Ljung­bergs sta­tus i la­get?

– På sam­ma ni­vå som Vi­ei­ra, Pirès, Henry och ett par kil­lar till. Fredrik stack ut med sitt hår, sin stil och bi­lar­na, men var sam­ti­digt den mest öd­mju­ka kil­len i värl­den. Det är ing­et snack om att Fredrik är en le­gen­dar i klub­ben. Han vek ald­rig ner sig, ha­de vinnar­men­ta­li­tet och tog myc­ket stryk. Sen för­stod han att ta det lugnt på trä­ning­ar­na, pre­cis som de and­ra stjär­nor­na.

Hur me­nar du?

– Så var det i Eng­land. Kol­la ba­ra på Pa­trick Vi­ei­ra. Han kun­de va­ra en av de all­ra säms­ta un­der trä­ning­ar­na. Jag tänk­te ”va fan är det här?”, men när do­ma­ren väl blås­te i gång så var han den här stöt­te­pe­la­ren och jä­keln som ing­en vil­le mö­ta. Det var en otro­ligt bra lag­kap­ten. Så själv­klar i sitt sätt att va­ra, men ut­an ar­ro­gans. Vi­ei­ra var per­fek­ta bland­ning­en mel­lan det frans­ka och eng­els­ka.

Vem var svå­rast att mö­ta på träningen?

– Thi­er­ry Henry var själv­klart hur bra som helst. Det här var hans bäs­ta år i kar­riä­ren och Henry vann skyt­te­li­gan näs­tan var­je sä­song. Det är helt ofatt­bart att han in­te fick Bal­lon d’or nå­got år. Men hur bra än Henry var som spe­la­re så kun­de man än­då se möns­ter hos ho­nom ef­tersom jag möt­te ho­nom var­je dag. Så egent­li­gen var det nog svå­ra­re att mö­ta en an­nan spe­la­re.

Vem?

– Den­nis Berg­kamp. Det är den smar­tas­te spe­la­ren jag trä­nat med. Han bröt möns­ter och gjor­de al­la om­kring sig bätt­re. Per Boh­man

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.