Blir vi antisociala av sociala medier?

Nyligen blev jag vittne till en obehaglig relationskrasch. Den ena i paret beskyllde sin partner för otrohet, den andra svarade med anklagelser om psykisk misshandel, fylla och oförmåga att prestera i sängen. Allt detta i ett klart vulgärare tonläge än jag valt att återge det i. Det blev snabbt väldigt otrevligt för alla. Barnen drogs in, och vännerna började ta parti och gräla aggressivt med dem som valt den andra sidan. Det var fult och osmakligt, och det fick mig att undvika alla de inblandade i fortsättningen. Vilket inte var särskilt svårt, eftersom jag aldrig hade träffat dem innan heller. Hela relationskraschen utspelade sig på Facebook. Några vänners vänner hade skickat mig vänförfrågningar som jag hade accepterat utan större eftertanke. Det var så jag kom att bli åskådare till deras hemska uppbrott från första parkett. Det kan tyckas ironiskt att ett socialt nätverk ledde till kapandet av så många sociala band.

Du har förmodligen hört många andra runt dig klaga över sociala medier.

Vi är många som har upplevt hur sociala medier förändrat våra vanor på nätet. Men borde vi oroa oss för att de påverkar vårt beteende och får oss att må sämre?

Att de är invaderande tidstjuvar som hotar privatlivet och så vidare. Men finns det verkligen fog för att påstå att de också gör oss antisociala?

Om du i likhet med många andra drar en tydlig gräns mellan kontakter på nätet och i verkligheten, och anser att de senare är viktigare, så verkar svaret vara ja. För att verkligen tränga in i ämnet måste man dock titta på hur sociala nätverk påverkar vårt beteende och agerande gentemot andra. Faktum är att den påverkan är betydande på grund av hur våra hjärnor fungerar.

Allt socialt samspel vi ägnar oss åt, både på nätet och ansikte mot ansikte, har omfattande effekter på vårt tänkande. Enligt teorin om den sociala hjärnan, som först lades fram av antropologen Robin Dunbar på 1990-talet, är det vår sociala natur som är förklaringen till att vi har utvecklat så stora hjärnor. Han menar att tidiga människor slöt sig samman i grupper och det samarbetet visade sig gynna vår överlevnad. Men det är en livsstil som ställer höga krav på bearbetning av information: Vilka kan du lita på? Vilka kommer att hjälpa dig? Vilka är skyldiga dig en tjänst? Och så vidare. En stor mängd detaljerad information måste vara omedelbart tillgänglig, och då krävs det helt enkelt mycket grå hjärnsubstans. Så lyder åtminstone teorin (som inte är den enda).

Genom hjärnskanning har man också sett att aktiviteten i ett nätverk av områden ( bland annat i temporoparietalområdet) ökar hos deltagare när de tänker på sig själva i relation till en grupp. I områden som frontallobens ventromediala region och främre gördelvindlingen syns ökad aktivitet när vi bearbetar vår självuppfattning och identitet, och när vi tänker på grupper eller gemenskaper som vi känner oss delaktiga i. Allt detta pekar på att våra sociala interaktioner är en viktig del av vår identitet.

Vi människor har ett socialt behov. Att förvägra någon social kontakt, som när fångar sätts i isoleringscell, betraktas av psykologer som en form av tortyr. Å andra sidan är det inte bra med för mycket social interaktion heller. Socialt samspel är

” Vi människor har ett socialt behov. Att förvägra någon social kontakt, som när fångar sätts i isoleringscell, betraktas av psykologer som en form av tortyr. ”

mentalt krävande eftersom det innebär mycket arbete för hjärnan. Det är förklaringen till människors till synes motsägelsefulla behov av både social interaktion och avskildhet. Social samvaro tröttar ut hjärnan, så vi behöver dra oss undan ibland för att ladda batterierna.

Allt detta visar att hjärnan skickligt hittar rätt balans för att vi ska få ut så mycket som möjligt av kontakten med andra. Men precis som en tårta inte blir tio gånger godare för att man tillsätter tio gånger så mycket socker kan sociala nätverk mångfaldiga våra relationer och samspel på sätt som gör mer skada än nytta.

