FEMTIO NYANSER AV MORMONISM

Skön­hetsdrott­ning­ens blin­da pas­sion led­de till att en mor­mon­mis­sio­när blev kid­nap­pad och våld­ta­gen.

Blodigt Begär - - Innehål - TEXT PAUL DONNELLEY

Året är 1977. Stor­bri­tan­ni­ens drott­ning fi­rar sil­ver­ju­bi­le­um och lan­det över­sköljs av kung­lig fe­sty­ra. Det är som­mar och Eng­land slår Austra­li­en med tre–noll i en test­se­rie i cric­ket. Sam­ti­digt slår Vir­gi­nia Wa­de mot­stån­da­ren Bet­ty Sto­ve i da­mer­nas sing­el­tur­ne­ring på Wim­ble­don och Man­ches­ter Uni­ted vin­ner Fa-cu­pen.

Men vår histo­ria tar sin bör­jan ett år ti­di­ga­re, fjär­ran från kung­li­ga och sports­li­ga fram­gång­ar, när­ma­re be­stämt i Salt La­ke Ci­ty, Utah, USA – hem­vist för Je­su Kristi kyr­ka av sista da­gars he­li­ga, även känd som mor­mon­kyr­kan.

”Joy to the World”

Joyce Mckin­ney, född den 6 au­gusti 1949, var en blond, brun­ögd fö­re det­ta skön­hetsdrott­ning som ha­de för­ä­rats ti­teln Miss Wyo­ming World. Hon var bort­skämt en­sam­barn till Da­vid och Ma­rilyn, två skol­lä­ra­re från North Ca­ro­li­na, och tog en ma­gis­terex­a­men men in­te dok­tors­grad som hon bru­ka­de på­stå. Trots si­na fy­sis­ka fö­re­trä­den och sitt skar­pa in­tel­lekt var hon in­te nöjd. Hon vil­le bli be­römd.

Ef­ter att ha kon­ver­te­rat till mormonism 1972 skul­le hon upp­nå sitt mål, men kanske in­te på det sätt hon ha­de fö­re­ställt sig.

År 1973 flyt­ta­de hon till Pro­vo i Utah och bör­ja­de stu­de­ra på School of Theat­re and Ci­ne­ma­tic Arts vid Brig­ham Young Uni­ver­si­ty, kyr­kans uni­ver­si­tet. ”Kal­la mig in­te Joyce”, sa hon till de man­li­ga stu­den­ter­na (hon be­blan­da­de sig säl­lan med de kvinn­li­ga). ”Mitt namn är Joy. Som i Joy To The World – ni vet, hym­nen.”

Mckin­neys förs­ta kärlek var Way­ne Os­mond från den kän­da sjung­an­de fa­mil­jen. Hans mor Oli­ve gjor­de allt som stod i hen­nes makt för att för­hind­ra att den bys­ti­ga blon­di­nen skul­le in­vol­ve­ra sig med hen­nes fjär­de son. Joy fick emel­ler­tid så små­ning­om ve­ta att Way­ne re­dan ha­de en skön­hetsdrott­ning – Kathlyn White, fö­re det­ta Miss Utah – som han gif­te sig med i no­vem­ber 1974. Hän­del­sen pla­ce­ra­de Joyce i en nedåt­gå­en­de spi­ral och hon ham­na­de på sjuk­hus, emo­tio­nellt trau­ma­ti­se­rad. Os­monds ta­les­per­son Ron Clark: ”Hon ut­veck­la­de en ägan­de­rätt trots att det hand­la­de om av en yt­lig be­kant­skap.”

Glas­sigt mö­te med Kirk

Ett slump­mäs­sigt mö­te ut­an­för en glass­bar på hu­vud­ga­tan i Pro­vo led­de till att Mckin­ney och 19-åri­ge Kirk An­der­son träf­fa­des. Hon satt i en flas­hig Chev­ro­let Cor­vet­te och var som van­ligt pro­vo­ka­tivt klädd. När An­der­son se­na­re fick frå­gan om han tyck­te att Mckin­ney var vac­ker sva­ra­de han: ”Det var bi­len jag först la­de mär­ke till.”

