MORDISK ÄLSKARINNA

Den brit­tis­ke prin­sen Ed­vard VIII var känd för si­na många äls­ka­rin­nor. Han för­vän­ta­de sig nog in­te att en av dem var be­red­da att mör­da …

Blodigt Begär - - Innehål -

Ti­digt på mor­go­nen den 10 ju­li 1923 hör­des tre pi­stol­skott eka ge­nom Sa­voy Ho­tel i Lon­don. Prins Ali Ka­mel Fahmy Bey låg ihop­fal­len på gol­vet med blod rin­nan­de från hu­vu­det. Hans fru Mag­gie stod bakom ho­nom med en pi­stol i han­den. Om­kring tre kilo­me­ter där­i­från be­fann sig hen­nes ti­di­ga­re äls­ka­re Ed­vard, prins av Wa­les, på en mid­dags­till­ställ­ning i May­fair. Han var full­kom­ligt omed­ve­ten om att han stod in­för en kamp mot kloc­kan för att räd­da in­te ba­ra sig själv men ock­så he­la den eng­els­ka monarkin från en av 1900-ta­lets mest sen­sa­tio­nel­la skan­da­ler.

Ed­vard var väl­känd ef­ter att ha ab­di­ke­rat 1936 i syf­te att kun­na gif­ta sig med kvin­nan han äls­ka­de, men hans in­tres­se ha­de fång­ats av en lång rad and­ra kvin­nor fö­re Wal­lis Simp­son. Det var i syn­ner­het en kvin­na som in­vig­de ho­nom i den lust­fyll­da pro­mis­ku­ösi­te­tens värld – hans förs­ta älskarinna Mar­gu­e­ri­te ”Mag­gie” Ma­rie Ali­bert.

När Ed­vard träf­fa­de Mag­gie var han en ung och sex­u­ellt oer­fa­ren man me­dan hon var en högt­klas­sig fransk kur­ti­san. Han var 22 år fyll­da och Mag­gie var fem år äld­re. Mag­gie var en out­trött­lig lyck­sö­kers­ka som klätt­ra­de på den so­ci­a­la ste­gen. Hon ha­de käm­pat sig upp från den smut­si­ga ränn­ste­nen i Pa­ris till sta­dens lyx­i­ga gläd­je­hus där hon stod till tjänst för Frank­ri­kes mest in­fly­tel­se­ri­ka män.

Hen­nes öns­kan och strä­van ef­ter ett väl­be­ställt och be­kvämt liv var in­te så för­vå­nan­de med tan­ke på att hon lev­de på ga­tor­na ef­ter att ha fött sitt en­da barn, Ray­mon­de, en­dast 16 år gam­mal. Mag­gie ha­de ing­en möj­lig­het att ta hand om sin dot­ter och ord­na­de så att hon blev om­hän­der­ta­gen. Det dröj­de fle­ra år in­nan de två åter­såg varand­ra.

Det en­da sät­tet för Mag­gie att över­le­va var att äg­na sig åt prostu­ti­tion. Hon ut­veck­la­des till en sex­ig, ka­ris­ma­tisk kvin­na som viss­te hur hon skul­le gö­ra för att fres­ta män och för­le­da dem in i hen­nes värld. Mag­gi­es kopp­ling­ar till över­klas­sens väl­bär­ga­de män gav hen­ne till­fäl­le att trä­da in i någ­ra av sam­häl­lets mest in­fly­tel­se­ri­ka kret­sar – det öpp­na­de dör­ren till mö­tet med Ed­vard.

Hon träf­fa­de prin­sen för förs­ta gång­en ge­nom en vän på en re­stau­rang i Pa­ris i april 1917. Ed­vard var se­dan ti­di­ga­re för­tjust i fran­sys­kor och ha­de ut­veck­lat en fä­bless för dem ef­ter en kort af­fär med en pro­sti­tu­e­rad kvin­na året in­nan. Mag­gie – loc­kan­de, char­me­ran­de och för­ödan­de vac­ker – gjor­de ett ome­del­bart in­tryck på prin­sen som blev blixt­för­äls­kad i hen­ne. De föl­jan­de må­na­der­na till­bring­a­de Ed­vard så myc­ket tid som möj­ligt med Mag­gie och över­ös­te hen­ne med gå­vor. Hon i sin tur för­såg prin­sen med ero­tisk lit­te­ra­tur som väck­te en sex­u­ell si­da hos ho­nom som han in­te viss­te ex­i­ste­ra­de.