Redan 2010 hävdade vissa psykiatrer att det fanns människor som var så beroende av sociala medier att det borde klassas som ett sjukdomstillstånd. De hänvisade till en person i en fallstudie som brukade ägna fem timmar om dagen åt Facebook, knappt lämnade bostaden, blev av med jobbet och i ett fall avbröt sig under en terapitimme för att kolla sitt nyhetsflöde – vilket närmast kan jämföras med att öppna en öl på ett Aa-möte. Ett sådant beroende innebär i princip att man försummar alla andra sociala kontakter för att enbart fokusera på sociala medier, på bekostnad av resten av livet.

Det finns förklaringar till beteendet. Bra socialt samspel triggar hjärnans belöningssystem. Oxytocin frisätts och skapar ett allmänt välbefinnande, och det mesolimbiska belöningssystemet djupt inne i hjärnan frigör dopamin, vilket ger en stark känsla av välbehag. Vissa menar – och det finns till och med vissa belägg för det i forskning – att lyckad interaktion på nätet, till exempel ett populärt Facebookinlägg eller en tweet som får stor spridning, kan ge samma positiva reaktion i hjärnan.

Tyvärr är det mycket enklare att få de här sociala kickarna på nätet, utan all den ansträngning som präglar ”vanligt” socialt samspel.

”Social samvaro tröttar ut hjärnan, så vi behöver dra oss undan ibland för att ladda batterierna.”

Precis som droger triggar de sociala framgångarna belöningssystemet utan besväret med att först utföra handlingen som hjärnan normalt skulle betrakta som värd att belöna. Med tiden vänjer sig hjärnan vid de behagliga signalerna och kan exempelvis inaktivera områden som svarar för hämningar eller medveten självkontroll för att de ska fortsätta komma. I en studie vid Zürichuniversitetet från 2013 tittade psykologie doktor Katrin Preller och hennes grupp på hjärnan hos kokainmissbrukare med hjälp av neuroradiologi. De såg minskad aktivitet bland annat i den orbitofrontala barken, vilket minskar förmågan till empati och viljan att umgås med andra. Om sociala nätverk utnyttjar liknande mekanismer kan de alltså påverka människors samspel och göra dem mer antisociala. Här behövs dock mer forskning.

FRITT SPELRUM FÖR KONTROLLFREAK

Ett annat problem är att människor har mer kontroll över interaktionen med andra på nätet och i mycket högre grad kan styra hur andra upplever dem. Man kan se till att bara lägga upp bra foton, radera dumma kommentarer, stavningskontrollera, dela vassa memes och så vidare. Det gör att vi kan ägna oss åt intrycksstyrning, en process som pågår i bakgrunden i hjärnan och innebär att vi hela tiden strävar efter att visa upp en så bra bild som möjligt av oss själva för att andra ska gilla oss.

Tom Farrow och hans kollegor vid universitetet i Sheffield tittade på intrycksstyrning i en studie 2014. Forskarna bad deltagarna att välja beteenden som skulle få människor att gilla respektive ogilla dem, och registrerade vad som hände i deras hjärnor. Hjärnskanningen visade en förhöjd aktivitet bland annat i mediala delar av främre pannloben, mitthjärnan och lillhjärnan, vilket pekar på att dessa områden medverkar när vi bearbetar den bild av oss själva som vi vill presentera för andra. Det var dock bara när deltagarna valde beteenden som skulle få folk att ogilla dem som aktiveringen i dessa områden var märkbar. När de valde beteenden som fick dem att framstå i bra dager sågs ingen tydlig skillnad mot normal hjärnaktivitet. Det gick dessutom mycket snabbare för deltagarna att bearbeta positiva beteenden än negativa.

Sammantaget ledde det till slutsatsen att det är ett normaltillstånd för hjärnan att jobba för att presentera en positiv bild av oss själva.

Här rörde det sig visserligen om en mindre, begränsad studie, men resultatet är intressant. Om vi ständigt strävar efter att förmedla en bra bild av oss själva, är det inte så underligt att sociala nätverk är så populära. Där kan vi i mycket högre grad styra vilket intryck vi ger.