De ha­de en kort­va­rig flirt som upp­hör­de i au­gusti 1975 (tyd­li­gen var bå­da oskul­der in­nan de in­led­de af­fä­ren) och hon häv­da­de att hon blev gra­vid men fick miss­fall. An­der­son kän­de skuld över att ha för­lo­rat oskul­den mot kyr­kans lä­ra och er­kän­de för sin bis­kop. Vid den tid­punk­ten ha­de Joy bli­vit mer el­ler mind­re be­satt av ho­nom och bör­jat för­föl­ja ho­nom. Kirks bil kör­des av vägen och hans föns­ter i hem­met slogs sön­der. Kyr­kans led­ning me­na­de att det vo­re bätt­re om An­der­son äg­na­de sig åt att mis­sio­ne­ra på an­nan ort. Kyr­kan för­flyt­ta­de ho­nom först till Ka­li­for­ni­en och se­dan till Ore­gon där han i ett för­sök att und­kom­ma Joy lev­de un­der an­ta­get namn. Hon var dock ef­ter ho­nom trots det, så det be­slu­ta­des att han skul­le ut­sta­tio­ne­ras till and­ra si­dan At­lan­ten. Det bor­de ha fått Joyce att upp­hö­ra med tra­kas­se­ri­er­na.

Hon blev upp­rörd och de­pri­me­rad och sök­te sig fri­vil­ligt till Tim­pa­na­gos Cen­ter i Pro­vo för vård. Hon häv­dar emel­ler­tid att hon snart rym­de där­i­från ge­nom ett föns­ter. Hon an­li­ta­de en pri­vat­de­tek­tiv som skul­le föl­ja An­der­son vart han än gick. Hon fi­nan­si­e­ra­de de­tek­ti­ven ge­nom att po­se­ra för bon­da­ge­porr­tid­ning­ar och ar­be­ta som eskort med BDSM och oral­sex på me­nyn.

Kirk An­der­son, mis­sio­när för Je­su Kristi kyr­ka av sista da­gars he­li­ga, an­län­de till si­na nya om­giv­ning­ar i East Grins­te­ad, Sus­sex, Eng­land i sep­tem­ber 1976. Han flyt­ta­de till Re­a­ding in­nan han slog sig ner i Mil­ton Gar­dens, Epsom, med 21-åri­ga Kim­ball Smith. An­der­son trod­de nu att han var fri från Mckin­neys grepp och tog itu med sitt nya liv. Fö­ga viss­te han att det värs­ta låg fram­för ho­nom.

Här kom­mer FBI

Mckin­ney an­li­ta­de Fin­lays Bu­reau of In­ve­sti­ga­tion, en pri­vat­de­tek­tiv­by­rå i söd­ra Lon­don un­der nam­net Beth Pal­mquist. Hon be­ta­la­de 120 pund (vil­ket mot­sva­rar cir­ka 900 pund med da­gens va­luta­kurs). By­rån hit­ta­de An­der­son i kyr­kan East Ewell och Mckin­ney gav sig av på studs i säll­skap av Keith May som var li­ka be­tut­tad i Mckin­ney som hon var i Kirk. De res­te un­der nam­nen Kat­hie Vaughn Ba­re och Paul van Deu­sen och an­län­de till He­at­hrow den 5 au­gusti 1977.

Ex­akt två vec­kor se­na­re ha­de May (som nu gick un­der nam­net Bob Bos­ler) pre­sen­te­rat sig för den nu 21-åri­ge Kirk An­der­son och sagt att han över­väg­de att kon­ver­te­ra till mormonism. Pla­nen ha­de ak­ti­ve­rats.

Tors­da­gen den 15 sep­tem­ber 1977 med­de­la­de Scot­land Yard att An­der­son ha­de för­svun­nit un­der ”minst sagt ovan­li­ga om­stän­dig­he­ter”. Da­gen

in­nan ha­de An­der­son stämt mö­te med Bos­ler och hans kvinn­li­ga vän vid en guds­tjänst­lo­kal på Bans­te­ad Ro­ad, East Ewell i Sur­rey. Det var sista gång­en nå­gon ha­de sett ho­nom. Po­li­sen var oro­lig. De kon­tak­ta­de si­na kol­le­gor i Salt La­ke Ci­ty, Utah, som upp­lys­te dem om att An­der­son i sitt hem­land ha­de bli­vit för­följd av en be­satt kvin­na.