Ed­vard skrev pas­sio­ne­ra­de kär­leks­brev till Mag­gie, en va­na han ha­de med al­la si­na äls­ka­rin­nor. In­ne­hål­let var kort sagt skan­da­löst, fullt av oan­stän­di­ga kom­men­ta­rer och ut­lägg­ning­ar. Han kla­ga­de dess­utom på sin strik­ta upp­växt och kri­ti­se­ra­de sin far, kung Ge­or­ge V. Obe­tänk­samt nog skrev han ock­så för­dö­man­de om Stor­bri­tan­ni­ens med­ver­kan i förs­ta världs­kri­get. Om breven offentliggjordes skul­le de skapa turbulens som kun­de äventyra he­la monarkin, men den naive prin­sen litade uppenbarligen på sin älskarinna.

OM BREVEN OFFENTLIGGJORDES SKUL­LE DE SKAPA TURBULENS SOM KUN­DE ÄVENTYRA HE­LA MONARKIN. MEN DEN NAIVE PRIN­SEN LITADE UPPENBARLIGEN PÅ SIN ÄLSKARINNA.

Att Ed­vard rör­de sig i Pa­ris med en pro­sti­tu­e­rad pas­se­ra­de in­te obe­märkt för­bi. Det bör­ja­de skapa oro bland hans vän­ner och fa­milj. Mot slu­tet av 1917 för­flyt­ta­des Ed­vard till Ita­li­en, ett in­gri­pan­de som in­te ba­ra gjor­de ho­nom upp­rörd ut­an ock­så miss­lyc­ka­des med att däm­pa hans käns­lor för Mag­gie. Af­fä­ren fort­gick i 18 må­na­der och Ed­vard läng­ta­de de­spe­rat ef­ter att åter­vän­da till Pa­ris och att kun­na träf­fa hen­ne på si­na vill­kor.

Där­på för­änd­ra­de prin­sens om­byt­li­ga na­tur all­ting. Un­der en flyg­räd i Lon­don i bör­jan av 1918 träf­fa­de han Fre­da Dud­ley Ward, fru till en brit­tisk par­la­ments­le­da­mot. Prin­sen var en osä­ker och nyck­full man vars kär­lek­s­käns­lor kun­de skif­ta från he­ta till sva­la på ba­ra någ­ra da­gar. Han blev ome­del­bart be­satt av Fre­da när han träf­fa­de hen­ne och över­ös­te hen­ne snart med hän­gi­vel­se.

Det här in­ne­bar gi­vet­vis att Ed­vards in­tres­se för Mag­gie plöts­ligt för­svann och han bröt snart upp från för­hål­lan­det med hen­ne. Prin­sen som var an­ting­en för oskulds­full el­ler för kor­kad för­vän­ta­de sig att Mag­gie i still­het skul­le ac­cep­te­ra hans be­slut och för­svin­na ur hans liv. Han insåg uppenbarligen in­te vem han ha­de att gö­ra med.

Mag­gie var oer­hört be­räk­nan­de. Hon ha­de in­te en­ga­ge­rat sig i af­fä­ren på grund av kärlek el­ler nö­je – Ed­vard var det per­fek­ta off­ret att mjöl­ka på peng­ar och pre­stige. Hon ha­de in­te för avsikt att släp­pa ho­nom och ha­de fort­fa­ran­de kvar breven som in­te var av­sed­da för nå­gon an­nans ögon. Mag­gie satt på en tic­kan­de bomb och var väl med­ve­ten om det. Med il­la dold ska­deg­läd­je påmin­de hon Ed­vard om det i no­vem­ber 1918.