PSYKOPATISKA DRAG

Kontrollen i sociala medier är inte bara av godo. Om du sitter tillsammans med några vänner kan lusten att kolla telefonen istället för att samtala vara överväldigande. Hjärnan brukar vilja undvika risker och föredrar förutsägbara alternativ framför mindre säkra. Omedvetet uppfattar vi det lugna, välordnade gränssnittet på skärmen som tryggare än det ostrukturerade samtalet som pågår runt omkring. Vännerna du är i sällskap med tycker kanske att beteendet är antisocialt, och det med rätta.

Mer oroande är de resultat som forskarna Jesse Fox och Margaret Rooney fick i en studie på män i åldern 18– 40 år, publicerad i tidskriften Personality And Individual Differences. De visade att det finns ett samband mellan hur mycket tid vi ägnar åt att lägga upp selfies i sociala medier, och inte minst åt att redigera dem för att vi ska se bättre ut, och drag som narcissism och psykopati. Det betyder inte att dragen uppstår på grund av de sociala nätverken. Däremot kan sociala medier erbjuda ett forum där sådana drag kan få utlopp utan konsekvenser, medan de i andra sammanhang kanske skulle kritiseras och ifrågasättas med följden att personen i fråga skulle välja ett mer socialt accepterat beteende.

Ett annat spännande resultat kommer från en studie som gjordes vid Lindenwooduniversitetet i USA 2015, under ledning av professor Joy Peluchette. Där såg forskarna att vissa typer av beteenden i sociala medier – framför allt öppenhet och extroverthet – faktiskt ökar risken för att bli utsatt för trakasserier på nätet. Det låter kanske kontraintuitivt, men på sätt och vis är det logiskt. I det vanliga livet kan sociala normer få människor att lägga band på sina utlevande sidor. Tryckt stämning och subtila tecken på obehag från omgivningen, både genom kroppsspråk och andra reaktioner, kan hejda någon från att bli alltför personlig och intensiv. På nätet finns inga sådana små signaler, utan där kan du vara så personlig och expressiv du

”Det finns ett samband mellan hur mycket tid vi ägnar åt att lägga upp selfies i sociala medier och drag som narcissism och psykopati.”

vill. Andra kan dock uppleva det som störande eller stötande, eller som ett osmakligt sätt att försöka få uppmärksamhet. De reagerar aggressivt och går till angrepp. Men sociala nätverk skyddar också angriparna från konsekvenserna av sina handlingar. Det skapas ett avstånd och viss anonymitet mellan dem och föremålet för deras ilska. De slipper omedelbara följder men får samma ”kick” av att ha sänkt någon annans status och höjt sin egen. Även på så sätt kan sociala nätverk underlätta och bidra till antisocialt agerande.

Sociala nätverk gör också att vi noggrant kan välja vad vi vill se och höra av andra och skapa vår egen filterbubbla. Det blir mycket enklare att bilda och upprätthålla grupper. Det kan ge oss mer extrema åsikter och göra oss mer intoleranta för oliktänkande, eftersom vi vänjer oss vid att inte komma i kontakt med dem. Det som borde var ett lättsamt samkväm på en bar kan sedan lätt urarta i ett häftigt gräl om ett fotbollslag. Ett antisocialt beteende som orsakats av sociala nätverk.

Det finns såklart positiva inslag också. För blyga och osäkra personer kan den kontrollerade och organiserade kommunikationen i sociala medier vara befriande, och vänskapsband kan knytas över hela världen på helt nya sätt. Men faktum är att våra hjärnor har utvecklat en rad mekanismer för att det sociala samspelet ska fungera så smidigt som möjligt. Sociala medier kastar en hel del grus i det maskineriet. Ibland slutar det till och med fungera helt, så att de åstadkommer motsatsen till vad de är avsedda för – de kan göra människor antisociala.

Gilla och dela den här artikeln om du håller med!

Dean Burnett är doktor i neurovetenskap vid Cardiff University och har skrivit boken The idiot brain. Han twittrar under namnet @garwboy.