Änt­li­gen fri

Tre dygn se­na­re dök Kirk An­der­son upp igen. Han be­rät­ta­de att en kvin­na och en man­lig med­brotts­ling ha­de hål­lit ho­nom fång­en, bun­den och för­sedd med hand­klo­var i en av­läg­sen stu­ga i Lo­wer Hal­stock, Oke­hamp­ton, på grän­sen till Dart­mo­or.

Över­kon­sta­pel Wil­li­am Huck­les­by, se­na­re chef för an­ti­ter­ro­rist­styr­kan, bad all­män­he­ten om hjälp för att lyc­kas spå­ra upp de två ame­ri­ka­ner­na som låt­sa­des va­ra man och hust­ru. Pa­ret var den 24-åri­ge ar­ki­tek­tas­si­sten­ten Keith Jo­seph May och 28-åri­ga Joyce Mckin­ney som gick un­der en rad pseu­do­ny­mer. In­om någ­ra tim­mar ar­re­ste­ra­des de i sin hyr­bil vid en väg­spärr på A30. Po­li­sen hit­ta­de stu­gan där Kirk ha­de hål­lits fång­en. Fastig­he­ten ha­de hyrts för 50 pund i vec­kan av ”mr and mrs Lay­ton” som påstod sig va­ra på smek­må­nad. Po­li­sen un­der­sök­te rum­met som An­der­son ha­de hål­lits fång­en i och upp­täck­te en rad bon­da­ge­re­la­te­ra­de fö­re­mål.

Över­kon­sta­pel Huck­les­by sa, ut­an­för pro­to­kol­let: ”Det här är det un­der­li­gas­te fall jag nå­gon­sin har un­der­sökt. Allt jag kan sä­ga är att vi hit­ta­de, eh, viss ut­rust­ning. Jag kan in­te gå in på de­tal­jer, men jag ska sä­ga dig det­ta: jag har ald­rig haft turen att bli ut­satt för nå­got liknande.”

I bi­len hit­ta­des re­pli­kor av två .38-pi­sto­ler, en flas­ka med en bland­ning av eter och klo­ro­form, raf­fi­ga un­der­klä­der och en brudut­styr­sel, kas­sett­band med av­slapp­nan­de mu­sik, ka­nel­dof­tan­de mas­sa­geol­ja och päls­kläd­da hand­bo­jor.

Den 29 sep­tem­ber ställ­des Mckin­ney och May in­för rät­ta an­kla­ga­de för att ha över­fal­lit, fört bort, och hål­lit An­der­son fängs­lad. Do­ma­ren i Epsom, Sur­rey, be­slöt att de skul­le sit­ta häk­ta­de un­der en vec­ka.

En bön för Mor­mo­nen

När Mckin­ney an­län­de till rät­ten den 6 ok­to­ber för en and­ra ut­fråg­ning ham­na­de hon i slags­mål med en kvinn­lig fång­vak­ta­re till de sam­la­de press­­­fo­to­gra­fer­nas för­tjus­ning. Hon vi­sa­de upp an­teck­ning­ar på si­dor som hon ha­de ri­vit ur Bi­beln där det stod: ”Be de krist­na att be för mig”, ”Snäl­la, säg san­ning­en. Mitt ryk­te står på spel”, ”Han ha­de sex med mig i fy­ra da­gar” och ”Snäl­la, sprid san­ning­en. Han fick det att se ut som en kid­napp­ning.”

Vid ett för­hör den 13 ok­to­ber för­kla­ra­de över­

JAG HAR ALD­RIG HAFT TUREN ATT BLI UT­SATT FÖR NÅ­GOT LIKNANDE.

kon­sta­pel Huck­les­by att Mckin­ney ha­de an­länt till Stor­bri­tan­ni­en med ett falskt pass och för­fals­ka­de pap­per med åt­ta oli­ka på­hit­ta­de namn. Mckin­ney er­kän­de att av­sik­ten var att an­vän­da hand­bo­jor­na, ben­fäng­sel, fejk­pi­sto­ler­na och bland­ning­en av eter och klo­ro­form vid kid­napp­ning­en. Den unge för­sva­ra­ren Stu­art El­grod sa att ”mo­ti­vet var pas­sion”.