I ett brev till sin råd­gi­va­re dis­ku­te­ra­de Ed­vard Mag­gi­es ut­press­nings­för­sök. Han ha­de dumt nog ut­gått från att hans fö­re det­ta älskarinna skul­le ma­ku­le­ra de­ras kor­re­spon­dens och för­kla­ra­de att han ”in­te trod­de att hon skul­le sjun­ka så lågt”. Han be­kla­ga­de sig över att ”det är mi­na brev som är pro­ble­met och hon har in­te bränt ett en­da!” Allt pe­ka­de mot att Ed­vard stod in­för en be­kym­mer­sam si­tu­a­tion tills en till­fäl­lig­het gjor­de att Mag­gi­es upp­märk­sam­het rik­ta­des åt an­nat håll.

År 1919 träf­fa­de hon Char­les Lau­rent, en rik och ung of­fi­cer i flyg­vap­net. Hon insåg att det skul­le va­ra enkla­re att till­skan­sa sig den ri­ke­dom och sä­ker­het hon strä­va­de ef­ter från ho­nom än från Ed­vard. Hon över­gav ut­press­nings­för­sö­ken. Mag­gie och Lau­rent gif­te sig snart och änt­li­gen lev­de hon det liv som hon all­tid ha­de öns­kat sig.

Fak­tum är att Mag­gie blev så väl­bär­gad att hon

HAN INSÅG UPPENBARLIGEN IN­TE VEM HAN HA­DE ATT GÖ­RA MED.

skic­ka­de ef­ter sin dot­ter och sat­te hen­ne på en in­ter­nat­sko­la i Eng­land för att hon skul­le få en bra ut­bild­ning. Även Ray­mon­de fick Lau­rents ef­ter­namn och det stod nu klart att mor och dot­ter ha­de fått en re­spek­ta­bel po­si­tion i sam­häl­let. För till­fäl­let ver­ka­de det dess­utom som om prin­sen ha­de lyc­kats und­kom­ma sin fö­re det­ta äls­ka­rin­nas pla­ner på hämnd.

Ed­vard fort­sat­te att träf­fa Fre­da och åter­upp­tog sin va­na att skic­ka kär­leks­brev, trots att det höll på att slu­ta med för­skräc­kel­se för­ra gång­en. Mag­gie å sin si­da trött­na­de snart på sin nye man och an­sök­te om skils­mäs­sa ef­ter ba­ra sex må­na­ders äk­ten­skap. Den här gång­en fick Mag­gie med sig en väl till­ta­gen sum­ma peng­ar som möj­lig­gjor­de för hen­na att le­va den de­ka­den­ta livs­stil som hon ha­de bli­vit så van vid. Hon fort­sat­te att fi­nan­si­e­ra sin dot­ters ut­bild­ning, eta­ble­ra­de ett eget hus­håll och um­gicks i de hög­re sam­hälls­skik­ten. Ge­nom sin list och charm ha­de hon till slut fått det liv hon all­tid ha­de drömt om. Men det var in­te nog – hon vil­le ha mer.

Oli­ka om­stän­dig­he­ter gjor­de att hon snart säll­ska­pa­de med Ali Ka­mel Fahmy Bey, en 23-årig egyp­tisk ”prins”. Han om­näms all­tid som prins, men föd­des in­te som kung­lig­het. Alis fa­milj var ex­tremt för­mögen tack va­re bo­mulls­han­del. Hans far ha­de dess­utom grun­dat ett sjuk­hus i Kai­ro. Som ett tec­ken på sin upp­skatt­ning ha­de Egyp­tens kung för­ä­rat ho­nom prin­sti­teln.

Prins Ali var en åter­kom­man­de ka­rak­tär i Pa­ris vim­mel och blev snart be­kant med den tio år äld­re Mag­gie. Det gick näs­tan ex­akt till som un­der ro­man­sen Mag­gie ha­de med Ed­vard – Ali bad om en for­mell pre­sen­ta­tion av en ge­men­sam vän och hans be­satt­het ba­ra väx­te. Prin­sen fö­re­sat­te sig att gif­ta sig med hen­ne, men trots hans fres­tan­de ri­ke­do­mar tve­ka­de Mag­gie.

