Blir vi an­ti­so­ci­a­la av so­ci­a­la me­di­er?

BBC Vetenskapens vag till lyckan - - Innehåll - TEXT: DEAN BURNETT

Nyligen blev jag vitt­ne till en obe­hag­lig re­la­tions­krasch. Den ena i pa­ret be­skyll­de sin part­ner för otro­het, den andra sva­ra­de med an­kla­gel­ser om psy­kisk miss­han­del, fyl­la och oför­måga att pre­ste­ra i säng­en. Allt det­ta i ett klart vul­gä­ra­re ton­lä­ge än jag valt att åter­ge det i. Det blev snabbt väl­digt otrev­ligt för alla. Bar­nen drogs in, och vän­ner­na bör­ja­de ta par­ti och grä­la ag­gres­sivt med dem som valt den andra si­dan. Det var fult och osmak­ligt, och det fick mig att und­vi­ka alla de in­blan­da­de i fort­sätt­ning­en. Vil­ket in­te var sär­skilt svårt, ef­tersom jag ald­rig ha­de träf­fat dem innan hel­ler. Hela re­la­tions­kra­schen ut­spe­la­de sig på Fa­ce­book. Någ­ra vän­ners vän­ner ha­de skic­kat mig vän­för­fråg­ning­ar som jag ha­de ac­cep­te­rat ut­an stör­re ef­ter­tan­ke. Det var så jag kom att bli åskå­da­re till de­ras hems­ka upp­brott från förs­ta par­kett. Det kan tyc­kas iro­niskt att ett so­ci­alt nät­verk led­de till ka­pan­det av så många so­ci­a­la band.

Du har för­mod­li­gen hört många andra runt dig kla­ga över so­ci­a­la me­di­er.

Vi är många som har upp­levt hur so­ci­a­la me­di­er för­änd­rat vå­ra va­nor på nä­tet. Men bor­de vi oroa oss för att de på­ver­kar vårt be­te­en­de och får oss att må säm­re?

Att de är in­va­de­ran­de tids­tju­var som ho­tar pri­vat­li­vet och så vidare. Men finns det verkligen fog för att på­stå att de också gör oss an­ti­so­ci­a­la?

Om du i lik­het med många andra drar en tyd­lig gräns mellan kon­tak­ter på nä­tet och i verk­lig­he­ten, och an­ser att de se­na­re är vik­ti­ga­re, så ver­kar sva­ret va­ra ja. För att verkligen tränga in i äm­net mås­te man dock tit­ta på hur so­ci­a­la nät­verk på­ver­kar vårt be­te­en­de och age­ran­de gente­mot andra. Fak­tum är att den på­ver­kan är be­ty­dan­de på grund av hur vå­ra hjär­nor fun­ge­rar.

Allt so­ci­alt sam­spel vi äg­nar oss åt, bå­de på nä­tet och an­sik­te mot an­sik­te, har om­fat­tan­de ef­fek­ter på vårt tän­kan­de. En­ligt te­o­rin om den so­ci­a­la hjär­nan, som först la­des fram av an­tro­po­lo­gen Ro­bin Dun­bar på 1990-ta­let, är det vår so­ci­a­la na­tur som är för­kla­ring­en till att vi har utvecklat så sto­ra hjär­nor. Han me­nar att ti­di­ga män­ni­skor slöt sig sam­man i grup­per och det sam­ar­be­tet vi­sa­de sig gyn­na vår över­lev­nad. Men det är en livs­stil som stäl­ler höga krav på be­ar­bet­ning av in­for­ma­tion: Vil­ka kan du li­ta på? Vil­ka kom­mer att hjäl­pa dig? Vil­ka är skyl­di­ga dig en tjänst? Och så vidare. En stor mängd de­tal­je­rad in­for­ma­tion mås­te va­ra ome­del­bart till­gäng­lig, och då krävs det helt en­kelt myc­ket grå hjärn­sub­stans. Så ly­der åt­minsto­ne te­o­rin (som in­te är den en­da).

Ge­nom hjärn­skan­ning har man också sett att ak­ti­vi­te­ten i ett nät­verk av om­rå­den ( bland an­nat i tem­po­ro­pa­ri­e­tal­om­rå­det) ökar hos del­ta­ga­re när de tän­ker på sig själ­va i re­la­tion till en grupp. I om­rå­den som fron­tal­lo­bens ventro­me­di­a­la re­gi­on och främ­re gör­del­vind­ling­en syns ökad ak­ti­vi­tet när vi be­ar­be­tar vår själv­upp­fatt­ning och iden­ti­tet, och när vi tän­ker på grup­per el­ler ge­men­ska­per som vi kän­ner oss del­ak­ti­ga i. Allt det­ta pe­kar på att vå­ra so­ci­a­la in­ter­ak­tio­ner är en vik­tig del av vår iden­ti­tet.