Mckin­ney och May hölls häk­ta­de en and­ra gång på över­kon­sta­pel Huck­les­by in­rå­dan: ”Jag tror att Miss Mckin­ney kom­mer kon­tak­ta An­der­son.” Mckin­ney hölls i HM Pri­son Hol­lo­way. Hon in­for­me­ra­de si­na för­äld­rar om att de les­bis­ka kvin­nor­na där in­te vil­le läm­na hen­ne ifred.

Rep, ked­jor och ka­nel­dof­tan­de mas­sa­geol­ja

Vid för­hö­ret den 23 no­vem­ber åter­be­rät­ta­de åkla­ga­ren Neil De­ni­son hän­del­se­för­lop­pet. Han häv­da­de att det se­dan de­ras förs­ta mö­te i Pro­vo, Utah ha­de fun­nits en stark sex­u­ell at­trak­tion mel­lan de två, men att An­der­son ha­de plå­gats av skuld ef­ter att ha äg­nat sig åt föräk­ten­skap­ligt sex och där­för för­sökt av­slu­ta för­hål­lan­det.

Da­gen för bort­fö­ran­det ha­de An­der­son träf­fat på May som drog fram sin fejk­pi­stol. ”Jag kän­de att han tryck­te nå­got mot mi­na rev­ben och han tog tag i min ax­el. Jag blev för­fä­rad och när jag tit­ta­de ner såg jag en pi­stol. Jag blev re­jält rädd. Han sa att jag skul­le föl­ja med ho­nom. Då viss­te jag in­te att det in­te var en rik­tig pi­stol. Han för­de mig till en bil om­kring 50 me­ter bort. Jag sat­te mig i bak­sä­tet. Joy satt i fram­sä­tet iklädd en mörk pe­ruk och även hon ha­de en pi­stol. Jag trod­de att den ock­så var äk­ta. Hon sa ’trod­de du att 13 000 kilo­me­ter hav skul­le kun­na hål­la oss åt­skil­da’ el­ler nå­got i den sti­len. Han sat­te sig bred­vid mig i bak­sä­tet un­ge­fär fem mi­nu­ter ef­ter att vi ha­de läm­nat ka­pel­let. Hon sa att jag skul­le duc­ka och Bob sa åt hen­ne att läg­ga en filt över mig så att jag in­te såg vart vi åk­te.”

May åk­te till stu­gan i Oke­hamp­ton där Mckin­ney ord­na­de stekt kyck­ling, po­ta­tis­mos och cho­klad­ka­ka – An­der­sons fa­vo­rit­mat. Hon sa till An­der­son att han in­te fick läm­na plat­sen för­rän han gick med på att gif­ta sig med hen­ne. Ef­ter mid­da­gen bäd­da­de hon med blå si­den­la­kan ef­tersom hon vil­le att ”de skul­le mat­cha Kirks ögon.” Un­der den förs­ta natten kysstes och kramades Mckin­ney och An­der­son i sängen, men de gick in­te läng­re än så. Den and­ra kväl­len an­vän­de May en tre me­ter lång ked­ja för att fjätt­ra An­der­son vid sängen och läm­na­de se­dan pa­ret en­sam­ma det föl­jan­de dyg­net.

Det var un­der den tred­je kväl­len som sa­ker och ting es­ka­le­ra­de ef­ter att An­der­son bad Mckin­ney om en rygg­mas­sage med ka­nel­ol­ja för att han vil­le slapp­na av. Joy sa att hon slet av de sär­skil­da mor­monun­der­klä­der som mor­mo­ner av bå­da kö­nen bär för att hjäl­pa dem att in­te ge ef­ter för köt­tets syn­der. ”Det fanns ba­ra ett sätt att få Kirk att läm­na mor­mo­nis­men och det var att äls­ka med ho­nom”, sa Mckin­ney, ”för det är full­stän­digt ta­bu för en mor­mon­mis­sio­när att ha en kär­leks­af­fär.”