När Ali åter­vän­de till Egyp­ten lät han snart skic­ka ef­ter sin kärlek ge­nom att på­stå att han var all­var­ligt sjuk. När Mag­gie an­län­de in­si­ste­ra­de prin­sen åter­i­gen på att de skul­le gif­ta sig. Hon oro­a­de sig över att hen­nes livs­stil skul­le för­änd­ras dras­tiskt om hon flyt­ta­de ös­terut och att hon skul­le bli tving­ad att av­stå från sin kärlek till de­sign­klä­der. För att gö­ra hen­ne till vil­jes upp­rät­ta­de prin­sen ett kon­trakt som in­ne­bar att Mag­gie kun­de fort­sät­ta att klä sig i klä­der från väst­värl­den om hon kon­ver­te­ra­de till islam, samt att hon kun­de an­sö­ka om skils­mäs­sa när­helst hon öns­ka­de. Mag­gie ac­cep­te­ra­de vill­ko­ren och pa­ret vig­des i Kai­ro, Egyp­ten i de­cem­ber 1922.

Men de ny­gif­tas lyc­ka blev in­te lång­va­rig. Bå­de Mag­gie och Ali ha­de kort stu­bin och hett tem­pe­ra­ment, vil­ket of­ta märk­tes av and­ra när de vi­sa­de sig of­fent­ligt till­sam­mans. Men där slu­ta­de de­ras lik­he­ter. Ali vil­le ha en ly­dig och un­der­gi­ven fru, men Mag­gie vil­le fort­sät­ta med den ut­svä­van­de, obe­ro­en­de livs­stil som hon ha­de ska­pat åt sig själv i Eu­ro­pa. Den fri­gjor­da pro­mis­ku­i­tet som en gång ha­de at­tra­he­rat prin­sen gjor­de ho­nom nu arg och svart­sjuk. Mag­gie bör­ja­de att kän­na sig som en fånge.

Det stod snart klart för Mag­gie att hon in­te skul­le kun­na läm­na sin ma­ke med hans peng­ar li­ka lätt som hon ha­de gjort med Lau­rent. Hen­nes öns­kan att bry­ta äk­ten­ska­pet för­svå­ra­des när hon insåg att Ali i ef­ter­hand ha­de änd­rat klau­su­len i äk­tan­skaps­kon­trak­tet som möj­lig­gjor­de för hen­ne att skil­ja sig från ho­nom. Mag­gie bör­ja­de so­va med en pi­stol un­der hu­vud­kud­den.

Pa­ret an­län­de till Sa­voy Ho­tel i Lon­don den 1 ju­li 1923 i avsikt att stan­na en må­nad. Som van­ligt grä­la­de de dag­li­gen, bå­de pri­vat och of­fent­ligt. Un­der den förs­ta vec­kan bad Mag­gie, som in­te var frisk, Sa­voys hus­lä­ka­re att un­der­sö­ka hen­ne. Väd­ret i Lon­don var vid till­fäl­let varmt, fuk­tigt och klib­bigt, vil­ket för­vär­ra­de hen­nes till­stånd. Hon led av smärt­sam­ma hemor­roj­der och be­rät­ta­de för lä­ka­ren att de var ett re­sul­tat av hen­nes ma­kes bru­ta­la och ona­tur­li­ga sex­u­el­la pre­fe­ren­ser, att prins Ali ”ha­de haft sön­der hen­ne”. Mag­gie gick till och med så långt som att be dok­torn för­se hen­ne med ett in­tyg som styrk­te hen­nes på­stå­en­den. Det fick hon emel­ler­tid in­te. Det var tyd­ligt att Mag­gie

ha­de en skils­mäs­sa för ögo­nen och för­sök­te sam­la på sig be­vis och stöd för sin sak.

