Är stä­der då­li­ga för psy­ket?

BBC Vetenskapens vag till lyckan - - Innehåll - TEXT: BRENDAN KEL­LY

År 1950 lev­de 746 mil­jo­ner män­ni­skor i stä­der. År 2014 ha­de den siff­ran ökat till 3,9 mil­jar­der – 54 pro­cent av värl­dens be­folk­ning. En­ligt FN kom­mer 66 pro­cent av oss att bo i stä­der år 2050.

Stä­der har många för­de­lar. De gör det möj­ligt att kon­cen­tre­ra mänsk­li­ga ak­ti­vi­te­ter som han­del, ut­bild­ning och forsk­ning. Rätt an­vän­da er­bju­der stä­der sto­ra mil­jö­mäs­si­ga för­de­lar. Stä­der gör att vi of­ta­re kom­mer i kon­takt med andra män­ni­skor, och de fles­ta av oss ver­kar va­ra pro­gram­me­ra­de för att sö­ka oss till den tä­ta­re mänsk­li­ga sam­va­ron: vi gil­lar stä­der och vi gil­lar att va­ra bland män­ni­skor. Men gil­lar vå­ra krop­par och hjär­nor också stä­der? El­ler skul­le fler av oss må bätt­re och va­ra fris­ka­re om vi bod­de på lan­det?

Vå­ra äls­ka­de stä­der kän­ne­teck­nas av hög­re fö­re­komst av bar­nast­ma, hjärt­sjuk­do­mar, di­a­be­tes och oli­ka can­cer­for­mer, samt av psy­kisk sjuk­dom bland barn, de­pres­sio­ner bland vux­na och till och med schi­zo­fre­ni. Den skräm­man­de sta­tisti­ken kan med för­del ut­fors­kas ge­nom en när­ma­re titt på just schi­zo­fre­ni, san­no­likt den mest lång­li­va­de och mytomspun­na sjuk­do­men i me­di­ci­nens histo­ria.

En­ligt FN kom­mer näs­tan två tred­je­de­lar av värl­dens be­folk­ning att bo i stä­der år 2050. Ur­ba­ni­se­ring­en ver­kar in­te gå att stop­pa. Men hur mår vi av att bo i stä­der? Gör det oss olyck­li­ga?

VAD ÄR SCHI­ZO­FRE­NI?

Un­ge­fär en pro­cent av värl­dens be­folk­ning drab­bas av schi­zo­fre­ni nå­gon gång i li­vet. Or­sa­ker­na är in­te kän­da. Vad man där­e­mot vet är att det är van­li­ga­re bland män än bland kvin­nor.

Symp­to­men bör­jar med små för­änd­ring­ar av tän­kan­de och be­te­en­de i barn­do­men, men des­sa är så va­ga att det ba­ra är i ef­ter­hand el­ler i forsk­nings stu­di­er man ser dem. Det sto­ra fler­ta­let barn ut­veck­lar inga psy­ko­lo­gis­ka el­ler psy­ki­a­tris­ka pro­blem. Des­sa sub­ti­la för­änd­ring­ar pe­kar dock på att hjär­nans ut­veck­ling föl­jer en an­nan ba­na hos många män­ni­skor med schi­zo­fre­ni re­dan ti­digt i li­vet, kanske re­dan på fos­tersta­di­et.

De förs­ta tyd­li­ga symp­to­men upp­trä­der i ton­å­ren i form av oro, ned­stämd­het, so­ci­al till­ba­kadra­gen­het el­ler en stark fix­e­ring vid märk­li­ga fö­re­ställ­ning­ar. Det här är sa­ker som näs­tan alla ton­å­ring­ar (och många vux­na) upp­le­ver nå­gon gång, så de mås­te in­te va­ra ett tec­ken på psy­kisk sjuk­dom. Om teck­nen är väl­digt fram­trä­dan­de och var­ak­ti­ga hos en ung per­son kan det va­ra en in­di­ka­tion på att hen lö­per hög risk att drab­bas av psy­ko­lo­gis­ka el­ler psy­ki­a­tris­ka pro­blem.