Mckin­ney gav An­der­son oral­sex och se­dan genomförde de ett samlag – en­ligt ho­nom mot hans vil­ja. ”Ked­jor­na satt så hårt att jag in­te kun­de rö­ra mig. Hon tog ini­ti­a­ti­vet till samlag. Jag vil­le in­te att det skul­le ske. Jag blev väl­digt upp­rörd. Det kän­des som om hon våld­tog mig.” När han fick frå­gan om hur en kvin­na kan våld­ta en man för­kla­ra­de han att hon ut­för­de oral­sex på ho­nom tills han var upp­het­sad och se­dan gräns­la­de ho­nom. Mckin­ney in­vän­de mot det­ta och sa att en man ba­ra kan ha sex om han vill, an­nars var

UN­DER DEN FÖRS­TA NATTEN KYSSTES OCH KRAMADES MCKIN­NEY OCH AN­DER­SON I SÄNGEN. DEN AND­RA NATTEN BLEV AN­DER­SON FJÄTTRAD VID DEN.

det som att ”för­sö­ka tvinga in en marsh­mal­low i myn­tin­kas­tet på en par­ke­rings­au­to­mat”.

Stu­art El­grod påmin­de Kirk om att när han var till­ba­ka i Lon­don var han en­sam med Joyce ut­an att gö­ra någ­ra an­sat­ser till att fly. De gick till Ame­ri­can Ex­press-kon­to­ret vid Hay­mar­ket, pro­me­ne­ra­de runt på Tra­fal­gar Squa­re och åt se­dan lunch på Hard Rock Ca­fe i Pic­ca­dil­ly: ”Du för­sök­te in­te ens fly?” Han sva­ra­de: ”Nej, för jag viss­te att jag skul­le åter­vän­da till Epsom.”

Den sam­la­de pres­sen fann en aspekt av histo­ri­en för­bryl­lan­de. Mckin­ney var en skön­hetsdrott­ning med till­dra­gan­de fy­sis­ka drag. Kirk An­der­son ver­ka­de in­te va­ra den sor­tens man som kun­de väc­ka glö­dan­de pas­sion hos en kvin­na som hon. Han väg­de 110 ki­lo, ha­de sto­ra hän­der och föt­ter, en kal­vig fram­to­ning, bar pi­lot­glas­ö­gon och luf­sa­de fram på plat­ta föt­ter sna­ra­re än gick. Joy för­kla­ra­de: ”Han dof­ta­de un­der­bart och var den re­nas­te man­nen man kan tän­ka sig. Han du­schar och tvät­tar sig två el­ler tre gång­er om da­gen. Var­je li­tet hårstrå var rent. Och hans hud, åh, jag äls­ka­de att dof­ta på hans hud.”

Fång­ad mitt i ak­ten

Hon be­rät­ta­de att hon och Kirk ha­de bli­vit på­kom­na mitt i ak­ten av hen­nes far när de låg i en vat­ten­säng pla­ce­rad på gol­vet i var­dags­rum­met i hen­nes för­äld­rars hus i Pro­vo. ”Pap­pa kom på oss när vi var i full gång”, min­des hon. ”Han sludd­ra­de fram att han ba­ra skul­le häm­ta ett glas vat­ten, men Kirk”, hon vi­sa­de lång­fing­ret, ”han gjor­de ba­ra så här.”

Vid ett för­hör den 6 de­cem­ber re­fe­re­ra­de rät­ten till ett ti­di­ga­re ut­ta­lan­de av Mckin­ney där hon sa­de att all ak­ti­vi­tet med An­der­son sked­de i sam­för­stånd och att bon­dage- och oral­sex­et skul­le hjäl­pa ho­nom med hans svå­rig­he­ter. ”Kirk kan in­te få or­gasm om han in­te är bun­den”, sa hon. ”Hans mor var över­do­mi­nant och han kän­ner in­te njut­ning vid samlag.”

Hon be­rät­ta­de för rät­ten: ”Jag äls­ka­de Kirk så myc­ket att jag skul­le ha kun­nat åka ski­dor na­ken ner för Mount Eve­rest med en nej­li­ka upp­stop­pad i nä­san.”

Stu­art El­grod för­sök­te att ogil­tig­för­kla­ra an­kla­gel­ser­na mot Joy, det­sam­ma gjor­de Bob Mars­hall Andrews när det gäll­de Keith May. Han häv­da­de att May be­trak­ta­de hän­del­sen in­te som en kid­napp­ning ut­an som ett rädd­nings­upp­drag från en ”för­tryc­kan­de och ty­ran­nisk or­ga­ni­sa­tion.”