Den 9 ju­li ha­de spän­ning­ar­na mel­lan Mag­gie och Ali nått kok­punk­ten. Pa­ret ha­de äg­nat kväl­len åt att se ett upp­fö­ran­de av te­a­ter­fö­re­ställ­ning­en Gla­da än­kan in­nan de åter­vän­de till Sa­voy för mid­dag, där de ska­pa­de för­stäm­ning ge­nom att brå­ka och skri­ka åt varand­ra mitt i re­stau­rang­en. Mag­gie var så ra­san­de att hon grep­pa­de en vin­flas­ka och ho­ta­de att kros­sa den mot prin­sens hu­vud. Ali ho­ta­de att gö­ra sam­ma sak mot hen­ne.

Lug­net åter­ställ­des så små­ning­om när per­so­na­len in­grep. Mag­gie åter­vän­de till de­ras rum. Ali val­de att in­te föl­ja med hen­ne, han res­te istäl­let med taxi till Pic­ca­dil­ly trots att ett re­jält åsko­vä­der tor­na­de upp sig. En­ligt hans pri­va­ta sek­re­te­ra­re Mr Said Ena­ni, som res­te med pa­ret till Lon­don, ha­de prin­sen för­mod­li­gen gett sig av för att gå på natt­klubb el­ler träf­fa en pro­sti­tu­e­rad.

Kloc­kan 02:00 den 10 ju­li åter­vän­de prin­sen till ho­tel­let och brå­ka­de med sin fru för sista gång­en. En halv­tim­me se­na­re hör­de natt­por­ti­ern John Be­at­tie pa­ret grä­la och såg prin­sen snubb­la ut ur de­ras rum med riv­mär­ken i an­sik­tet.

”Se! Se vad sat­ma­ran har gjort!” ut­ro­pa­de Ali in­för din choc­ka­de por­ti­ern. Han bad prin­sen att lug­na ner sig och fort­sat­te ner längs kor­ri­do­ren me­dan prin­sen viss­la­de ef­ter Mag­gi­es hund som ha­de smi­tit ut ur de­ras ho­tell­rum. Be­at­tie ha­de just run­dat hör­net när han hör­de smäl­lar­na bakom sig. Tre pi­stol­skott ha­de plöts­ligt av­los­sats.

Han ru­sa­de till­ba­ka och där på gol­vet låg Ali med blo­det sipp­ran­de från si­na skott­ska­dor. Mag­gie stod bakom sin ma­ke med en pi­stol i han­den. Hon släpp­te den när hon såg por­ti­ern. ”Vad har jag gjort?” skrek hon. Ali för­des snabbt till sjuk­hus där han av­led av si­na ska­dor.

I sam­ma ögon­blick var Ed­vard på en till­ställ­ning i May­fair, full­kom­ligt omed­ve­ten om att hans fö­re det­ta älskarinna just ha­de skju­tit ihjäl en man tre kilo­me­ter där­i­från. Han ha­de fort­satt som van­ligt ef­ter sin af­fär med Mag­gie och var fort­fa­ran­de för­tjust i Fre­da, ett för­hål­lan­de som skul­le fort­gå i yt­ter­li­ga­re 11 år tills han möt­te Wal­lis Simp­son. För Ed­vard var Mag­gie ba­ra ett blek­nat min­ne, ett be­klag­ligt sned­steg un­der de ti­di­ga ung­dom­så­ren. Han var full­kom­ligt omed­ve­ten om det fak­tum att mar­dröm­men han trod­de ha­de upp­hört fy­ra år ti­di­ga­re skul­le kom­ma till­ba­ka med be­sked.

För Mag­gie ver­ka­de det in­te fin­nas nå­gon ut­väg. Hon ha­de skju­tit sin ma­ke och ertappats med vapnet i hand. I sam­ma stund som rät­ten fick re­da på hen­nes ryk­te som lyck­sö­kers­ka och hen­nes för­flut­na som kur­ti­san skul­le hon ut­an tve­kan för­kla­ras skyl­dig.