De klas­sis­ka symp­to­men på schi­zo­fre­ni som så små­ning­om upp­trä­der är bland an­nat van­fö­re­ställ­ning­ar och hal­lu­ci­na­tio­ner. Andra kän­ne­tec­ken är till ex­em­pel svå­rig­he­ter att tän­ka klart och en rad ”ne­ga­ti­va” symp­tom som på­min­ner om de­pres­sion, till ex­em­pel ned­stämd­het, oin­tres­se, brist på ener­gi och und­vi­kan­de av so­ci­a­la si­tu­a­tio­ner.

Det har fors­kats en hel del om bi­o­lo­gins roll i schi­zo­fre­ni, men stör­ning­en är fort­fa­ran­de en av de verk­li­ga gå­tor­na in­om me­di­ci­nen. Det be­ror del­vis på att ter­men schi­zo­fre­ni an­vänds som be­näm­ning på ett klus­ter av symp­tom som of­ta fö­re­kom­mer till­sam­mans, och in­te om nå­gon bi­o­lo­giskt definierad fö­re­te­el­se. Här finns en tyd­lig skill­nad mellan schi­zo­fre­ni och till­stånd som ex­em­pel­vis

MITÄ SKITSOFRENIA ON?

Skitsofrenia ko­sket­taa no­in yhtä pro­sent­tia maail­man vä­e­stö­stä jos­sa­in elä­män­vai­he­es­sa. Sen sy­i­tä ei tun­ne­ta, ja se on ylei­sempi mi­e­hillä ku­in nai­sil­la.

Oi­re­et al­ka­vat hi­e­no­i­si­na mu­u­tok­si­na lapsu­u­siän ajat­telus­sa ja käytökses­sä, mut­ta

”Forsk­ning­en vi­sar nu ot­ve­ty­digt att män­ni­skor som föds, väx­er upp och bor i stä­der lö­per stör­re risk att med tiden ut­veck­la schi­zo­fre­ni.”

di­a­be­tes, som kan di­a­gnos­ti­se­ras ge­nom blod­soc­ker­mät­ning­ar, och hjärn­tu­mö­rer, som syns vid mag­net ka­me­ra­un­der­sök­ning. Det finns inga blod­pro­ver el­ler rönt­gen­un­der­sök­ning­ar som gör att man sä­kert kan stäl­la di­a­gno­sen schi­zo­fre­ni. Men det finns allt­mer forsk­ning som pe­kar på att re­gle­ring­en av sig­naläm­net do­pa­min av­vi­ker hos schi­zo­fre­na. Med tan­ke på hjär­nans kom­plexa struk­tur är det för­mod­li­gen fle­ra sig­nal­sub­stan­ser som är in­blan­da­de.

Det finns också en stark ge­ne­tisk fak­tor och tro­li­gen fle­ra ge­ner som var för sig har li­ten el­ler mått­lig be­ty­del­se för schi­zo­fre­ni, men som vi in­te vet så myc­ket om än­nu. Men fak­tum är att de fles­ta som drab­bas av schi­zo­fre­ni in­te har det i släk­ten, sam­ti­digt som de fles­ta som har schi­zo­fre­ni i släk­ten in­te ut­veck­lar det själ­va. Även om ge­ne­tis­ka an­lag och fa­mil­je­histo­rik kan öka ris­ken för schi­zo­fre­ni, spe­lar allt­så mil­jö­fak­to­rer myc­ket stor roll. Vil­ket tar oss vidare till vå­ra stä­der.

SCHI­ZO­FRE­NI I STAN

Stu­di­er av schi­zo­fre­nins ut­bred­ning run­tom i värl­den har länge vi­sat att det är van­li­ga­re i ur­ba­na om­rå­den än på lands­byg­den.

Re­dan på 1960- och 1970-ta­len vi­sa­de forsk­ning att den mest up­pen­ba­ra för­kla­ring­en ver­kar ha åt­minsto­ne viss be­ty­del­se: män­ni­skor som re­dan har schi­zo­fre­ni brukar flyt­ta till stä­der för att få hjälp, bo­en­de och stöd, vil­ket gör att de drab­ba­de kon­cen­tre­ras till stä­der­na som en följd av sitt till­stånd.

Det vi­sa­de sig dock gans­ka snart att ur­ba­ni­se­rings­ef­fek­ten in­te räck­te för att för­kla­ra den för­höj­da fö­re­koms­ten av schi­zo­fre­ni i stä­der. Fle­ra andra fak­to­rer spe­lar också in. Stu­di­er från 1970-ta­let och fram­åt kas­tar nytt ljus ge­nom att vi­sa att stä­der, även när man kon­trol­le­rat för in­flytt­ning­en av drab­ba­de, är fö­re­na­de med en för­höjd risk för att ut­veck­la schi­zo­fre­ni. All­ra tyd­li­gast var sam­ban­det i stör­re forsk­nings­stu­di­er med myc­ket god ut­form­ning och me­tod.