El­grod sa till do­ma­ren: ”Det går in­te att fäl­la nå­gon med des­sa be­vis, all­ra minst den­na unga dam.”

MCKIN­NEY UT­FÖR­DE ORAL­SEX PÅ AN­DER­SON OCH SE­DAN GENOMFÖRDE DE ETT SAMLAG – EN­LIGT HO­NOM MOT HANS VIL­JA.

Joy ha­de åhö­rar­na i sitt grepp och spe­la­de på de­ras käns­lor när hon tog till or­da. Även­ty­ret ha­de kostat hen­ne mot­sva­ran­de 9 000 pund – ”mi­na livs be­spa­ring­ar”. Hon fort­sat­te: ”En kvin­na som våld­tar en man? Han väger 110 ki­lo och jag 50. Kom igen, vem är det som lu­rar vem här?

”Var­för rör­de han på höf­ter­na när han var med mig? Jag sa, ’älsk­ling, är det skönt? Gil­lar du det här?’ Och han sva­ra­de, ’wow, hett!’”. Hon fort­sat­te: ”Hans mam­ma kan mas­se­ra hans rygg från och med nu. Jag vill in­te ha nå­got mer med ho­nom att gö­ra.” Om des­sa ord än­då ha­de va­rit san­na. Do­ma­ren fast­ställ­de att åtal skul­le väc­kas mot Mckin­ney och May. Fram till rät­te­gång­en släpp­tes de mot bor­gen på 3 000 pund per per­son ef­ter tre må­na­der i häk­te. De var tvung­na att bo i ett hus som hyr­des av Mckin­neys för­äld­rar i Tufnell Park. De fick in­te ha nå­gon kon­takt med An­der­son, de ha­de ute­gångs­för­bud 21:00–9:00 och var tvung­na att rap­por­te­ra till po­li­sen två gång­er dag­li­gen. Joy släpp­tes ome­del­bart, men det tog Keith May yt­ter­li­ga­re tre da­gar att få loss peng­ar till bor­gen.

Det be­slu­ta­des att rät­te­gång­en skul­le in­le­das den 2 maj 1978 i Cen­tral Cri­mi­nal Court. Den brit­tis­ka all­män­he­tens sug ef­ter mer de­tal­jer kring histo­ri­en med den blon­da skön­hetsdrott­ning­en och den kid­nap­pa­de mor­mo­nen ba­ra väx­te.

på pre­miär med pres­sen

Väl på fri fot gjor­de Joy vad hon kun­de av sin fri­het. Hon kon­tak­ta­de re­dak­tio­ner­na på de sto­ra tid­ning­ar­na och er­bjöd sig att be­rät­ta sin histo­ria ex­klu­sivt. Start­bu­det var 50 000 pund (cir­ka 300 000 pund med da­gens peng­ar). Hon sat­te ock­så in en an­nons i Va­ri­e­ty där hon med­de­la­de att hon skrev en bok och en pjäs: ”Den­na rö­ran­de kärlekshistoria har ta­git Stor­bri­tan­ni­en med storm och ska­pat första­si­des­ru­bri­ker i al­la sto­ra brit­tis­ka tid­ning­ar. Tack va­re de många för­fråg­ning­ar­na på te­le­fon (10–20 sam­tal dag­li­gen) mås­te hon an­li­ta en re­pre­sen­tant. Per­so­ner med rätt kva­li­fi­ka­tio­ner kan skri­va brev till Stu­art El­grod”.

Otur­ligt nog för Joy upp­täck­te Daily­mir­ror att hon ha­de fört in en an­nan an­nons i Lafree Press som av­slö­ja­de en nå­got tvek­sam­ma­re si­da hos hen­ne. Den gäll­de sam­ma slags tjäns­ter som hon ha­de ut­fört för att fi­nan­si­e­ra jak­ten på Kirk An­der­son. Un­der nam­net Jo­ey er­bjöd hon ”S&M, B&D, eskort­tjäns­ter, na­ken­brott­ning, ero­tis­ka te­le­fon­sam­tal, an­vän­da tro­sor och bil­der. Pos­ta di­na fan­ta­si­er till Jo­ey. Hö­gin­komst­ta­ga­re fö­re­dras (män el­ler kvin­nor). Hon äls­kar bly­ga poj­kar, fu­la gub­bar och su­gar­dad­dys!”