Men Mag­gie ha­de ett ess i skjortär­men. Hon ha­de spa­rat Ed­vards brev – de var för­ödan­de do­ku­ment som kun­de svär­ta ned in­te ba­ra hans, ut­an he­la mo­narkins ryk­te. Despe­ra­ta om­stän­dig­he­ter krä­ver despe­ra­ta åt­gär­der – den här gång­en var in­te Mag­gi­es ut­press­nings­hot tomt prat, ut­an fick verk­li­ga konsekvenser.

När ho­vet fick re­da på vem mör­ders­kan på ho­tell Sa­voy Ho­tel var blev de för­skräck­ta. Mag­gi­es stun­dan­de rät­te­gång ska­pa­de re­dan sen­sa­tion i pres­sen run­tom i värl­den. Tid­ning­ar­na skul­le grä­va i hen­nes för­flut­na och re­do­gö­ra för hen­nes ti­di­ga­re hem­li­ga för­hål­lan­den, in­klu­si­ve hen­nes af­fär med prins Ed­vard. De kun­de in­te

HON HA­DE SKJU­TIT SIN MA­KE OCH ERTAPPATS MED VAPNET I HAND.

ris­ke­ra att hon skul­le ex­po­ne­ra ho­nom för dom­sto­len och all­män­he­ten, el­ler lå­ta hen­ne vi­sa upp de brev som skul­le be­kräf­ta hen­nes be­rät­tel­se och or­sa­ka skan­dal.

En hem­lig ope­ra­tion var nöd­vän­dig för att un­dan­­rö­ja be­vi­sen och skyd­da monarkin, men det fanns ba­ra ett sätt att sä­ker­stäl­la att Mag­gie in­te pra­ta­de: hon var tvung­en att för­kla­ras ic­ke skyl­dig. Hon skul­le då gå fri, och fram­för allt, hon skull­le slip­pa gal­gen.

För­hand­ling­ar för att få loss breven från Mag­gie in­led­des. Ma­jor Er­nest Bald, vän till Ed­vard och en av Mag­gi­es fö­re det­ta äls­ka­re, skic­ka­des re­gel­bun­det till Hol­lo­way Pri­son mel­lan ju­li och au­gusti 1923 för att med­la mel­lan Mag­gie och ho­vet. Mag­gie gick slut­li­gen med på att över­läm­na breven till di­plo­ma­ten Clark Carr som ver­ka­de i Kai­ro där hon ha­de pla­ce­rat dem i sä­ker­het.

Den 21 au­gusti res­te Carr från Kai­ro till Lon­don. Ed­vard av­bröt sin se­mes­ter i skott­s­ka Bal­mo­ral i syf­te att åter­vän­da till Lon­don över da­gen för att häm­ta breven och be­kräf­ta att al­la fanns där. Det gjor­de de na­tur­ligt­vis in­te. Mag­gie ha­de va­rit för­ut­se­en­de och spa­rat någ­ra av breven som för­säk­ring om över­ens­kom­mel­sen som skul­le räd­da hen­nes liv blås­tes av.

Ex­akt två må­na­der ef­ter skjut­ning­en, den 10 sep­tem­ber, åta­la­des Mag­gie för mor­det på prins Ali och rät­te­gång­en in­led­des vid Old Bai­ley i Lon­don. Ett brev från ut­ri­kesmi­nis­tern Lord Cur­zon till hans fru av­slö­jar den oro som fanns kring fal­let: ”Den frans­ka flic­ka som sköt sin så kal­la­de egyp­tis­ka prins i Lon­don och ska åta­las för mord, är den tju­si­ga kvin­na som var prin­sens ’kap’ i Pa­ris un­der kri­get och de är myc­ket oro­li­ga för att han ska dras in. Hans namn mås­te hål­las ut­an­för.” Och så blev det. Ed­vards sche­ma änd­ra­des plöts­ligt. Istäl­let för att fort­sät­ta en re­sa i Stor­bri­tan­ni­en be­sök­te han Ka­na­da i sep­tem­ber sam­ti­digt som Mag­gi­es rät­te­gång skul­le äga rum.