Forsk­ning­en vi­sar nu ot­ve­ty­digt att män­ni­skor som föds, väx­er upp och bor i stä­der lö­per stör­re risk att med tiden ut­veck­la schi­zo­fre­ni.

Ex­po­ne­ring för stads­mil­jö ver­kar, pre­cis som fö­re­komst av schi­zo­fre­ni i släk­ten, var­ken va­ra nöd­vän­digt el­ler till­räck­ligt för att man ska ut­veck­la stör­ning­en. Det ökar dock ris­ken att drab­bas nå­gon gång i li­vet från en till uppskatt­nings­vis två pro­cent. Den för­höj­da ris­ken är lång­t­i­från nå­got skäl att av­rå­da män­ni­skor från att bo i stä­der, in­te ens när det gäl­ler per­so­ner som har schi­zo­fre­ni i släk­ten el­ler har andra risk­fak­to­rer. Så sälj in­te lä­gen­he­ten – åt­minsto­ne in­te rik­tigt än.

Att oli­ka fors­kar­grup­per på oli­ka plat­ser iden­ti­fi­e­rar sam­ma lil­la risk vid oli­ka tid­punk­ter och med oli­ka me­to­der gör dock att re­sul­ta­tet knapp ast kan be­ro på slum­pen. Dess­utom finns in­te ba­ra ett tyd­ligt sam­band mellan stä­der och schi­zo­fre­ni, ut­an också be­lägg för att gra­den av ex­po­ner ing spe­lar roll: ju ur­ba­na­re mil­jö man föds i, desto stör­re är ris­ken för att ut­veck­la schi­zo­fre­ni.

Här finns up­pen­bar­li­gen nå­gon än så länge okänd bi­o­lo­gisk el­ler psy­ko­lo­gisk fak­tor som gör att stads­li­vet för­änd­rar hjär­nans ut­veck­ling el­ler funk­tions­sätt så att ris­ken för schi­zo­fre­ni ökar. Men vad rör det sig om?

FORS­KAR­NA SÖKER FÖR­KLA­RING­EN

Fle­ra fak­to­rer har lyfts fram som tänk­ba­ra för­kla­ring­ar till kopp­ling­en mellan stä­der och schi­zo­fre­ni. Se­dan länge vet man att om en gra­vid kvin­na blir sjuk i ex­em­pel­vis in­flu­en­sa kan det öka bar­nets risk för att ut­veck­la en sjuk­dom el­ler stör­ning som ung vux­en.

”Stu­di­er av schi­zo­fre­nins ut­bred­ning run­tom i värl­den har länge vi­sat att det är van­li­ga­re i ur­ba­na om­rå­den.”

En an­nan te­o­ri är att stä­der gör att män­ni­skor of­ta­re kom­mer i kon­takt med kat­ter och där­med med katt­bur­na smit­tor som tox­oplas­ma. Än så länge är det in­te be­vi­sat att det finns nå­gon kopp­ling mellan kat­ter och schi­zo­fre­ni, men om den finns ver­kar den va­ra obe­ro­en­de av kopp­ling­en mellan stä­der och schi­zo­fre­ni. Andra möj­li­ga för­kla­ring­ar till den höga fö­re­koms­ten av schi­zo­fre­ni i stä­der är att bå­de luft­för­ore­ning­ar och D-vi­ta­min­brist är van­li­ga­re där. Men in­te hel­ler des­sa te­o­ri­er har kun­nat be­vi­sas.

När in­tres­set för frå­gan öka­de på 1990ta­let kun­de fle­ra ti­di­ga­re hy­po­te­ser ute­slu­tas. Nu vet man att den öka­de ris­ken var­ken har att gö­ra med so­cio­e­ko­no­misk grupp un­der upp­väx­ten, trång­bodd­het i hem­met, för­äld­rar som är lå­gin­komst­ta­ga­re el­ler ar­bets­lö­sa, hög can­na­bi­san­vänd­ning el­ler antal äld­re sys­kon. Vil­ka te­o­ri­er åter­står då?