Den 13 mars mild­ra­des bor­gens­vill­ko­ren vil­ket gjor­de att Mckin­ney fick va­ra ute nat­te­tid. Den 11 april fick hon säll­skap av Pe­ter To­ry, re­dak­tör för skval­ler­ko­lum­nen i Daily­ex­press, vid pre­miä­ren av Disco-hings­ten – film­ver­sio­nen av Jac­kie Col­lins bäst­säl­ja­re där bland and­ra hen­nes äld­re sys­ter Jo­an och Oli­ver To­bi­as spe­la­de. To­ry och Mckin­ney an­län­de till Em­pi­re Lei­ces­ter Squa­re i en Rolls-royce och ka­me­rablix­tar­na blixt­ra­de.

Ef­ter fil­men släpp­te To­ry av hen­ne vid hu­set som hon de­la­de med Keith May. To­ry skul­le bli den sista brit­tis­ka jour­na­list som såg pa­ret, för näs­ta dag läm­na­de May (un­der nam­net Ri­chard Mcgro­ry) och Mckin­ney (un­der nam­net Dar­leen O’con­nor) Lon­don med 14 res­väs­kor som ba­gage. De flög från Lon­don Air­port till Shan­non på Irland där de påstod sig va­ra med­lem­mar av en dövstum skådespelartrupp på väg till Ka­na­da för att uppträda. De steg om­bord på pla­net och lan­da­de i Buf­fa­lo, USA.

spräng­stoff

Histo­ri­en tog in­te slut där. Daily­mir­ror ha­de med viss hjälp av Joy sam­man­ställt re­jält med ma­te­ri­al som de vil­le pub­li­ce­ra ef­ter rät­te­gång­en, men de för­hind­ra­des av den riks­dags­le­da­mot som höll på att ut­re­da om de två skul­le ut­läm­nas. Chefre­dak­tö­ren Mi­ke Mol­loy sum­me­ra­de sin be­svi­kel­se: ”Jag kän­ner mig som Har­ry Tru­man skul­le ha gjort om han ha­de haft atom­bom­ben i slu­tet av and­ra världs­kri­get men ing­et plan att släp­pa den ifrån.”

Mol­loy skul­le snart få till­fäl­le att de­to­ne­ra sin bomb. Det var emel­ler­tid kon­kur­ren­ten Daily Ex­press som hit­ta­de Mckin­ney och May i At­lan­ta, Ge­or­gia, där de ha­de maske­rat sig till in­di­an re­spek­ti­ve nun­na.

ru­bri­ker­nas kvin­na

Pe­ter To­ry från Daily­ex­press flög till At­lan­ta med en port­följ full med kon­tan­ter. Mckin­ney och May möt­te ho­nom på Hil­ton på At­lan­tas flyg­plats. De var kraf­tigt smin­ka­de – ”som ka­rak­tä­rer från en rik­tigt

dålig ama­tör­upp­sätt­ning av Ali Ba­ba”, en­ligt To­ry.

Mckin­ney var rädd att FBI för­följ­de hen­ne så hon in­si­ste­ra­de på att de skul­le rö­ra sig från ho­tell till ho­tell me­dan hon av­slö­ja­de sitt hän­del­se­ri­ka för­flut­na. ”Hon vil­le ge sken av att hon var en helyl­letjej från lan­det som ha­de rå­kat ham­na i den där här­van i Lon­don”, sa To­ry. ”Jag tyck­te fak­tiskt att det var gans­ka trå­kigt.” Tors­da­gen den 18 maj 1978 pub­li­ce­ra­de Daily­ex­press Mckin­neys be­rät­tel­se un­der ru­bri­ken ”Min evi­ga kärlek”. Den in­ne­höll ett fo­to av hen­ne i po­lo­trö­ja med en nej­li­ka mel­lan tän­der­na. Sam­ma dag pub­li­ce­ra­de Daily­mir­ror en ar­ti­kel som ut­må­la­de Mckin­ney som en kvin­na med låg mo­ral. Tex­ten il­lu­stre­ra­des med ett na­ken­fo­to av hen­ne.