Vi män­ni­skor har ett so­ci­alt be­hov. Att för­väg­ra nå­gon so­ci­al kon­takt, som när fång­ar sätts i iso­le­rings­cell, be­trak­tas av psy­ko­lo­ger som en form av tor­tyr. Å andra si­dan är det in­te bra med för myc­ket so­ci­al in­ter­ak­tion hel­ler. So­ci­alt sam­spel är

” Vi män­ni­skor har ett so­ci­alt be­hov. Att för­väg­ra nå­gon so­ci­al kon­takt, som när fång­ar sätts i iso­le­rings­cell, be­trak­tas av psy­ko­lo­ger som en form av tor­tyr. ”

men­talt krä­van­de ef­tersom det in­ne­bär myc­ket ar­be­te för hjär­nan. Det är för­kla­ring­en till män­ni­skors till sy­nes mot­sä­gel­se­ful­la be­hov av bå­de so­ci­al in­ter­ak­tion och av­skild­het. So­ci­al sam­va­ro tröt­tar ut hjär­nan, så vi be­hö­ver dra oss un­dan ibland för att lad­da bat­te­ri­er­na.

Allt det­ta vi­sar att hjär­nan skick­ligt hit­tar rätt ba­lans för att vi ska få ut så myc­ket som möj­ligt av kon­tak­ten med andra. Men pre­cis som en tår­ta in­te blir tio gånger go­da­re för att man till­sät­ter tio gånger så myc­ket soc­ker kan so­ci­a­la nät­verk mång­fal­di­ga vå­ra re­la­tio­ner och sam­spel på sätt som gör mer ska­da än nyt­ta.

Re­dan 2010 häv­da­de vis­sa psy­ki­at­rer att det fanns män­ni­skor som var så be­ro­en­de av so­ci­a­la me­di­er att det bor­de klas­sas som ett sjuk­doms­till­stånd. De hän­vi­sa­de till en per­son i en fall­stu­die som bru­ka­de ägna fem tim­mar om da­gen åt Fa­ce­book, knappt läm­na­de bo­sta­den, blev av med job­bet och i ett fall av­bröt sig un­der en te­ra­pi­tim­me för att kol­la sitt ny­hets­flö­de – vil­ket när­mast kan jäm­fö­ras med att öpp­na en öl på ett Aa-mö­te. Ett så­dant be­ro­en­de in­ne­bär i prin­cip att man för­sum­mar alla andra so­ci­a­la kon­tak­ter för att en­bart fo­ku­se­ra på so­ci­a­la me­di­er, på be­kost­nad av res­ten av li­vet.

Det finns för­kla­ring­ar till be­te­en­det. Bra so­ci­alt sam­spel trig­gar hjär­nans be­lö­nings­sy­stem. Ox­y­to­cin fri­sätts och ska­par ett all­mänt väl­be­fin­nan­de, och det meso­lim­bis­ka be­lö­nings­sy­ste­met djupt in­ne i hjär­nan fri­gör do­pa­min, vil­ket ger en stark käns­la av väl­be­hag. Vis­sa me­nar – och det finns till och med vis­sa be­lägg för det i forsk­ning – att lyc­kad in­ter­ak­tion på nä­tet, till ex­em­pel ett po­pu­lärt Fa­ce­boo­kin­lägg el­ler en tweet som får stor sprid­ning, kan ge sam­ma po­si­ti­va re­ak­tion i hjär­nan.

Ty­värr är det myc­ket enkla­re att få de här so­ci­a­la kic­kar­na på nä­tet, ut­an all den an­sträng­ning som präg­lar ”van­ligt” so­ci­alt sam­spel.

”So­ci­al sam­va­ro tröt­tar ut hjär­nan, så vi be­hö­ver dra oss un­dan ibland för att lad­da bat­te­ri­er­na.”

Pre­cis som dro­ger trig­gar de so­ci­a­la fram­gång­ar­na be­lö­nings­sy­ste­met ut­an be­svä­ret med att först ut­fö­ra hand­ling­en som hjär­nan nor­malt skul­le be­trak­ta som värd att be­lö­na. Med tiden vän­jer sig hjär­nan vid de be­hag­li­ga sig­na­ler­na och kan ex­em­pel­vis in­ak­ti­ve­ra om­rå­den som sva­rar för häm­ning­ar el­ler med­ve­ten själv­kon­troll för att de ska fort­sät­ta kom­ma. I en stu­die vid Zürichu­ni­ver­si­te­tet från 2013 tit­ta­de psy­ko­lo­gie dok­tor Katrin Prel­ler och hen­nes grupp på hjär­nan hos ko­ka­in­miss­bru­ka­re med hjälp av neu­rora­di­o­lo­gi. De såg mins­kad ak­ti­vi­tet bland an­nat i den or­bi­to­fron­ta­la bar­ken, vil­ket mins­kar för­må­gan till em­pa­ti och vil­jan att um­gås med andra. Om so­ci­a­la nät­verk ut­nytt­jar lik­nan­de me­ka­nis­mer kan de allt­så på­ver­ka män­ni­skors sam­spel och gö­ra dem mer an­ti­so­ci­a­la. Här be­hövs dock mer forsk­ning.