Till de mest över­ty­gan­de rö­nen om schi­zo­fre­ni från se­na­re år hör forsk­nings­re­sul­tat som pe­kar på att en för­höjd risk kan be­ro på att man le­ver i ett ”des­or­ga­ni­se­rat sam­häl­le”, vil­ket får bå­de so­ci­a­la, psy­ko­lo­gis­ka och bi­o­lo­gis­ka ef­fek­ter. Man vet till ex­em­pel att fö­re­koms­ten av många psy­kis­ka stör­ning­ar, bland dem schi­zo­fre­ni, är hög­re bland mi­gran­ter. Men var­för? Psy­ki­a­tern Ja­ne Boy­dell och hen­nes kol­le­gor har vi­sat att ju mind­re en et­nisk mi­no­ri­tet är, desto mer ökar ris­ken. Om en mi­no­ri­tets­grupp är stör­re fun­ge­rar det med andra ord som ett skydd mot den öka­de ris­ken: ju stör­re gruppen är, desto lägre är ris­ken. Har des­sa so­ci­a­la fak­to­rer stör­re på­ver­kan i stä­der än på lan­det? Och vad be­ror det i så fall på?

Hos per­so­ner som li­der av schi­zo­fre­ni, och många andra psy­ki­a­tris­ka stör­ning­ar, ser man of­ta av­vi­kel­ser i krop­pens re­ak­tion på stress. Det speglas i ni­vå­er­na av kor­ti­sol, ett ste­ro­id­hor­mon som pro­du­ce­ras i bin­ju­rar­na i stres­si­ga si­tu­a­tio­ner. Kro­niskt höga kor­ti­sol­ni­vå­er har ne­ga­tiv in­ver­kan på prak­tiskt ta­get alla or­gan i krop­pen, även hjär­nan. Att det kan in­ne­bä­ra kro­nisk stress att till­hö­ra en li­ten mi­grant­grupp är möj­ligt, och till och med tro­ligt. Det med­för att kor­ti­sol­ni­vån ge­ne­rellt lig­ger hög­re och ger där­med en ökad risk för schi­zo­fre­ni.

Det finns skäl att tro att den här ty­pen av ”stres­sef­fekt” är mer på­tag­lig i ur­ba­na om­rå­den, ef­tersom stads­li­vet på­ver­kar hjär­nans re­ak­tio­ner på stress. Fö­re­koms­ten av brotts­lig­het, so­ci­al splitt­ring och ur­bant för­fall spe­lar också stor roll. Att sam­hälls­fak­to­rer på­ver­kar män­ni­skors hjär­nor fick starkt stöd i en stu­die vid Du­ke Uni­ver­si­ty och King’s Col­lege Lon­don, som pub­li­ce­ra­des i Schi­zop­hre­nia Bul­le­tin i maj 2016. En grupp fors­ka­re från de bå­da lä­ro­sä­te­na ana­ly­se­ra­de da­ta från över 2 000 tvil­ling­ar föd­da i Stor­bri­tan­ni­en och kon­sta­te­ra­de att hög­re ut­satt­het för brott och lägre so­ci­al sam­man­håll­ning tro­li­gen åt­minsto­ne till viss del för­kla­rar var­för barn i stä­der lö­per stör­re risk att ut­veck­la symp­tom på stör­ning­ar som schi­zo­fre­ni. Det är så­le­des in­te stä­der­na själ­va som ver­kar ha störst be­ty­del­se, ut­an hur vi le­ver i dem.

Det är en in­tres­sant upp­täckt, i lin­je med ti­di­ga­re forsk­nings­rön, som ger stöd åt te­o­rin att sam­ban­det mellan stä­der och schi­zo­fre­ni har att gö­ra med ett des­or­ga­ni­se­rat sam­häl­les

TILL HÖ­GER: Stä­der är ef­fek­ti­va för att or­ga­ni­se­ra vå­ra sam­häl­len, men de kan va­ra då­li­ga för häl­san.

”Det är så­le­des in­te stä­der­na själ­va som ver­kar ha störst be­ty­del­se, ut­an hur vi le­ver i dem.”

på­ver­kan på bi­o­lo­gis­ka me­ka­nis­mer. Även om forsk­ning­en gör sto­ra fram­steg är det fort­fa­ran­de oklart vad det här kom­mer att be­ty­da för möjligheterna att be­hand­la och fö­re­byg­ga schi­zo­fre­ni.