På papp­ret var fal­let mot Mag­gie vat­ten­tätt. Det fanns ett nyc­kel­vitt­ne, natt­por­ti­ern, som be­kräf­ta­de att han ha­de er­tap­pat Mag­gie stå­en­de bred­vid sin ma­kes kropp med en pi­stol i han­den. En va­pen­ex­pert vitt­na­de om att det va­pen Mag­gie ha­de an­vänt, en .32 Brow­ning halv­au­to­ma­tisk pi­stol, omöj­ligt ha­de kun­nat av­fy­ra tre skott au­to­ma­tiskt. Pi­sto­len kräv­de en med­ve­ten, ma­nu­ell rö­rel­se för att av­los­sas mer än en gång. Hen­nes of­fent­li­ga, våld­sam­ma gräl med ma­ken var väl­kän­da. Det fanns ing­en tve­kan – hon ha­de dö­dat prins Ali.

Det stod klart för al­la att för­sva­ret ha­de fått en tuff upp­gift. Då gjor­de sir Ed­ward Mars­hall Hall en­tré. Han var en av sin tids mest ökän­da och skick­li­ga ad­vo­ka­ter och ha­de an­li­tats för att för­sva­ra Mag­gie. För att dra upp­märk­sam­he­ten från sin kli­ent in­led­de han med ett for­mi­da­belt ka­rak­tärsmord på hen­nes dö­de ma­ke.

Hall be­skrev Ali som en våld­sam sa­dist som bru­ka­de at­tac­ke­ra sin oskyl­di­ga eu­ro­pe­is­ka fru och att stac­kars Mag­gie ha­de age­rat i själv­för­svar. Han an­tyd­de till och med att prin­sen och Ena­ni ha­de haft en ho­mo­sex­u­ell af­fär, vil­ket vid ti­den an­sågs va­ra bland det mest av­sky­vär­da och ond­ske­ful­la man kun­de tän­ka sig. En­ligt Hall var Mag­gi­es en­da och ”störs­ta miss­tag” att hon ha­de gift sig med en man som en­bart be­trak­ta­de hen­ne som ett ob­jekt som han kun­de be­hand­la pre­cis som han vil­le.

Hall var en fram­stå­en­de ta­la­re vars te­a­tra­lis­ka fram­trä­dan­den öka­de på den rig­ga­de rät­te­gång­ens bluf­fak­tor. I ett för­sök att för­skräc­ka ju­ryn hu­ka­de han sig in­för dem i syf­te att fö­re­stäl­la en hämnd­lys­ten Ali, mor­ran­de och hot­full. Han byt­te snabbt po­si­tion och spe­la­de den vett­skräm­da Mag­gie. Han sträck­te sig te­a­tra­liskt ef­ter mord­vap­net och låt­sa­des av­fy­ra det mot ju­ryn som han me­na­de skul­le fö­re­stäl­la den far­li­ga prin­sen.

Mag­gi­es roll som den tår­ög­da, ut­nytt­ja­de frun gjor­de un­der­verk med att koll­ra bort ju­ryn. Hon häv­da­de att hen­nes ma­ke ha­de för­mått sitt tjäns­te­folk att spi­o­ne­ra på hen­ne, även när hon ”stod i be­grepp att klä av sig”. En­ligt Mag­gie ha­de li­vet som mus­limsk fru för­vand­lat hen­ne till en fånge i sitt eget hem, och det fak­tum att hon in­te pra­ta­de eng­els­ka gjor­de att hon såg än­nu mer sår­bar ut. Halls och Mag­gi­es ver­sion av hän­del­ser­na stämde in­te med vittnenas, men det spe­la­de ing­en roll. Prins Ali ha­de re­dan för­vand­lats till en är­kes­kurk som al­la tyck­te ba­ra fick vad han för­tjä­na­de.