FRITT SPELRUM FÖR KONTROLLFREAK

Ett an­nat pro­blem är att män­ni­skor har mer kon­troll över in­ter­ak­tio­nen med andra på nä­tet och i myc­ket hög­re grad kan sty­ra hur andra upp­le­ver dem. Man kan se till att ba­ra läg­ga upp bra fo­ton, ra­de­ra dum­ma kom­men­ta­rer, stav­nings­kon­trol­le­ra, de­la vas­sa me­mes och så vidare. Det gör att vi kan ägna oss åt in­trycks­styr­ning, en pro­cess som på­går i bak­grun­den i hjär­nan och in­ne­bär att vi hela tiden strä­var ef­ter att vi­sa upp en så bra bild som möj­ligt av oss själ­va för att andra ska gil­la oss.

Tom Far­row och hans kol­le­gor vid uni­ver­si­te­tet i Shef­fi­eld tit­ta­de på in­trycks­styr­ning i en stu­die 2014. Fors­kar­na bad del­ta­gar­na att väl­ja be­te­en­den som skul­le få män­ni­skor att gil­la re­spek­ti­ve ogil­la dem, och re­gi­stre­ra­de vad som hän­de i de­ras hjär­nor. Hjärn­skan­ning­en vi­sa­de en för­höjd ak­ti­vi­tet bland an­nat i me­di­a­la de­lar av främ­re pann­lo­ben, mitt­hjär­nan och lill­hjär­nan, vil­ket pe­kar på att des­sa om­rå­den med­ver­kar när vi be­ar­be­tar den bild av oss själ­va som vi vill pre­sen­te­ra för andra. Det var dock ba­ra när del­ta­gar­na val­de be­te­en­den som skul­le få folk att ogil­la dem som ak­ti­ve­ring­en i des­sa om­rå­den var märk­bar. När de val­de be­te­en­den som fick dem att fram­stå i bra da­ger sågs ing­en tyd­lig skill­nad mot nor­mal hjärn­ak­ti­vi­tet. Det gick dess­utom myc­ket snab­ba­re för del­ta­gar­na att be­ar­be­ta po­si­ti­va be­te­en­den än ne­ga­ti­va.

Sam­man­ta­get led­de det till slut­sat­sen att det är ett nor­mal­till­stånd för hjär­nan att job­ba för att pre­sen­te­ra en po­si­tiv bild av oss själ­va.

Här rör­de det sig vis­ser­li­gen om en mind­re, be­grän­sad stu­die, men re­sul­ta­tet är in­tres­sant. Om vi stän­digt strä­var ef­ter att för­med­la en bra bild av oss själ­va, är det in­te så un­der­ligt att so­ci­a­la nät­verk är så po­pu­lä­ra. Där kan vi i myc­ket hög­re grad sty­ra vil­ket in­tryck vi ger.

PSYKOPATISKA DRAG

Kon­trol­len i so­ci­a­la me­di­er är in­te ba­ra av go­do. Om du sit­ter till­sam­mans med någ­ra vän­ner kan lus­ten att kol­la te­le­fo­nen istäl­let för att sam­ta­la va­ra över­väl­di­gan­de. Hjär­nan brukar vil­ja und­vi­ka ris­ker och fö­re­drar för­ut­säg­ba­ra alternativ fram­för mind­re säk­ra. Omed­ve­tet upp­fat­tar vi det lug­na, väl­ord­na­de gräns­snit­tet på skär­men som tryg­ga­re än det ostruk­tu­re­ra­de sam­ta­let som på­går runt om­kring. Vän­ner­na du är i säll­skap med tyc­ker kanske att be­te­en­det är an­ti­so­ci­alt, och det med rät­ta.

Mer oro­an­de är de re­sul­tat som fors­kar­na Jes­se Fox och Mar­ga­ret Roo­ney fick i en stu­die på män i ål­dern 18– 40 år, pub­li­ce­rad i tid­skrif­ten Per­so­na­li­ty And In­di­vi­du­al Dif­fe­rences. De vi­sa­de att det finns ett sam­band mellan hur myc­ket tid vi äg­nar åt att läg­ga upp sel­fi­es i so­ci­a­la me­di­er, och in­te minst åt att re­di­ge­ra dem för att vi ska se bätt­re ut, och drag som nar­cis­sism och psy­ko­pa­ti. Det be­ty­der in­te att dra­gen upp­står på grund av de so­ci­a­la nät­ver­ken. Där­e­mot kan so­ci­a­la me­di­er er­bju­da ett fo­rum där så­da­na drag kan få ut­lopp ut­an kon­se­kven­ser, me­dan de i andra sam­man­hang kanske skul­le kri­ti­se­ras och ifrå­ga­sät­tas med följ­den att per­so­nen i frå­ga skul­le väl­ja ett mer so­ci­alt ac­cep­te­rat be­te­en­de.