VAD HÄN­DER HÄRNÄST?

Det finns bå­de me­di­ci­ner och psy­ko­log­hjälp för pa­ti­en­ter med schi­zo­fre­ni, och be­hand­ling­ar­na är till stor hjälp. Den be­hand­ling som ges mås­te va­ra än­da­måls­en­lig och em­pa­tisk för att ha en lä­kan­de och stär­kan­de ver­kan bå­de för de drab­ba­de och de­ras fa­mil­jer. Ändå är be­hand­ling­ar­na lång­t­i­från fel­fria och de kan in­te bo­ta till­stån­det. Be­hand­lings­möj­lig­he­ter­na skul­le för­bätt­ras av­se­värt om vi visste pre­cis vad det är som or­sa­kar schi­zo­fre­ni, men det gör vi in­te idag.

I jak­ten på svar är det viktigt att ut­veck­la en bätt­re för­stå­el­se för stads­li­vet och dess re­la­tion till andra risk­fak­to­rer, till ex­em­pel arvsan­lag, ska­dor i fos­ter­li­vet el­ler vid för­loss­ning­en,

psy­ko­lo­gis­ka trau­man, can­na­bis­rök­ning, skall­ska­dor, mi­gra­tion, so­ci­al ut­satt­het och kro­nisk stress. Alla des­sa fak­to­rer har kopp­ling till schi­zo­fre­ni i oli­ka grad, men hur sam­ban­det ser ut vet vi in­te rik­tigt.

Det som fram­för allt gör det svårt att hit­ta sva­ren är att schi­zo­fre­ni di­a­gnos­ti­se­ras ge­nom symp­to­men och in­te ge­nom bi­o­lo­gis­ka tes­ter. Pre­cis som ”fe­ber” el­ler ”hu­vud­värk” är schi­zo fre­ni en pa­ra­ply­term som täc­ker en mängd oli­ka men be­släk­ta­de av­vi­kel­ser sna­ra­re än ett en­da tyd­ligt av­grän­sat bi­o­lo­giskt till­stånd. Trots att des­sa av­vi­kel­ser har många ge­men­sam­ma symp­tom kan de myc­ket väl ha oli­ka or­sa­ker hos oli­ka per­so­ner el­ler grup­per.

Där­för be­va­rar schi­zo­fre­ni den gåt­full­het som präg­lar alla san­na ve­ten­skaps­myste­ri­er: stör­ning­en kanske in­te ens ex­i­ste­rar som de­fi­ni­er­bar fö­re­te­el­se. Det är möj­ligt att de drab­ba­des högst verk­li­ga li­dan­de speg­lar oli­ka kom­bi­na­tio­ner av risk­fak­to­rer som ger likar­ta­de – men in­te iden­tis­ka – klus­ter av symp­tom.

Då är kopp­ling­en mellan schi­zo­fre­ni och stä­der kanske in­te så över­ras­kan­de. Stä­der är kom­plexa och sinn­ri­ka fö­re­te­el­ser som är svå­ra att de­fi­ni­e­ra och för­kla­ra, men har ändå va­rit märk­vär­digt be­stå­en­de i män­ni­skans mo­der­na histo­ria. Stä­der har med andra ord en hel del lik­he­ter med schi­zo­fre­ni. Och ef­tersom schi­zo­fre­ni brukar gå hand i hand med ned­stämd­het kan vi ge­nom att iden­ti­fi­e­ra or­sa­ker­na och hit­ta sätt att för­hind­ra dem i stads­li­vet bi­dra till fris­ka­re och lyck­li­ga­re sam­häl­len.

”Kro­niskt höga kor­ti­sol­ni­vå­er har ne­ga­tiv in­ver­kan på prak­tiskt ta­get alla or­gan i krop­pen, även hjär­nan.”

Brendan Kel­ly är pro­fes­sor i psy­ki­a­tri vid Tri­ni­ty Col­lege Dublin. Han har skri­vit fle­ra böc­ker, bland an­nat Men­tal ill­ness, hu­man rights and the law (Rcpsych Pub­li­ca­tions, 2016).

Läs mer om schi­zo­fre­ni och andra psy­kis­ka sjuk­do­mar på Vård­gui­den: www.1177.se.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.