Åkla­gar­si­dan vil­le at­tac­ke­ra Mag­gi­es per­son på sam­ma sätt som Hall ha­de gjort med Ali. De vil­le att ju­ryn skul­le va­ra med­ve­ten om att Mag­gie var en mäs­ter­lig be­dra­gers­ka som loc­ka­de till sig för­mög­na män ge­nom sin skick­lig­het som hög­klas­sig kur­ti­san. Do­ma­ren Rig­by Swift tyck­te an­norlun­da. Han an­såg att Mag­gi­es för­flut­na re­la­tio­ner, hen­nes kar­riär som pro­sti­tu­e­rad och hen­nes ryk­te som lyck­sö­kers­ka in­te skul­le pre­sen­te­ras för ju­ryn.

Det­ta änd­ra­de tvek­löst på rät­te­gång­ens ut­gång. Ju­ryn fick ba­ra ta del av en si­da av histo­ri­en, si­dan som skild­ra­de Mag­gie som en rädd och miss­hand­lad fru som dö­da­de sin far­li­ge man för att räd­da li­vet på sig själv. Det var up­pen­bart att ho­vet ha­de fått ige­nom si­na öns­ke­mål i fal­let. Rät­te­gång­en var ett skämt, den rig­ga­des för att Mag­gie skul­le fri­kän­nas till var­je pris.

Det tog mind­re än en tim­me för ju­ryn att för­kla­ra Mag­gie ic­ke skyl­dig. Hon var fri att gå trots att det stod klart att hon ha­de skju­tit ihjäl sin ma­ke med tre skott. Dom­slu­tet hyl­la­des i Stor­bri­tan­ni­en där all­män­he­ten med stort in­tres­se ha­de följt rät­te­gång­en med kvin­nan som ha­de bli­vit så il­la be­hand­lad av sin grym­me ma­ke.

Egyp­ter­na var å sin si­da ra­san­de. In­te nog med att den här kvin­nan ha­de gått fri ef­ter mord på en av de­ras mest för­mög­na män, dess­utom ha­de egyp­tis­ka mäns livs­stil och ka­rak­tär svär­tats ned av Halls pas­sio­ne­ra­de och fan­ta­si­eg­gan­de för­svar av sin kli­ent. Bluf­fen var up­pen­bar för al­la som var in­sat­ta, men det fanns ing­et att gö­ra åt sa­ken.

Ed­vard namn hölls ut­an­för rät­te­gång­en och dom­slu­tet in­ne­bar att han kun­de fort­sät­ta med sin ut­svä­van­de livs­stil. Mag­gie för­svann till Pa­ris där hon lev­de som kur­ti­san. Full av ra­se­ri för­sök­te hon stäm­ma prins Alis fa­milj för att kom­ma över hans ef­ter­läm­na­de till­gång­ar. Vid ett till­fäl­le påstod hon sig va­ra gra­vid med hans son som skul­le ha ärvt hans väl­di­ga ri­ke­do­mar. Egyp­ter­na av­slog hen­nes be­gär ef­tersom de an­såg att hon kall­blo­digt ha­de mör­dat sin ma­ke.

Det­ta hind­ra­de in­te Mag­gie att fort­sät­ta bä­ra ti­teln ” prin­cess” un­der åter­sto­den av sitt liv. Hon bod­de i en lyx­ig lä­gen­het mitte­mot Ritz Ho­tel i Pa­ris. Vid hen­nes död 1971 upp­da­ga­des det att hon ha­de levt på me­del från fy­ra el­ler fem av si­na äls­ka­re, av vil­ka en för­stör­de res­ten av Ed­vards brev åt hen­ne. Ed­vard av­led året där­på. Vid­den av hans in­bland­ning i en av 1900-ta­lets störs­ta mörk­lägg­ning­ar av­slö­ja­des ald­rig un­der hans livs­tid.

HALLS OCH MAG­GI­ES VER­SION AV HÄN­DEL­SER­NA STÄMDE IN­TE MED VITTNENAS, MEN DET SPE­LA­DE ING­EN ROLL.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.