Ett an­nat spän­nan­de re­sul­tat kom­mer från en stu­die som gjor­des vid Lin­denwoodu­ni­ver­si­te­tet i USA 2015, un­der led­ning av pro­fes­sor Joy Peluchet­te. Där såg fors­kar­na att vis­sa ty­per av be­te­en­den i so­ci­a­la me­di­er – fram­för allt öp­pen­het och ex­tro­vert­het – fak­tiskt ökar ris­ken för att bli ut­satt för tra­kas­se­ri­er på nä­tet. Det lå­ter kanske kontrain­tui­tivt, men på sätt och vis är det lo­giskt. I det van­li­ga li­vet kan so­ci­a­la nor­mer få män­ni­skor att läg­ga band på si­na ut­le­van­de si­dor. Tryckt stäm­ning och sub­ti­la tec­ken på obe­hag från om­giv­ning­en, bå­de ge­nom kropps­språk och andra re­ak­tio­ner, kan hej­da nå­gon från att bli allt­för per­son­lig och in­ten­siv. På nä­tet finns inga så­da­na små sig­na­ler, ut­an där kan du va­ra så per­son­lig och ex­pres­siv du

”Det finns ett sam­band mellan hur myc­ket tid vi äg­nar åt att läg­ga upp sel­fi­es i so­ci­a­la me­di­er och drag som nar­cis­sism och psy­ko­pa­ti.”

vill. Andra kan dock upp­le­va det som stö­ran­de el­ler stö­tan­de, el­ler som ett osmak­ligt sätt att för­sö­ka få upp­märk­sam­het. De re­a­ge­rar ag­gres­sivt och går till an­grepp. Men so­ci­a­la nät­verk skyd­dar också an­gri­par­na från kon­se­kven­ser­na av si­na hand­ling­ar. Det ska­pas ett avstånd och viss ano­ny­mi­tet mellan dem och fö­re­må­let för de­ras ils­ka. De slip­per ome­del­ba­ra följ­der men får sam­ma ”kick” av att ha sänkt nå­gon an­nans sta­tus och höjt sin egen. Även på så sätt kan so­ci­a­la nät­verk un­der­lät­ta och bi­dra till an­ti­so­ci­alt age­ran­de.

So­ci­a­la nät­verk gör också att vi nog­grant kan väl­ja vad vi vill se och hö­ra av andra och ska­pa vår egen fil­ter­bubb­la. Det blir myc­ket enkla­re att bil­da och upp­rätt­hål­la grup­per. Det kan ge oss mer ex­tre­ma åsik­ter och gö­ra oss mer in­to­le­ran­ta för olik­tän­kan­de, ef­tersom vi vän­jer oss vid att in­te kom­ma i kon­takt med dem. Det som bor­de var ett lätt­samt sam­kväm på en bar kan se­dan lätt ur­ar­ta i ett häf­tigt gräl om ett fot­bollslag. Ett an­ti­so­ci­alt be­te­en­de som or­sa­kats av so­ci­a­la nät­verk.

Det finns såklart po­si­ti­va in­slag också. För bly­ga och osäk­ra per­so­ner kan den kon­trol­le­ra­de och or­ga­ni­se­ra­de kom­mu­ni­ka­tio­nen i so­ci­a­la me­di­er va­ra be­fri­an­de, och vän­skaps­band kan kny­tas över hela värl­den på helt nya sätt. Men fak­tum är att vå­ra hjär­nor har utvecklat en rad me­ka­nis­mer för att det so­ci­a­la sam­spe­let ska fun­ge­ra så smi­digt som möj­ligt. So­ci­a­la me­di­er kas­tar en hel del grus i det ma­ski­ne­ri­et. Ibland slu­tar det till och med fun­ge­ra helt, så att de åstad­kom­mer mot­sat­sen till vad de är av­sed­da för – de kan gö­ra män­ni­skor an­ti­so­ci­a­la.

Gil­la och de­la den här ar­ti­keln om du hål­ler med!

Dean Burnett är dok­tor i neu­ro­ve­ten­skap vid Car­diff Uni­ver­si­ty och har skri­vit boken The idi­ot brain. Han twitt­rar un­der nam­net @gar­w­boy.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.