På ett ho­tell i Myrt­le Be­ach i Syd­ka­ro­li­na blev Mckin­ney upp­rörd över Daily­mir­rors ar­ti­kel. ”Det var som nå­got ur Ex­or­cis­ten”, minns To­ry. ”Hon skrek och skrek och såg ut att va­ra på väg att hop­pa från bal­kong­en. Hon sprang mot bal­kong­en och rev ner dra­pe­ri­et. Jag tänk­te, ’gud, hon kom­mer att ta sig över räc­ket’ och ne­dan­för satt ett an­tal ame­ri­kans­ka tu­ris­ter i sol­sto­lar – hon skul­le ha ta­git dem med sig.”

Mckin­ney för­des till sjuk­hus där hon fick lug­nan­de. På Lon­dons tid­nings­ga­ta Fle­et Stre­et för­sva­ra­de Daily­ex­press hen­nes ära da­gen där­på me­dan Daily­mir­ror pub­li­ce­ra­de ett fo­to av hen­ne där hon satt na­ken till häst.

Den 19 ju­ni 1984 ar­re­ste­ra­des Mckin­ney i när­he­ten av Salt La­ke Ci­ty Air­port där An­der­son ar­be­ta­de. Hon an­kla­ga­des för att ha fort­satt att tra­kas­se­ra ho­nom. I hen­nes bil hit­ta­de po­li­sen ett långt rep och hand­bo­jor.

Åta­let la­des ner den 21 sep­tem­ber när hon in­te dök upp i rät­ten. Den 14 ju­li 2004 ar­re­ste­ra­des hon för hot­fullt be­te­en­de och grym­het mot djur.

I au­gusti 2008 ham­na­de Mckin­ney åter­i­gen i het­luf­ten (un­der nam­net Ber­nann Mckin­ney den här gång­en) ef­ter att ha be­ta­lat mot­sva­ran­de 25 000 pund till en syd­ko­re­ansk fors­ka­re för att klo­na hen­nes pit­bull­ter­ri­er Boo­ger som ha­de dött av can­cer i april 2006. Fem val­par föd­des den 28 ju­li 2008.

År 2009 kon­tak­ta­des hon av Er­rol Mor­ris som gjor­de do­ku­men­tär­fil­men Tablo­id och tac­ka­de ja till att med­ver­ka. Hon av­skyd­de emel­ler­tid den fär­di­ga fil­men och dök upp på fö­re­ställ­ning­ar och skrek ”lögna­re, lögna­re” mot bio­du­ken.

var är de nu?

Joyce Mckin­ney bor i Palm Springs med si­na fem klo­na­de hun­dar. Hon be­rät­ta­de för en jour­na­list: ”Jag är äld­re nu, har hjärt­pro­blem, är rö­el­se­hind­rad och del­vis blind. Jag är ba­ra en li­ten gum­ma som med tå­ra­de ögon ser till­ba­ka på en för­lo­rad kärlek.”

Kirk An­der­son bor med sin mor­mon­fru i Utah där han job­bar på en re­se­by­rå. Keith May dog 2004 51 år gam­mal av njur­pro­blem. Stu­art El­grod flyt­ta­de till Is­ra­el 1980 och dog 2010 ef­ter en lång tids sjuk­dom. Pe­ter To­ry ar­be­ta­de un­der många år för Daily­ex­press och skrev dess­utom skval­ler­spal­ter­na i Sun­day­ex­press, Daily­mir­ror och Dailys­tar. Han dog av can­cer 2012, 73 år gam­mal. Mi­ke Mol­loy var re­dak­tör för Daily­mir­ror mel­lan 1975 och 1985. Ef­ter att ha läm­nat tid­nings­bran­schen äg­na­de han sig åt att skri­va barn­böc­ker.

PÅ IRLAND PÅSTOD DE SIG VA­RA MED­LEM­MAR AV EN DÖVSTUM SKÅDESPELARTRUPP PÅ VÄG TILL KA­NA­DA FÖR ATT UPPTRÄDA

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.